nyckfullt

Oändligheten som självterapi

oktober 16, 2010 · livet, oändligheten

Detta skrevs i juli 2010, men blev aldrig publicerat och jag är inte säker på att inlägget är riktigt färdigskrivet. Men det känns dumt att utkastet ligger och skräpar, och nu när Benoit Mandelbrot är död så kan jag lika gärna lägga ut den som en hyllning till honom. Det är en uppföljning till tidigare inlägg om oändligheten.

Det är något med det oändliga som jag bearbetar. Av någon anledning har det tidigare skrämt mig och det är därför jag skriver så mycket om det här på bloggen.

Att se in i sitt inre, förstå sitt eget beteende, sina egna känslor tycker jag kan kännas som att tillämpa kvantmekanik på ett rörligt mål. Dels ändrar sig det du undersöker (dig själv) medan du undersöker det; insikterna, förståelsen om dig själv gör ju att du växer och utvecklas som människa. Dels så ändrar sig miljön, och allt annat i ditt liv alltmedan ditt studium av dig själv fortgår. Den du studerade igår är inte samma människa som imorgon. Så att studera sig själv, lära sig av sig själv, studera det nya som har blivit–det är i högsta grad en rekursiv process, precis som fraktalerna.

zn+1 = zn + c

2243456327_b0d204c1b0

Rekursion. Oändlighet. Att aldrig komma fram men att alltid gå framåt.

Den mycket diffusa rädsla jag känt inför detta kanske är sammankopplad med associationskedjan: oändlighet – meningslöshet. Jag tror inte jag är nihilist, för det meningslösa är något som definitivt skrämmer mig. Kanske är det just därför meningslösheten som koncept så ofta dyker upp i saker jag gjort.

Hur modig måste man inte vara för att våga stirra in i evighetens abyss? Det stora svarta mörkret. Kanske är det dödsångest.

Men att sluta se oändligheten i varje hörn känns inte som ett alternativ. Jag tänker inte ge vika. Istället har jag alltså tagit upp kampen. Jag försöker reclaima det eviga, omfamna det oändliga, även om jag vet att mina armar aldrig kommer kunna nå hela vägen runt. :)

Kommentering avstängd

Alltings ofärdighet

december 26, 2009 · livet

Ibland får jag ångest över hur många ofärdiga låtar jag börjat på, experimentprogram jag skrivit men inte släppt till allmänheten, eller de där filmerna vi inte klippt klart till konstochvanligasaker. Samtidigt så är denna ångest inte ångest i samma form som dödsångest, eller verklig ångest – den är inget jag egentligen mår särskilt dåligt över. Den är snarare en naggande känsla av hur många storslagna verk som inte (än) fått skåda dagens ljus. (Självförtroendet har jag i alla fall inget problem med.)

Att jag lämnar så mycket ofärdigt är för att jag hela tiden går vidare i livets sökande, mitt experimenterande och skapande, oavsett om det är i datorns värld, vid pianot, eller diskuterandes livets stora gåtor över en öl med en vän. Experimentlustan och livsglädjen är så stor att den driver mig vidare, och den är starkare än min vilja att bli klar med saker.

Det vore såklart kul att få visa upp fler saker för mina vänner och bekanta, eftersom allt skapande är en så stor del av mitt liv; det är vad jag pysslar med nästan helt och hållet på fritiden, men väldigt lite slipper ut utanför experiment- eller lekstadiet.

Häromnatten när jag försökte sova så började jag fundera över vad det egentligen betyder att något är ”klart”. Är det egentligen något överhuvudtaget som någonsin är klart? Det finns ett fint citat om detta: ”A work of art is never finished, merely abandoned.” När jag kom över detta tankesätt för några månader sedan kände jag verkligen igen mig, och insåg att det kanske inte är så ovanligt trots allt, till och med bland väldigt produktiva och högt ansedda människor (dock skulle jag inte placera mig i någotdera av kategorierna).

På samma sätt som ingen konst någonsin är färdig, utan bara vid någon tidpunkt blir övergiven av sin skapare, så är hela vår verklighet aldrig färdig eller fix, den är alltid i flux. Tiden stannar aldrig, och ingenting är perfekt; allt är i rörelse.

När man tidigare i historien trodde att universum var en stilla och perfekt plats; stjärnhimlen hängde som ett statiskt tak över oss och allt var i vila, så säger dagens kosmologi att universum expanderar i ljusets hastighet, och enligt i alla fall en av teorierna kommer den fortsätta att göra det i all oändlighet.

På 1900-talet har det skett enorma framsteg i forskning om så kallat ”kaos”; hur enkla grundstenar i matematiska system och i naturen, ändå kan ge upphov till oberäkneliga och ofantligt komplexa resultat. Några exempel på såna system är fraktaler, myrstackar, eller varför inte vädret.

Vår moderna bild av universum tillåter kaos, ofullständighet och ofullkomlighet, och det kanske är något att anamma på det personliga planet. Det vi skapar och lämnar efter oss är bara biprodukter på väg i vårt sökande och irrande genom livet. I vissa fall är kanske sammanhanget som dessa biprodukter kommer ifrån intressantare än produkten i sig.

→ 3 kommentarer

Vad är en bra webbadress?

november 22, 2009 · internet, teknologi

I begynnelsen fanns den enkla webbadressen, som helt enkelt var en sökväg över internet till en statisk fil (t ex en bild, eller HTML-sida) på en annan server. Exempelvis: http://www.server.com/minsida.html

Webbtjänstens födelse

När CGI, och serverbaserade skriptspråk såsom Perl, PHP, och ASP slog igenom mot slutet av 90-talet – i samband med att exempelvis koncepten resesajten och webbshoppen föddes – blev dock webbadresserna snabbt mycket kryptiska.

Anledningen var enkel: de dynamiska sidorna (som nu mer började likna program) behövde olika parametrar, eller inställningar, som reglerade hur de skulle funka, och dessa parametrar var tvungna att finnas med i adressen. Se bara hur en typisk DN.se-adress kunde se ut till för något år sedan: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=858948

Medan tiden gick så blev webbtjänster mer och mer avancerade. Som jag själv bevittnat på mitt förra jobb så har dessa tidigare, om jag får säga det mer primitiva, skriptspråk en tendens att ge upphov till ohållbart stora kodmassor (räknat i antal rader), och jag tror det är det som även återspeglades i de alltmer obegripliga webbadresserna.

web 2.0

Som en reaktion på oöverskådliga kodberg, och obegripliga adresser kom ramverk och metodologier (Ruby on Rails, Django, Ajax, etc) som ville göra slut på de enorma kodmassorna; göra det roligt att utveckla webbsajter igen, med modernare skriptspråk, och ett helt annat sätt att bygga webbsajter som mer liknar hur man bygger ett traditionellt desktop-program än en old school-webbsajt i exempelvis PHP.

Dessa nya system gav även generellt sett mycket mindre, och finare kod. web2.0-revolutionen var ett faktum.

Moderna webbsajter och deras adresser

Att sajterna blev lättare att utveckla återspeglades än en gång även i att webbadresserna blev enklare och mer begripliga. Många nya webbtjänster strävar efter att adresserna ska gå att gissa. De kan vara uppbyggda som ett kommando, eller en läsbar genväg till en sida.

Ett exempel är den senaste veckans intressanta bilder på Flickr: http://www.flickr.com/explore/interesting/7days. Även om DN.se inte har gissningsbara adresser så är de i alla fall nu mycket läsbarare och ger ett hum om vad artikeln i fråga handlar om. Exempel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-smittas-nar-influensavaccin-forsenas-1.999083

Många moderna webbtjänster utnyttjar nu adressen till max för att förmedla information om vad sidan handlar om, eller vad adressen gör. En adress kan fungera som ett kommando som utförs när du går in på sidan, och då är det idealiskt om adressen också förmedlar vad kommandot gör i stil med: http://minamail.se/inkorg/senaste-mailet/svara

Och sen kom Twitter

Nu har Twitter blivit omåttligt populärt, tjänsten som bygger på att du bloggar meddelanden som inte får vara längre än 140 bokstäver. En sådan extrem begränsning av längden på meddelanden gör givetvis att man måste ta till nya tricks för att få med så mycket information som möjligt. Om du vill twittra en länk så är plötsligt en lång, läsbar, adress inte alls särskilt gynnsamt, eftersom den äter upp en så stor del av de 140 värdefulla bokstäverna du får använda i ett meddelande.

Detta har gjort en, tidigare ganska okänd, typ av tjänst omåttligt populär: en tjänst som genererar en mycket kort webbadress som fungerar som genväg till den riktiga adressen så att man med så få bokstäver som möjligt. Bland de populäraste hör TinyURL och bit.ly men det finns otaliga likadana tjänster.

Problem med förkortade adresser

Tyvärr innebär dessa tjänster att adresserna blir helt obegripliga, kryptiska bokstav- och sifferkombinationer, dessa är värre än de fula pre-web2.0-adresserna från CGI-eran. Vi har alltså tagit åtskilliga steg bakåt i utvecklingen av en användarvänlig och enkel webb, för att kunna generera korta adresser som får plats i korta meddelanden.

Det finns många problem med den här typer av adresser:

  • De går inte att memorera
  • De går inte att gissa
  • De ger ingen information om vart de leder, eller vad adressen som de leder till gör – detta gör det trivialt att lura in folk på ”farliga” sidor såsom phishing eller olämpliga sidor som de annars inte skulle vilja besöka
  • Tjänsterna kan enkelt lagra information om vilka sidor du går in på (varje gång du använder en av deras länkar) och använda den datan på det sättet de behagar, exempelvis genom att sälja informationen vidare till andra företag

Den sista punkten tycker jag är mycket viktig att understryka. Inte nog med att adresserna är dåliga ur alla praktiska (förutom twitter) synvinklar, utan de skapar en ”middle man” som får information om vilka sidor vi besöker. Detta är förmodligen den enkla förklaringen till den enorma uppsjö adressförkortare som på kort tid dykt upp på internet. Eftersom de får reda på ens IP-nummer samt vilken adress man besöker så får de information som är väldigt intressant för annonsföretag och andra företag som av olika anledningar vill ha reda på folks internetvanor.

Tumregler för en bra webbadress

En webbadress är vårt interface till webben, och är därför en underskattat viktig komponent när man designar en webbsajt. Vår utflykt i webbhistorians och webbadressernas rike leder ganska naturligt fram till några tumregler för hur en användarvänlig webbadress bör designas:

  • Adressen ska förmedla information om vart den leder, och vad den gör
  • Den bör vara enkel att komma ihåg
  • Den ska gå att gissa

→ 2 kommentarer

Självreferens

oktober 13, 2009 · oändligheten

Vissa definierar intelligent liv som liv som är medvetet om sig självt. Ur den synvinkeln är människan oerhört intelligent. Tänk bara på den kopiösa mängd självbiografier, dagböcker, och navelskådare det finns på denna runda jord.

Något visst är det som gör att vi fascineras av att referera till oss själva, eller kanske mer i allmänhet, saker som är självrefererande, och de tankelekar och paradoxer som kan uppstå när man drar det till sin spets. Det är som att det får tanken att slå knut, likt ett omöjligt möbiusband.

Ett gammalt uttjatat exempel på självreferens är paradoxen om en grek som påstår att han ljuger. Talar han sanning? Det finns roligare exempel än så, tro mig.

För ett par dagar sen skickade en vän till mig en kurva som påstår att under tiden som man tittar på den, så kommer den också avspegla din egen förvirring och förståelse. Och just när du tror du förstår den, så blir du förvirrad igen, och vice versa. Total förvirring.

Det absolut jävligaste exemplet på självreferens jag stött på är Spelet, ett ofrivilligt (!) tankespel. Här citerar jag från wikipedia:

”The Game, Spelet är ett ständigt pågående tankespel som går ut på att inte tänka på spelet. Om man förlorar spelet, måste man säga detta högt, eller skriva det så andra ser, vilket gör att de som hör eller ser detta också förlorar. När någon som inte än är spelare får höra om ”The Game” börjar denna också spela. Man kan förlora hur många gånger som helst och spelet fortsätter även fast man förlorat.”

Genialiskt och galet. Och nu är du medspelare för resten av ditt liv, grattis!

mobius

→ 2 kommentarer

Oändligheten finns i det ändliga, del II

oktober 7, 2009 · oändligheten

Även i matematiken finns det exempel på oändligheter som dyker upp i ändliga situationer.

Ett exempel är Zenons paradox: tänk dig en sträcka mellan dig (vi kallar den punkten A) och dörren (som vi kan kalla B). Gå sedan hälften av sträckan, och hälften av den kvarvarande sträckan, och hälften igen, osv.

Trots att du hela tiden, i all oändlighet om du så vill, rör dig framåt så kommer du ändå aldrig komma fram till dörren, eftersom du per definition alltid har avstånd kvar (du rör dig ju bara 50% framåt hela tiden). Aldrig. Faktum är att samma exempel fortfarande håller även om du bestämmer dig för att gå 99,99% av vägen varje gång!

En oändlig omkrets av en ö

Hur mäter man omkretsen av en ö på bästa sätt? Detta är ett klassiskt problem som upptäcktes av Benoit Mandelbrot. För att göra det enkelt skulle vi kunna ta ett flygfoto, ta reda på vad en centimeter på fotot motsvarar i verkligheten, och sen mäta fotot med en linjal. Fast då får vi en ganska grov mätning.

Om vi noggrannt skulle ta med alla bukter och svängningar skulle svaret bli att den är ännu längre än vi tidigare mätt, eftersom vi i den grova mätningen inte kunnat mäta mindre oregelbundenheter med vår raka linjal och utzoomade bild?

För att få en exaktare mätning skulle vi kunna be någon stackare gå med en liten 30 centimeters-linjal runt hela ön och mäta. Då borde vi få ett exaktare, och framförallt längre svar eftersom vi nu får med ännu mindre svängar som vi tidigare ignorerat. Om vi vill ha ännu exaktare svar? Säg att vi kunde ha en ännu mindre linjal, med vars hjälp vi kunde mäta de ännu mindre oregelbundenheterna som inte ens en 30 centimeters-linjal rår sig på, då kommer vi få ett ännu längre svar.

Ju mindre ”linjal” vi använder för att mäta de allt mindre oregelbundenheterna kommer vi få ett längre och längre svar på omkretsen för ön.

Om vi tror på det vi kommit fram till tidigare, att allt går att dela i allt mindre och mindre beståndsdelar i all oändlighet (och därmed rimligtvis mindre och mindre oregelbundenheter) så borde vi även komma fram till att vår mätning kan leda till att ön har precis hur lång omkrets som helst; den får en oändligt lång omkrets. Beroende på hur liten ”linjal” vi använder kan vi få den precis hur lång som helst.

→ 2 kommentarer

Oändligheten finns i det ändliga, del I

oktober 6, 2009 · oändligheten

Den här verkligheten, den här världen och det här universumet är oändligt till sin utsträckning. Det känner de flesta till (eller ska vi säga tror på) och förfasas eller förundras över någon gång. Jag får själv svindel när jag tittar upp bland stjärnorna eller molnen och tänker på det.

Men det oändliga behöver inte vara en oändlighet av det slag vi brukar tänka på, något som fortsätter ”bortom regnbågen” så att säga.

Oändligheten i 1 centimeter handflata

Även om du så väljer ut en specifik centimeter någonstans, säg i din handflata, så är även den oändlig i sitt djup. Med blotta ögat ser du rynkorna på din hud. Utrustad med ett mikroskop kan du börja utforska skårorna i huden som kanske snarare börjar likna mönstrena en traktor avger på en enorm åker, eller sanddynerna i öknen.

Vi går vidare; med ett väldigt starkt mikroskop kan du se att det rör sig om en herrans massa celler – var och en levande organismer (i alla fall enligt den gängse sekulära västerländska och icke-religiösa definitionen på liv). Alla dessa celler skulle vi även kunna kalla … dig. Varje cell är i sig en mer eller mindre självförsörjande värld.

Zoomar vi in ännu mer kommer vi till slut mötas av atomer som i olika konfigurationer ger upphov till olika grundämnen. Det vi kallar atom är i själva verket en eller flera pyttesmå atomkärnor, som (oftast) har elektroner cirkulerande runt sig, dock väldigt långt bort från själva kärnan, relativt sett. Det som skenbart verkar vara ett något, en atom, är till största del ett tomrum. Författaren Marcus Chown har angående detta skrivit i sin bok Quantum Zoo: ”It is a remarkable fact that 99.9999999999999% of the volume of ordinary matter is empty space.”

Atomkärnan och all annan massa här på jorden är, om man ska tro den rådande fysikaliska standardmodellen, uppbyggd av kvarkar. Det spekuleras av knäppa fysikforskare i om kvarkarna kan vara uppbyggda av små vibrerande strängar.

Vad är strängarna byggda av? Jag har en känsla av att vissa fysiker skulle säga ”energi”, eller ”ingenting”, men hur kan någonting vara byggt av ingenting? Betyder det i så fall att allt vi ser runtomkring oss är byggt av ett ingenting?

Enda anledningen till att vi slutar vår inzoomning här är att våra instrument inte räcker längre, men finns det det något som egentligen talar emot att det finns ännu mindre beståndsdelar som vi – med rätt instrument – kan upptäcka?

Detta var ett exempel på hur man kan finna oändligheten i något som kan verka ändligt. Det verkar som att vi eventuellt kan fortsätta att dela beståndsdelarna i all oändlighet, i jakt på de riktiga odelbara delarna.

Fortsättning följer.

→ 2 kommentarer