Gunder Andersson berättar i senaste numret av FLM att han inte var överförtjust i Jonas Cornells filmatisering av P.C. Jersilds byråkritikroman Grisjakten som hade premiär 1970. Cornell hade försökt överföra bokens byråkratiska ton till filmens språk. Andersson förklarar:

Jag kan förstå tanken bakom filmens konstnärliga form, med en torr saklighet utan överslag i någon riktning. Cornell eftersträvade en realism i galenskapen. Satiren skulle uppstå ur den vardagliga tråkigheten. Exakt så här går det till när vansinniga politiska beslut ska verkställas, av snälla och omtänksamma människor som ser ämbetsutövningen som ren plikt, inget mer. Men satir på film är svårt. Vi tyckte att just denna saklighet tog död på filmen, den blev tråkig.

Detta var även mitt bestående intryck av Grisjakten när jag såg den på Cinemateket för några år sedan, men grundfelet är inte ett misslyckat filmiskt manér, utan att försöka filmatisera denna bok överhuvudtaget. Grisjakten är skriven i ett slags avskalad dagboksform signerad den halvanonyme Siljeberg, något som ganska omgående skapar känslan av att läsa ett gammalt protokoll. Min bestämda uppfattning är att denna pärm- och hålslagarkänsla framkallas just för att romantexten läses från papper. Formen springer ur materialiteten.

Filmens materialitet är en helt annan och paragrafer har inga inneboende visuella kvaliteter som givet kan överföras till detta ljusmedium. Detta är också varför Grisjakten är en tråkig film snarare än en film om tråkighet. Men den aktörintresserade väljer självklart att ändå se Grisjakten då den visas på Stockholms cinematek den 15 januari (samt den 31 januari) eftersom Hans Alfredson är helt och hållet njutbar.

Det har hänt att byråkrati framgångsrikt skildrats på film, som är fallet i mästerverket De andras liv eller varför inte Brazil, men kanske just för att dessa filmer inte är filmatiseringar av böcker på temat byråkrati. Jag minns besvikelsen över hur protagonisternas ångestframkallande resor genom den vogonska byråkratiapparaten fullkomligt slaktats i den tveksamma filmadaptionen av Liftarens guide till galaxen. Skönheten låg ju i de oändligt långa språkharangerna, textens torra svärta på en sida.

En mer visionär regissör med intresse för Jersild hade istället valt dennes dystopi Efter floden från 1982 som bas för en grågrön, postapokalyptisk filmfantasi. Boken fullkomligt dryper av filmiskhet, se bara det inledande stycket:

Inga måsar följer oss när ”Diana” lämnar öppet vatten. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik. Nu slår Kapten av motorn helt. Tystnaden efter dieseldunket pulserat slött i öronen, när båten nigande föses in i viken på sitt eget svall. Därinne ligger vattnet slätt och blytungt; himlen har hela morgonen varit täckt av en oljig molnfäll.

Jag ser Fallout, dimscenen i En kärlekshistoria (mistluren!) och Arkiv X-avsnittet ”Død Kalm” i mäktig kombination.

Foto: Nathaniel Watson