I första säsongens sista avsnitt (”Secrets and Lives”) av komediserien Better Off Ted har Veridian Dynamics utvecklat en ansiktsigenkännande sökmotor som kan hitta ditt ansikte var som helst på nätet.

Ted: We’ve been developing a new search engine, and unlike language based search engines, this face-matching technology uses visual recognition…

[…]

Lem: It can find the subject in a crowded stadium, in the background of home movies, security cameras, webcams. It’s like having eyes everywhere, but not in a bad way, like that time we spilled that container full of eyes.

Det hela är förstås mycket tacksamt att bygga komiska förväxlingar på. Ämnet har fascinerat mig väldigt länge och Better Off Ted aktualiserar ett antal filosofiskt intressanta frågor om framtiden. Precis på detta sätt har science fiction fungerat för mig sedan tidig ålder, den ställer oss skarpa frågor som kräver tankearbete, ställningstagande, moraliskt förhållningssätt. Genom att låta framtida händelser äga rum i nutiden ger science fiction oss tillfälle att börja tänka på saker och ting innan den tidpunkt då vi borde ha tänkt på dem tidigare.

En bildsökmotor vars input är en porträttbild och som hittar samma ansikte på andra ställen ligger inte långt fram i tiden är redan verklighet. Jag minns att jag själv var aningen chockad när jag först hörde talas om bildsökmotorn TinEye vars ursprungliga idé var att man laddade upp en lågupplöst bild och fick tillbaka samma bild i högre upplösning om den kunde hittas så någonstans. Jag prövade just att ladda upp ett 80 x 80 pixlar stort porträtt av mig själv och mycket riktigt får jag tillbaka en träffar från webbplatser där jag använt just denna bild som profilbild.

Desto märkligare var det att första gången använda ansiktsigenkänningen i iPhoto, en funktion som går igenom ens bildbibliotek och algoritmiskt hittar liknande ansikten. Användaren kan bekräfta de föreslagna matchningar som stämmer vilket också förbättrar algoritmen och ger bättre resultat i fortsättningen. Funktionen är faktiskt ganska användbar och gör på väldigt kort tid något som annars skulle vara oerhört tidsödande, men som sagt är den på något vis också kuslig. Men denna kuslighet är något jag gärna utsätter mig för eftersom det föder idéer.

Precis i denna skarv befinner vi oss, algoritmerna är på plats och de prototypiska webbtjänsterna finns. Jag är så gott som övertygad om att det inom fem år kommer dyka upp en sökmotor med kapacitet att försätta oss i förvirring över alla de bilder och videoklipp vi utan kännedom lånat våra ansikten till. Alla de festbilder, streetshots, tevereportage och… vem vet vad vi figurerar i.

Lem: The search engine found someone who looks exactly like you.

Phil: Oh, my god, this is amazing. It’s like looking into some bizarre alternate universe where I can drive a bull and wear tall shoes with throwing stars attached to them.

Phil upptäcker sin dubbelgångare – en av bilderna att döma äventyrlig rodeoman levandes ett helt annat liv än det Phil tillbringar på Veridian Dynamics i vit labbrock och ständig blyghet. Sökmotorn öppnar en parallell verklighet, en flyktig inblick i hur en Phil-person skulle kunna leva. Jag tänker att vi kan ta denna potential på allra största allvar, det är faktiskt inte helt omöjligt att vi kan komma att vara med om detta dubbelgångarfenomen.

För att åtminstone till liten del öppna den svarta asken vill jag givetvis också tänka kring de betydligt obehagligare scenarion som sökmotorn skulle aktualisera. Att kartlägga personer genom att ladda upp deras bilder. Att undvika att ens befinna sig i närheten av vissa platser, av ren face recognition-rädsla. Tänker den nojaframkallande taggningsfunktionen på Facebook men helt automatisk och därför astronomisk till skalan. Min syster lade under lång tid en bit papper över den inbyggda webbkameran i sin nya dator, även om en liten lampa vid kameran signalerade när den var aktiv, litade hon inte på den.

Ständigt denna panoptikon.

CV Dazzle^™ is camouflage from computer vision (CV). It is a form of expressive interference that combines makeup and hair styling (or other modifications) with face-detection thwarting designs. The name is derived from a type of camouflage used during WWI, called Dazzle, which was used to break apart the gestalt-image of warships, making it hard to discern their directionality, size, and orientation. Likewise, the goal of CV Dazzle^™ is to break apart the gestalt of a face, or object, and make it undetectable to computer vision algorithms, in particular face detection.

And because face detection is the first step in automated facial recognition, CV Dazzle^™ can be used in any environment where automated face recognition systems are in use, such as FaceBook, Google’s Picasa, or Flickr.

CV Dazzle^™ was developed by Adam Harvey as a thesis project at New York University’s Interactive Telecommunication Program in the spring of 2010 to explore ways of protecting and interfering with privacy compromising technologies.