nyckfullt

Den här verkligheten, den här världen och det här universumet är oändligt till sin utsträckning. Det känner de flesta till (eller ska vi säga tror på) och förfasas eller förundras över någon gång. Jag får själv svindel när jag tittar upp bland stjärnorna eller molnen och tänker på det.

Men det oändliga behöver inte vara en oändlighet av det slag vi brukar tänka på, något som fortsätter ”bortom regnbågen” så att säga.

Oändligheten i 1 centimeter handflata

Även om du så väljer ut en specifik centimeter någonstans, säg i din handflata, så är även den oändlig i sitt djup. Med blotta ögat ser du rynkorna på din hud. Utrustad med ett mikroskop kan du börja utforska skårorna i huden som kanske snarare börjar likna mönstrena en traktor avger på en enorm åker, eller sanddynerna i öknen.

Vi går vidare; med ett väldigt starkt mikroskop kan du se att det rör sig om en herrans massa celler – var och en levande organismer (i alla fall enligt den gängse sekulära västerländska och icke-religiösa definitionen på liv). Alla dessa celler skulle vi även kunna kalla … dig. Varje cell är i sig en mer eller mindre självförsörjande värld.

Zoomar vi in ännu mer kommer vi till slut mötas av atomer som i olika konfigurationer ger upphov till olika grundämnen. Det vi kallar atom är i själva verket en eller flera pyttesmå atomkärnor, som (oftast) har elektroner cirkulerande runt sig, dock väldigt långt bort från själva kärnan, relativt sett. Det som skenbart verkar vara ett något, en atom, är till största del ett tomrum. Författaren Marcus Chown har angående detta skrivit i sin bok Quantum Zoo: ”It is a remarkable fact that 99.9999999999999% of the volume of ordinary matter is empty space.”

Atomkärnan och all annan massa här på jorden är, om man ska tro den rådande fysikaliska standardmodellen, uppbyggd av kvarkar. Det spekuleras av knäppa fysikforskare i om kvarkarna kan vara uppbyggda av små vibrerande strängar.

Vad är strängarna byggda av? Jag har en känsla av att vissa fysiker skulle säga ”energi”, eller ”ingenting”, men hur kan någonting vara byggt av ingenting? Betyder det i så fall att allt vi ser runtomkring oss är byggt av ett ingenting?

Enda anledningen till att vi slutar vår inzoomning här är att våra instrument inte räcker längre, men finns det det något som egentligen talar emot att det finns ännu mindre beståndsdelar som vi – med rätt instrument – kan upptäcka?

Detta var ett exempel på hur man kan finna oändligheten i något som kan verka ändligt. Det verkar som att vi eventuellt kan fortsätta att dela beståndsdelarna i all oändlighet, i jakt på de riktiga odelbara delarna.

Fortsättning följer.