Sambandet mellan sten och evighet fastslogs för mer än fyra tusen år sen, då den egyptiske kungen Netjerichet Djoser ”öppnade stenen” och bokstavligt talat lade grunden till den egyptiska arkitekturideologin:

När egyptierna under Netjerichets regering lärde sig hantera stenen som material i större byggprojekt grundlades en statsideologi som på det mest konkreta sätt gav uttryck för skillnaden mellan evighet och förgänglighet. Naturligtvis fanns båda aspekterna sedan länge i människors medvetande, men nu kunde de hädanefter förankras i samhällets mest synbara symbolbärare: arkitekturen.^[1]

På ett mycket medvetet sätt valde man vad som skulle byggas i sten och vad som skulle byggas i andra material, för att på så sätt kontrollera vad som bevarades till eftervärlden. Kungagravar och andra byggnader av religiös vikt byggdes i sten, idag står de kvar och vi besöker dem; allt enligt de egyptiska kungarnas planer. Bostäder och andra alldagliga hus, till och med kungarnas egna palats, byggdes däremot i tegel och andra nedbrytbara material. Av dessa finns i stort sett inga spår. Det framstår därför idag som att det forna Egypten var en enda stor manifestation av dess religion, i arkitektur, hieroglyfer (från grekiskan: hieros = helig, glyphein = rista) och andra stenverk. Men detta är en illusion, som sagt endast resultatet av en medveten ideologisk ”minnesstrategi”.

Den rörliga bilden återfinns på två tusen år gamla triumfbågar i resterna av Forum Romanum, i form av bildsekvenser som berättar om fälttåg och andra ”triumfer”. Bilderna är inte bokstavligt talat rörliga på det sätt som t.ex. teve eller film är, utan som bildrutorna i en tecknad serie, snapshots ur narrativets helhet. Men kopplingen till televisionen är betydligt mer intressant, med tanke på bildernas ideologiska syfte. För att upprätthålla idén om ett evigt romerskt rike, användes mycket medvetna propagandastrategier som inte minst tog sig uttryck i konsten och arkitekturen.

Septimius Severus triumfbåge i Forum Romanum.^[2]

Förhärligandet av kejsaren, triumfer över segrar i krig, framhävandet av den utmärkta romaren, allt detta ingick i den bild av Rom man ville måla upp, både utrikes och inrikes. Likt det forna Egypten ägnade sig alltså Rom åt inskriptioner i sten, i syfte att bevara en förhärligande bild till eftervärlden. Även dessa byggnadsverk besöker vi och beundrar idag, även romarnas ideologiska strategi har på sätt och vis lyckats.

Inledningen till filmen Olympia av Leni Riefenstahl, nazisternas chefsestet framför andra, visar rester av grekiska tempel och statyer. Likt andra element (t.ex. örnen) i den nazistiska estetiken, handlar detta om att upprätta en tydlig koppling till tidigare stormakter genom världshistorien. Såsom Rom ville även Nazityskland sätta sig i samband med det antika Grekland, introt är i själva verket filmat i Akropolis.

Här har vi fullt ut tagit steget in i de rörliga bildernas värld, en värld som Naziyskland mycket tidigt visade intresse för, med tanke på propagandapotentialen. Faktum är att en av de allra första tevesändningen med nämnvärd styrka ägde rum vid invigningen av de olympiska spelen i Berlin 1936, bland annat under Hitlers invigningstal. Som påpekas i science fiction-romanen Contact av Carl Sagan är denna sändning alltså teoretiskt sett den första som når en tänkt civilisation i någon annan del av universum:

”So from their point of view, Hitler is the first sign of intelligent life on Earth. I’m not trying to be ironic. They don’t know what the transmission means, so they record it and transmit it back to us. It’s a way of saying ’Hello, we heard you.’ It seems to me a pretty friendly gesture.”
[…]
”Adolf Hitler! Ken, it makes me furious. Forty million people die to defeat that megalomaniac, and he’s the star of the first broadcast to another civilization? He’s representing us. And them. It’s the madman’s wildest dream come true.”^[3]

Även Mussolini ägnade sig åt den här sortens associationsskapande. I en släng av ”kreativ förstörelse” påbörjades 1931 det enormt ambitiösa och djupt tragiska projektet Via dei Fori Imperiali (ungefär ”de kejserliga forumens gata”) mitt i kärnan av Rom. Detta var en paradgata som skulle förbinda en mängd antika romerska kejsarplatser för att slutligen mynna ut i fascisternas högkvarter på piazza Venezia. Tanken var att symboliskt binda ihop det nya fascistiska styret med det gamla romerska, men tyvärr hade det också en mycket konkret inverkan på staden:

Some obstacles lay in the way of the road though – not least the millennia-old Roman structures, as well as the popular tenements that housed 746 of Rome’s poorest families. The latter had little political clout or voice to fight the plans to rehouse them and the Alessandrino neighbourhood – one of the most densely populated and oldest inhabited areas of central Rome – was systematically pulled down.^[4]

Det forna stadsbygget hedrades genom att jämnas med marken. Det absurda i detta påpekas av David Watkin, författare av boken The Roman Forum:

the name via dei Fori Imperiali ”is ironic, since it obliterated over 84 per cent of the recently excavated forums of Nerva and Trajan.” He also adds that ”40,000 square metres of one of the most historic parts of medieval and Renaissance Rome was destroyed, including five churches and many houses, of which it is now difficult even to find photographs.”

Paradgatan finns kvar idag, men många arkeologer är överens om att den förr eller senare bör, och förmodligen kommer att, rivas.

Liksom Hitler såg den amerikanske jazzsångaren Bing Crosby vilken enorm potential som fanns i televisionen, och det var på sätt och vis han som utlöste genombrottet för televisionen i USA. Under juldagen varje år sändes ett mycket omtyckt musikprogram där Bing Crosby medverkade. Detta skulle sändas vid exakt samma klockslag i hela USA, precis som att anhängare av Kalle Anka och hans vänner sitter bänkade klockan tre på julafton, med den väsentliga skillnaden att Crosbys program sändes live och varierades från år till år, och var med andra ord sevärt. Problemet är bara att USA har flera olika tidszoner, idag sex stycken, vilket gjorde att Crosby var tvungen att genomföra den en timme långa livesändningen i den första tidszonen, för att direkt därefter börja om från början och sända ännu en timme ämnad för tittare i den andra tidszonen. Samma sak upprepades för varje tidszon och mot slutet kan man tänka sig att energin inte riktigt var densamma och att tittarna i den sista tidszonen fick ta del av en betydligt tröttare Bing Crosby. Så, när idén om bandade tevesändningar nådde Bing Crosby var han själv ivrig att utnyttja denna nya teknologi, den första livesändningen kunde på så sätt spelas in och sedan sändas ytterligare gånger; Crosby sparade på krafterna, men ett högkvalitativt teveprogram levererades likväl till den amerikanska publiken.

Ett litet sidospår apropå USA: På den gamla goda tiden, innan något regelrätt bankväsende var etablerat i USA, rådde ett visst kaos inom privat finanssektor. I princip vem som helst kunde starta en bank och inget sådant som statlig insättningsgaranti existerade. Hur skulle någon kunna lita på att banken där man satt in sina pengar inte var borta veckan därpå? Svaret är oväntat, men egentligen mycket logiskt och framför allt psykologiskt. Seriösa banker uppförde helt enorma byggnader i klassisk stil, av marmor och andra stenarter, med sina kolonner och breda trappor liknade dessa bankhus de gamla romerska och grekiska templen.

Den första banken i USA, belägen i Philadelphia, Pennsylvania.^[5]

Syftet var förstås att inge en känsla av beständighet och… just det, evighet:

It’s for this reason that banks always used to build such impressive buildings. In the days before government oversight, who knew whether they were depositing their money with a fly-by-night operation? Customers realize that crooks planning to run off with the money do not first clad their branches with bronze and marble.^[6]

Med denna lilla historiska odyssé kring användandet av sten och television i bakhuvudet, är det inte konstigt att man reagerar när man stöter på en bild som denna:

En enorm teveskärm är placerad på ett stenvalv vid kanten av en motorväg. I en enda bild sammanfattas fyra och ett halvt tusen år av ideologisk byggnation och kopplas sömlöst till det moderna. Televisionen som spridare av kapitalistisk ideologi är ett ämne som ägnats enorm uppmärksamhet både i den allmänna och den akademiska debatten, alltsedan Frankfurtskolan.

Den röda tråden från egyptisk sten, till romerska triumfbågar, till nazistisk propagandafilm, till Mussolinis statsbyggnadsplaner, till julshower, till amerikanskt bankväsende, till motorvägens reklamsteve kan verka långsökt. Uppmärksamma då ytterligare en manifestation av ungefär samma sak: tevechefen Lele Mora som i filmen Videocracy stolt visar upp fascistiska marscher och animerade hakkors från sin mobiltelefon, jämte ett hyllningstal till Mussolini. Television, imperialism, och millennier av ideologi smälter samman i en enda sanslöst pregnant rörlig bild.

Noter

1. ^ Nils Billing, Egyptens pyramider – evighetens arkitektur i forntid och nutid (Carlsson Bokförlag, 2009), 50
2. ^ Foto av vgm8383.
3. ^ Carl Sagan, Contact (Simon & Schuster, 1985), 102–103
4. ^ Via dei Fori Imperiali: Mussolini’s Fascist Route Through Rome
5. ^ Foto av wallyg.
6. ^ Tim Harford, The undercover economist (Oxford University Press US, 2005), 117