Publicerat av Markus Amalthea Magnuson den 5 maj 2010
Kategorier: Film · Musik

Thirty Two Short Films About Glenn Gould

Musikporträttfilmen är en knepig art. Det kan ha att göra med att jag inte direkt fördjupat mig i genren, men jag har alltid en krypande känsla av att personen eller personerna som porträtteras i slutändan kommer framstå i god dager. Att berättelsen om en människa alltid är hoppfull. Detta är ett trist och bakåtsträvande sätt att göra film och det bör bekämpas. Jag har inget emot hoppfulla filmer i största allmänhet, men detta snäva mönster inom musikfilmen är förmodligen anledningen till att jag blir så glatt överraskad de få gånger jag ramlar över ett alternativ. Thirty Two Short Films About Glenn Gould (François Girard, 1993) är precis en sådan avvikande film, både till form och innehåll.

Glenn Gould porträtteras under närmast experimentella former. Dramatiserad teveteater i bästa BBC-stil blandas med videokonstliknande musikupptagningar, abstrakta avbildningar av pianon och nordkanadensiska snölandskap, numerologi, oljekris och knarkmontage. Ett segment består enbart av svartvita röntgenbilder, ett annat av Norman McLarens animerade sfärer som morfas fram och tillbaka till en fuga i fissmoll. Den uppstyckning i 32 delar som titeln på denna långfilmslånga dokumentär talar om är ett fantastiskt grepp som bidrar till en tematisering av personen Glenn Gould snarare än en dramaturgisering. Med andra ord finns det inte en sammanhängande och trogen berättelse att berätta om en personen Gould, utan bara ett sammelsurium av aspekter av hans liv och gärning som kanske eller kanske inte är relevanta. Jag upplever inga sanningsanspråk när jag ser Thirty Two Short Films About Glenn Gould.

(Givetvis är filmens 32 delar också en referens till den Bach-inspelning som gjorde Gould världsberömd; The Goldberg Variations består av 30 variationer över ett tema samt en avslutande upprepning, totalt 32 musikstycken.)

Filmen framstår som ett oändligt mycket bättre medium än t.ex. boken när en musiker som Gould ska biograferas. Inte bara för något så uppenbart som att man då har möjlighet att faktiskt använda Goulds egna inspelningar på ljudspåret, utan också för att det förverkligar den potential Gould själv såg i de inspelade medierna och som han utforskade inte bara genom sina musikaliska inspelningar utan också i en rad dokumentärer för radio och teve.

Ett stycke text citeras i filmen, en intervju Gould genomförde med sig själv där han diskuterar konstnärens roll och framför allt kanoniseringen av geniet och därmed dennes avskärmning från publiken. Anledningen till att han vid 32 (ser ni mönstret?) års ålder bestämde sig för att sluta ge konserter var just den tilltagande hierarkin han kände hade uppstått mellan artist och publik:

I simply feel that the artist should be granted, both for his sake and for that of his public – and let me get on record right now the fact that I’m not at all happy with words like ”public” and ”artist”; I’m not happy with the hierarchical implications of that kind of terminology – that he should be granted anonymity. He should be permitted to operate in secret, as it were, unconcerned with – or, better still, unaware of – the presumed demands of the marketplace – which demands, given sufficient indifference on the part of a sufficient number of artists, will simply disappear. And given their disappearance, the artist will then abandon his false sense of ”public” responsibility, and his ”public” will relinquish its role of servile dependency.

Frågan är vad Gould hade haft för åsikt om Thirty Two Short Films About Glenn Gould. Samtidigt som filmen strukturellt och estetiskt klart bryter mot den traditionella geniporträttfilmens väldigt tråkiga form, ägnar den sig åt ett friskt mytologiserande av en sort som Gould tycks ha ogillat. Trots allt får vi ett antal berömda musiker i svart polotröja, beskurna i halvbild som med inlevelse bedyrar Goulds fullkomliga överlägsenhet och hängivenhet, kryddat med anekdoter om några av hans excentriska drag, som om vi alla inte har sådana. Dessa hör dock till filmens mindre fadäser, i övrigt rör den sig hela tiden i intressanta och oväntade banor.

2 svar till “Thirty Two Short Films About Glenn Gould”

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Markus Magnuson. Markus Magnuson said: Barnvagnen: Thirty Two Short Films About Glenn Gould http://bit.ly/ctRIsE […]

  2. anon skriver:

    håller verkligen med om att det dåliga med den här filmen var allt fokus på goulds ”konstighet” och förstärkandet av bilden av ”geniet”. anekdoter om manliga geniers ”ovanlighet” är det mest tröttsamma som finns. visst, det är uppenbart att glenn var lite knäpp, jag antar att han hade aspergers syndrom eller dylikt. men varför är det så intressant när det finns massvis av avvikande människor som vi inte bryr oss om ett dugg?

    min favoritscen är nog när han sitter och dirigerar de inspelade rösterna i radiostudion.

    http://dilatedpupilsforever.blogspot.com/2009/05/glenn-gould-skrev-manus-till-sina.html

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *