nyckfullt

I begynnelsen fanns den enkla webbadressen, som helt enkelt var en sökväg över internet till en statisk fil (t ex en bild, eller HTML-sida) på en annan server. Exempelvis: http://www.server.com/minsida.html

Webbtjänstens födelse

När CGI, och serverbaserade skriptspråk såsom Perl, PHP, och ASP slog igenom mot slutet av 90-talet – i samband med att exempelvis koncepten resesajten och webbshoppen föddes – blev dock webbadresserna snabbt mycket kryptiska.

Anledningen var enkel: de dynamiska sidorna (som nu mer började likna program) behövde olika parametrar, eller inställningar, som reglerade hur de skulle funka, och dessa parametrar var tvungna att finnas med i adressen. Se bara hur en typisk DN.se-adress kunde se ut till för något år sedan: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=858948

Medan tiden gick så blev webbtjänster mer och mer avancerade. Som jag själv bevittnat på mitt förra jobb så har dessa tidigare, om jag får säga det mer primitiva, skriptspråk en tendens att ge upphov till ohållbart stora kodmassor (räknat i antal rader), och jag tror det är det som även återspeglades i de alltmer obegripliga webbadresserna.

web 2.0

Som en reaktion på oöverskådliga kodberg, och obegripliga adresser kom ramverk och metodologier (Ruby on Rails, Django, Ajax, etc) som ville göra slut på de enorma kodmassorna; göra det roligt att utveckla webbsajter igen, med modernare skriptspråk, och ett helt annat sätt att bygga webbsajter som mer liknar hur man bygger ett traditionellt desktop-program än en old school-webbsajt i exempelvis PHP.

Dessa nya system gav även generellt sett mycket mindre, och finare kod. web2.0-revolutionen var ett faktum.

Moderna webbsajter och deras adresser

Att sajterna blev lättare att utveckla återspeglades än en gång även i att webbadresserna blev enklare och mer begripliga. Många nya webbtjänster strävar efter att adresserna ska gå att gissa. De kan vara uppbyggda som ett kommando, eller en läsbar genväg till en sida.

Ett exempel är den senaste veckans intressanta bilder på Flickr: http://www.flickr.com/explore/interesting/7days. Även om DN.se inte har gissningsbara adresser så är de i alla fall nu mycket läsbarare och ger ett hum om vad artikeln i fråga handlar om. Exempel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-smittas-nar-influensavaccin-forsenas-1.999083

Många moderna webbtjänster utnyttjar nu adressen till max för att förmedla information om vad sidan handlar om, eller vad adressen gör. En adress kan fungera som ett kommando som utförs när du går in på sidan, och då är det idealiskt om adressen också förmedlar vad kommandot gör i stil med: http://minamail.se/inkorg/senaste-mailet/svara

Och sen kom Twitter

Nu har Twitter blivit omåttligt populärt, tjänsten som bygger på att du bloggar meddelanden som inte får vara längre än 140 bokstäver. En sådan extrem begränsning av längden på meddelanden gör givetvis att man måste ta till nya tricks för att få med så mycket information som möjligt. Om du vill twittra en länk så är plötsligt en lång, läsbar, adress inte alls särskilt gynnsamt, eftersom den äter upp en så stor del av de 140 värdefulla bokstäverna du får använda i ett meddelande.

Detta har gjort en, tidigare ganska okänd, typ av tjänst omåttligt populär: en tjänst som genererar en mycket kort webbadress som fungerar som genväg till den riktiga adressen så att man med så få bokstäver som möjligt. Bland de populäraste hör TinyURL och bit.ly men det finns otaliga likadana tjänster.

Problem med förkortade adresser

Tyvärr innebär dessa tjänster att adresserna blir helt obegripliga, kryptiska bokstav- och sifferkombinationer, dessa är värre än de fula pre-web2.0-adresserna från CGI-eran. Vi har alltså tagit åtskilliga steg bakåt i utvecklingen av en användarvänlig och enkel webb, för att kunna generera korta adresser som får plats i korta meddelanden.

Det finns många problem med den här typer av adresser:

• De går inte att memorera
• De går inte att gissa
• De ger ingen information om vart de leder, eller vad adressen som de leder till gör – detta gör det trivialt att lura in folk på ”farliga” sidor såsom phishing eller olämpliga sidor som de annars inte skulle vilja besöka
• Tjänsterna kan enkelt lagra information om vilka sidor du går in på (varje gång du använder en av deras länkar) och använda den datan på det sättet de behagar, exempelvis genom att sälja informationen vidare till andra företag

Den sista punkten tycker jag är mycket viktig att understryka. Inte nog med att adresserna är dåliga ur alla praktiska (förutom twitter) synvinklar, utan de skapar en ”middle man” som får information om vilka sidor vi besöker. Detta är förmodligen den enkla förklaringen till den enorma uppsjö adressförkortare som på kort tid dykt upp på internet. Eftersom de får reda på ens IP-nummer samt vilken adress man besöker så får de information som är väldigt intressant för annonsföretag och andra företag som av olika anledningar vill ha reda på folks internetvanor.

Tumregler för en bra webbadress

En webbadress är vårt interface till webben, och är därför en underskattat viktig komponent när man designar en webbsajt. Vår utflykt i webbhistorians och webbadressernas rike leder ganska naturligt fram till några tumregler för hur en användarvänlig webbadress bör designas:

• Adressen ska förmedla information om vart den leder, och vad den gör
• Den bör vara enkel att komma ihåg
• Den ska gå att gissa