Foto: orvaratli

Det allra första inlägget på Barnvagnen handlade om minnesstrategier och ideologi, specifikt kopplat till sten och monument. Att föreviga sig själv var något de egyptiska kungarna ägnade mycket tid och pengar åt, men det skedde också med stor insikt:

På ett mycket medvetet sätt valde man vad som skulle byggas i sten och vad som skulle byggas i andra material, för att på så sätt kontrollera vad som bevarades till eftervärlden. Kungagravar och andra byggnader av religiös vikt byggdes i sten, idag står de kvar och vi besöker dem; allt enligt de egyptiska kungarnas planer. Bostäder och andra alldagliga hus, till och med kungarnas egna palats, byggdes däremot i tegel och andra nedbrytbara material. Av dessa finns i stort sett inga spår. Det framstår därför idag som att det forna Egypten var en enda stor manifestation av dess religion, i arkitektur, hieroglyfer (från grekiskan: hieros = helig, glyphein = rista) och andra stenverk. Men detta är en illusion, som sagt endast resultatet av en medveten ideologisk ”minnesstrategi”.

Andra inskriptionsteknologier har fyllt samma funktion långt senare, något jag fick tillfälle att fundera kring när jag nyligen såg om Det grymma landet (Badlands, Terrence Malick, 1973). När Kit och Holly far genom den amerikanska mellanvästern lämnar de ständigt avtryck, de bedriver en aktiv minnesstrategi för eftervärlden.

Ett meddelande spelas in på vinylskiva i ett litet fonografbås, ett medium som av dess uppfinnare Edison från början alltid var tänkt som inspelningsbart. Meddelandet Kit lämnar är ett förfalskat självmordsbrev, ett vilseledande stycke information för att vinna flykttid. Det är anmärkningsvärt att detta enligt Edisons vision var ett av de huvudsakliga användningsområdena för fonografen; att spela in döende människors sista ord. Samma slags mnemotekniska redskap är den diktafon Kit hittar hemma hos en rik villaägare de våldgästar. Där läser han i lugn och ro in ett antal livsbudskap till eftervärlden, en manual för hur man lever som en god människa, mitt under pågående inbrott och stöld efter att redan ha skjutit flera personer till döds.

Vi gör händelser, platser, personer och oss själva till minnen genom att fixera dem med hjälp av inskriptionsteknologier. Det som tidigare endast var en flyktig tanke, ett hastigt möte eller en ingivelse blir till fysiska objekt som går att spara och plocka fram långt senare i ett försök att återkalla svunna idéer. Om detta går att säga enormt mycket, men jag nöjer mig för tillfället med att konstatera att Roland Barthes i sitt ingående filosoferande kring den fotografiska bilden kom fram till att ett fotografi alltid är kopplat till döden eftersom det oundvikligen avbildar det som redan varit.

Fotografiet har en intressant plats även i Det grymma landet, där Holly betraktar den genom ett stereoskop hon tagit med från sin far. Denna glasögonliknande apparat separerar synfältet så att ögonen ser varsin halva av ett fotografi som i sin tur består av en och samma bild tagen med en minimal parallaxförskjutning. Det är inte vilka bilder som helst Holly tittar på, utan underligt nog bilder från Egypten. Pyramider och sfinxer passerar hennes medvetande i ett slags egyptiskt sista skratt; kungarna har överlevt ända in i våra moderna tider med hjälp av inskriptionsteknologier. Ett så otympligt medium som sten är inte längre nödvändigt för skapandet av det eviga minnet, det avbildande och mångfaldigande mediasamhället fortsätter uppgiften alldeles på egen hand. Få har besökt pyramiderna men alla vet hur de ser ut.

(Det grymma landet utspelar sig till stora delar i South Dakota som för övrigt också är hemvist för USA:s kanske mest kända inskription i sten, Mount Rushmore National Memorial.)

Flykten är till ända när Kit arresteras av gränspolisen mitt ute i tomma intet, där han väljer att iscensätta sin sista minnesstrategi. Kopplingen framstår vid det här laget nästan som kuslig då Kit av ett antal mindre stenar bygger en pyramid, ett monument över platsen där han åkte fast och i förlängningen dog eftersom han kort därefter kommer att avrättas i elektriska stolen.

Då människan eftersträvar förevigande genom att bygga imponerande stenverk, rör sig naturen i rakt motsatt riktning.  Det tektoniska kretsloppet reser stenpyramider i skalor inte ens de egyptiska kungarna kunde drömma om, de eldsprutande vulkanerna som äger den sällsynta förmågan att fullständigt förgöra den eviga stenen, reducera den till en flytande, oformlig och framför allt ostapelbar gröt.

Megalomaniskt söker vi odödligheten genom inskriptionen, det externaliserade minnet, byggandet av monument, men vi förlorar alltid i slutändan. Jorden skälver och vi håller andan inför Katlas eventuella utbrott – något som följt på Eyjafjallajökulls senaste tre utbrott – som kan leda till en naturkatastrof av monumentala proportioner. Bilden av det grymma landet är inte längre ändlös prärie, vertikala klippor och dammiga vägar, utan ett kargt och askfyllt landskap på en liten ö mitt i norra Atlanten.

Kuriosa:

I spelet Indiana Jones and the Fate of Atlantis leder spåren till en grupp arkeologer som gjort anmärkningsvärda fynd, föremål som tycks härstamma från den sjunkna staden Atlantis. Dessa föremål har en gång i tiden tillverkats av atlanterna som inskriptionen av ett minne, för att många tusen år senare grävas upp ur den milsvida glaciären på… just det. Island.