Journalisten rapporterar om det nystartade nätverket Kulturskaparna som säger sig representera ”fler än 50 000 författare, bildkonstnärer, musikskapare, skådespelare, artister, regissörer, musiker och journalister” och som presenterar sig via en debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag skrev en kommentar till detta i mina ögon debakel och tänkte här utveckla innehållet i den kommentaren.

Problemet med Kulturskaparna är tvådelat. För det första har jag och många med mig ofrivilligt blivit indragna i denna lobbygrupp enbart i egenskap av medlemmar i någon av de organisationer som deltar, med andra ord har medlemsorganisationerna i Kulturskaparna inte rådfrågat sina egna medlemmar. För det andra är det på många sätt svårt eller omöjligt att inte vara medlem i någon av dessa medlemsorganisationer om man överhuvudtaget – ironiskt nog – har en förhoppning om att få ekonomisk ersättning när ens verk utnyttjas kommersiellt. Jag ska gå igenom dessa två problem i tur och ordning, men först ska jag ge min personliga syn på vad som är uppåt väggarna fel med Kulturskaparna redan från början.

En grundläggande felaktighet i Kulturskaparnas utspel är förstås att de låtsas som att alla nämnda yrkesgrupper delar en och samma syn på sitt eget material, användningen av det, betalningen för det och återanvändningen av det. Det räcker med att konstatera att många skapare av film och musik – de två sfärer jag har mest erfarenhet av – är helt okej med att deras verk sprids fritt på nätet för att denna enhetliga bild av ”upphovsrättsinnehavarnas intressen” ska krackelera. Det är givetvis ett simpelt påstående men betydligt intressantare exempel kan nämnas. Vid second hand-försäljning av skivor är det ingen förutom butiksägaren som tjänar ett öre, trots detta kan jag inte erinra mig ett enda fall av kritik från upphovsrättsinnehavares sida mot second hand-skivförsäljning som fenomen. Roger Wallis klargjorde under Pirate Bay-rättegången med all önskvärd tydlighet att ingen forskning har kunnat visa på ett samband mellan ökad fildelning och minskad musikförsäljning. Med exempel som dessa i åtanke ter sig därför en formulering som denna från Kulturskaparnas debattartikel som underlig:

Vägen till ökad kulturell mångfald och kvalitet innehåller utmaningen att även omvandla det ökade kulturanvändandet till inkomster som kan lägga grunden för framtidens kulturskapande. Den olagliga fildelningen av text, musik och bild innebär att det blir svårare för kulturskapare att få betalt i proportion till användningen av deras verk.

Att ”kulturanvändande” måste omvandlas till inkomster för att kulturell mångfald och kvalitet ska kunna uppstå är ett så fullständigt absurt resonemang att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Alla som överhuvudtaget använder internet till något annat än att debattera på svd.se vet att världens största mångfald av kultur finns där, till stor del skapad genom kopierandet, återanvändandet, remixandet och hackandet av tidigare existerande ”verk”. För att inte tala om den oerhörda mängd ”originalmaterial” som redan från början skapas utan inkomst och sprids och används utan krav på ersättning. Detta sker t.ex. i form av blogginlägg (har knappt hört talas om bloggare som tar betalt av sina läsare), fria ljudarkiv och Creative Commons-licensierade bilder, för att använda de tre kategorierna text, musik och bild som nämns i citatet ovan.

För att uttrycka det kortfattat: fritt material och kopiering är grundförutsättningar för dagens mångfald av kulturyttringar. Huruvida fri kopiering också gynnar de allra flesta upphovsinnehavare är i sig en intressant diskussion där jag vet precis var jag står, men jag lämnar denna åt sidan för tillfället.

Kulturskaparna ligger dock betydligt längre fram än många andra märkliga lobbyorganisationer inom upphovsrättsträsket när de konstaterar att:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

Däremot kan man ifrågasätta om fildelningen verkligen är en ”fråga” och framför allt vad en ”lösning” innebär i det här fallet. Fildelning är många saker, en praktik, ett teknologiskt paradigm, ett synsätt. Citatet antyder enligt min tolkning att lösningen på fildelningsfrågan är att fildelningen upphör. Så kan givetvis aldrig någonsin ske.

Lite mer konkret menar däremot Kulturskaparna att dessa lösningar handlar om följande:

Vi i Kulturskaparna tar nu vårt ansvar genom att ställa oss och våra rättigheter till förfogande. Vi förespråkar en rad olika lösningar som bygger på avtal och licenser, exempelvis nya avtalslicensmöjligheter i upphovsrättslagen och lagliga streamingtjänster.

Att det idag skulle finnas några som helst hinder för alternativa licenser (jag har redan nämnt Creative Commons) eller olika streamingtjänster (branschens gullebebis Spotify tycks överleva) kan jag inte se, än mindre varför det skulle behövas en ny lobbyorganisation för att åstadkomma detta. Det är bara att skapa licenser, det sker inom open source-rörelsen hela tiden, eller utveckla tjänster för vilka syften man nu än må ha. Om man verkligen tror att dessa metoder är ”lösningen” så är det snarare ett problem med ytterligare en mellanhandsorganisation som ska ha sitt finger med i spelet. Rimligare vore snarare att alla som vill tjäna pengar på sina upphovsrättsinnehav sluter avtal direkt med slutanvändarna, även om det är svårt att definiera exakt vilka dessa användare är. Detta för oss in på frågan om vem som representerar vem, nämnda problem nummer ett.

Tydligen ingår jag nämligen i de där 50 000 personerna som Kulturskaparna säger sig representera, vilket är djupt beklagligt eftersom jag inte delar deras syn överhuvudtaget och aldrig skulle skriva under på den debattartikel som nu publicerats. Att jag ändå får min talan förd av Kulturskaparna beror på att jag är medlem i en av deras medlemsorganisationer, STIM. Däremot har STIM inte tillfrågat mig eller några andra av sina medlemmar huruvida vi står bakom initiativet Kulturskaparna eller deras artikel. Jag utgår från att detsamma gäller i alla de övriga 25 organisationer som undertecknat artikeln, jag vet med säkerhet att varken medlemmar i Svenska Journalistförbundet eller SAMI fått godkänna innehållet i texten innan publicering. Detta är organisationer som ska tillvarata sina medlemmars intressen, men frågan är om någon konsensus egentligen finns kring vilka intressen dessa är.

Vi rör oss in på del två av problemet, enligt mig den minst diskuterade men mest intressanta aspekten, nämligen att medlemskapet i STIM och många andra intresseorganisationer är ett tvång idag. Jag ska hålla mig till STIM för att det är det enda jag har egen erfarenhet av men problematiken är egentligen mer generell.

Den ersättning som betalas ut när en låt spelas i radio eller teve hamnar alltid hos STIM eftersom det är med denna organisation som mediaföretagen har sina avtal, därefter betalar STIM ut ersättning till sina medlemmar i enlighet med spelningsfrekvenser. Egentligen är det aningen mer invecklat, men detta är principen. Detta betyder bland annat att om man spelas i radio men inte är medlem i STIM så kommer radiostationen ändå betala pengar till denna organisation, som då fördelar pengarna mellan sina medlemmar. Detta på grund av att t.ex. Sveriges Radio inte sluter några enskilda avtal direkt med upphovsinnehavare överhuvudtaget. Som kompositör/musikskapare står därför valet mellan att antingen vara medlem i STIM eller inte få en spänn i ersättning.

Det här hade inte varit ett särskilt stort problem om STIM bara varit en administrativ organisation som enbart ägnade sig just åt pengatransaktioner och tillhörande avtal. Nu råkar det dock vara så att STIM också är en lobbyorganisation som tar ställning i allsköns frågor kring upphovsrätt och annat, där några garantier för att de representerar sina medlemmars åsikter uppenbarligen inte finns.

Faktum är att man som medlem i STIM lämnar bort en stor del av sina rättigheter, något som skapat förvirring bland många nyanslutna. Det är t.ex. fortfarande oklart huruvida jag som medlem får lägga ut mina egenkomponerade, egensinspelade låtar på MySpace. Från medlemsavtalets första paragraf:

Den anslutne upplåter på STIM sin ensamrätt att ge tillstånd till […] överföring till allmänheten, offentligt framförande samt att inspela, överföra, mångfaldiga inspelning av och sprida (nedan kallat inspela) alla sina existerande och framtida musikaliska verk med tillhörande texter […]

Med andra ord är det efter anslutning till STIM inte längre upp till mig att ge tillstånd till användning av material jag skapat, vilket förstås är så oflexibelt det kan bli. Om jag t.ex. vill ta olika mycket i ersättning beroende på användarens ekonomiska status (läs: låta nollbudgetfilmare använda min musik gratis men tvinga SF betala miljonbelopp för samma material) så är detta inte praktiskt genomförbart eller juridiskt sett tillåtet. Det är enligt medlemsavtalets tredje paragraf heller inte tillåtet att sluta enskilda avtal vid sidan av STIM:

Det åligger den anslutne: […] att icke träffa någon överenskommelse som strider mot detta kontrakt eller mot STIMs stadgar och fördelningsregler […]

Som filmregissör- och producent har jag och mitt produktionsbolag haft det betydligt lättare. Nyligen sålde vi en film till SVT vilket i praktiken går till så att vi efter färdigt avtal levererar dem ett material enligt vissa tekniska specifikationer och fakturerar en överenskommen summa. SVT får materialet, pengarna landar utan mellanhänder på vårt konto. Med tanke på den oerhörda volymen musik som spelas i radio varje dag skulle ett sådant förfarande givetvis inte fungera som ersättningssystem för radiospelningar, men min poäng är att i fallet SVT har vi åtminstone kunnat göra en överenskommelse som i så stor utsträckning som möjligt passar båda sidor. I fallet Sveriges Radio är förmodligen endast STIM helt nöjda med systemet.

(Musiken som används i filmen, som är komponerad av mig, faller förstås tillbaka in i STIM-fällan. Hade jag inte varit medlem i STIM hade jag inte fått ersättning för denna när filmen sänds i teve, trots att det är vår egen film och avtal finns med SVT. Det hade på intet vis varit svårare för SVT att baka in ersättningssumman direkt i vårt avtal eftersom de vet precis hur stor denna summa är. Vi hade sluppit STIM helt och hållet och alla hade varit glada och nöjda. Men regler är regler.)

Bättre vore en på alla tänkbara sätt neutral insamlingsorganisation som bara ägnade sig åt just insamling och hölls sig borta från den här intresseorganisationsbiten. Ännu bättre vore om t.ex. Sveriges Radio kunde sluta avtal med andra organisationer är STIM, då skulle jag kunna överlåta på t.ex. mitt eget produktionsbolag att driva in ersättningar. Det skulle förmodligen vara bra för STIM att konkurrensutsättas i vilket fall som helst, inte bara med tanke på deras mossiga syn på upphovsrätt utan också på deras notoriskt dåliga hemsida och oförmåga att svara på e-post.

Kärnan i problemet är att jag för att kunna få ersättning för användningen av mitt material måste ansluta mig till en organisation som jag anser motarbeta mina egna intressen och som mot min vilja och utan mitt medgivande för min talan i politiska frågor. Att gå ur denna organisation leder inte bara till utebliven ersättning för egen del, utan till att min del av kakan istället hamnar hos Ni Vet Vem.

Förhoppningsvis bryter inte detta inlägg mot en annan punkt under tredje paragrafen i medlemsavtalet:

Det åligger den anslutne […] att avhålla sig från handlingar som kan vara till påtaglig skada för STIMs verksamhet.