nyckfullt

Vissa definierar intelligent liv som liv som är medvetet om sig självt. Ur den synvinkeln är människan oerhört intelligent. Tänk bara på den kopiösa mängd självbiografier, dagböcker, och navelskådare det finns på denna runda jord.

Något visst är det som gör att vi fascineras av att referera till oss själva, eller kanske mer i allmänhet, saker som är självrefererande, och de tankelekar och paradoxer som kan uppstå när man drar det till sin spets. Det är som att det får tanken att slå knut, likt ett omöjligt möbiusband.

Ett gammalt uttjatat exempel på självreferens är paradoxen om en grek som påstår att han ljuger. Talar han sanning? Det finns roligare exempel än så, tro mig.

För ett par dagar sen skickade en vän till mig en kurva som påstår att under tiden som man tittar på den, så kommer den också avspegla din egen förvirring och förståelse. Och just när du tror du förstår den, så blir du förvirrad igen, och vice versa. Total förvirring.

Det absolut jävligaste exemplet på självreferens jag stött på är Spelet, ett ofrivilligt (!) tankespel. Här citerar jag från wikipedia:

”The Game, Spelet är ett ständigt pågående tankespel som går ut på att inte tänka på spelet. Om man förlorar spelet, måste man säga detta högt, eller skriva det så andra ser, vilket gör att de som hör eller ser detta också förlorar. När någon som inte än är spelare får höra om ”The Game” börjar denna också spela. Man kan förlora hur många gånger som helst och spelet fortsätter även fast man förlorat.”

Genialiskt och galet. Och nu är du medspelare för resten av ditt liv, grattis!