Givetvis fanns ingen som helst tid att skriva under FOSDEM med tanke på den febrila aktiviteten på plats. Här är istället mitt allmänna intryck av helgen, i något slags kronologisk ordning. Jag har även lagt till fler länkar i det förra inlägget för den som är intresserad.

Lyckades undvika alla former av snöorsakat kaos i trafiken. Hur är ännu oklart, särskilt med tanke på att Arlanda-trafiken var satt ur spel på grund av ett urspårat tåg. En sådan lyckträff får förstås inte passera ostraffad, varpå jag omedelbart efter landning i Bryssel gick vilse. Detta har väldigt mycket att göra med min ibland nästa absurda tilltro till promenaden som färdmedel, oförklarligen opåverkat av mitt för mig själv välkänt dåliga lokalsinne. Belgiens trespråkighet (franska, nederländska och tyska är officiella språk) gör inte saken lättare; i stort sett samtliga geografiska platser och dess skyltar är textade på både franska och nederländska. Man promenerar tre kvarter fel, vänder om, plötsligt ser inte ens skyltarna ut som man minns dem. Efter ett par om och några men hamnade jag i alla fall runt niotiden på rätt hotell, där jag under helgen skulle dela ett rum med Stefan som är en de få aktiva Mozilla-människorna i Sverige förutom jag.

Det var i stort sett att vända i dörren och plocka upp ett stycke smält ost på vägen, den sedan flera dagar emotsedda destinationen på fredagkvällen var nämligen Delirium Café där FOSDEM håller sin traditionsenliga ölkväll innan konferensen sätter igång på allvar på lördagen. Den rosa elefanten i logotypen gör sannerligen skäl för sig: tre våningar, mer än 2000 ölsorter samt minst 1100 datanördar. Att tillställningen var festlig och framför allt alkoholstinn är på alla sätt och vis en milsvid underdrift. Stefan hade anlänt långt tidigare än jag och eftersom jag såg honom senast för två år sen var det ingen lätt uppgift att försöka lokalisera honom mitt i denna moshpit av unixskägg, högljudda nördskämt och utspilld Delirium Tremens. Jag lade ner dessa planer inom tio till femton minuter. Den gränd där Delirium Café ligger agerade ett fjärde våningsplan, med ett nästan vårliknande väder som medgav utomhusöl utan några som helst kalla kårar. Här valde jag ut mannen som såg vilsnast ut och hade lustigast hatt och konverserade honom kring llvm och gcc, processing.js, analogier mellan IKEA-möbler och modulär kod, samt tusen andra närliggande ämnen. Det är förstås en oerhört befriande känsla att ute på krogen kunna välja vem som helst av gästerna och inleda ett samtal om det allra mest obskyra man kan komma på och visa sig få direkt gensvar och fantastiskt umgänge. Pröva raggningsrepliken: ”Hur kommer det sig att llvm framför allt använts för statisk kodanalys via clang om det nu är en så kompetent kompilator?” nästa gång du går ut i Stockholm så förstår du nog vad jag menar.

Fredagkvällen fortsatte i ungefär denna ordning, ett par timmar senare mötte jag också upp Karin och Jonatan från Juliagruppen som jag genom en serie förvirrade sms till ett antal personer äntligen lyckats få tag på. Jag kan inte rekommendera att ett dygn i förväg via irc bestämma träff med människor på en krog i ett annat land där man vet att mer än tusen människor kommer befinna sig, kommer vara berusade, och kommer stämma in på i stort sett liknande signalement. Exempel på fraser som inte fungerar (hörde samtliga under kvällen):

”Have you seen a guy with long hair and a Mozilla t-shirt?”
”See that guy with the long beard and round glasses over there?”
”Sorry, I dropped my free beer ticket around here, have you seen it?”

Förr eller senare tog jag mig tillbaka till hotellet, dit Stefan också anlänt en kvart tidigare. Lite löst babbel kring projekten och kring Bryssel, därefter tung sömn. Nästa morgon åts det stora mängder frukt för att sedan ta bussen en halvtimme till universitetet Université Libre de Bruxelles där själva FOSDEM huserade. Jag drev runt ett tag och kollade in de olika båsen som ställts upp, framför allt fick jag för första gången i köttvärlden se en RepRap i aktion. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande i hela mitt liv, det är ren och skär magi. Framför mina ögon byggdes en grekisk-romersk miniatyrstaty upp, det ena lagret efter det andra, men så skört och tunt att det knappt gick att urskilja. Så en tid senare fanns den där, färdig och solid. Jag kom att tänka på scenen i Femte elementet (Luc Besson, 1997) där Leeloo skapas, hur hon mikroskiva för mikroskiva sammanfogas av robotarmar. Precis så kändes det.

Annars höll jag mig mest till Mozilla-programmet. Paul Rouget visade ett antal mycket imponerande demos han byggt för att pressa HTML5 och andra moderna teknologier till max, de flesta av dessa kan bevittnas här. Tristan Nitot pratade underhållande om hackability förr och nu, och varför möjligheten att hacka hårdvara och mjukvara är så oerhört viktig. Den nyligen prisbelönta Mitchell Baker höll också ett övergripande samtal om hur fri och öppen mjukvara blir en allt viktigare drivkraft. Alla dessa föreläsningar kombinerades med ett intensivt ircande mellan bänkraderna eller i de särskilda hackerrum som upprättats, sporadiska vändor till universitetets cafeterior för öl och mackor, samt en massa kreativt dösnack med likasinnade.

Fram emot tidig lördagkväll for Mozilla i gemensam grupp till Crosly Bowling för middag och underhållning, ett sällskap jag gick hårt ut med att missa. Mina försök att kvickt ta mig till rätt destination med hjälp av det brysselska spårvagnsnätet havererade på grund av en jävligt arg chaufför som slängde av samtliga resenärer efter ett stopp, i ilska över en stackars plankande FOSDEM-besökare. En gammal hederlig kollektiv bestraffning. Lyckades dock hooka upp med en svensk GNOME-kille som hade GPS i mobilen, tyvärr med en ständigt roterande karta eftersom han fått för sig att börja hacka GPS-mjukvaran tidigare under dagen. Vi stapplade än hit och än dit och lyckades på något märkligt sätt hamna helt rätt till slut.

På Crosly Bowling var stämningen på topp bland de 120 människor från Mozilla som var där, det åts buffémat och lasagne och gudomliga efterrätter. Efter middagen begav jag och ett gäng andra gäster oss ner i källaren på detta fyra våningar stora bowlingpalats, där den klassiska sortens laserarena jag minns från mellan- och högstadiet fanns. Team Firefox och Team Thunderbird utkämpade en intensiv kamp efter vilken sistnämnda stod som segrare, med så mycket poäng att de enligt myten lyckats överflöda den integer som sparade poängen och istället landat på en negativ poängsiffra. Gemytligheterna fortsatte därefter med ett par rundor bowling innan folk började bli grymt trötta, då vi promenerade till hotellet i ett välkommet lätt duggregn.

Söndagen liknande på de flesta vis lördagen men redan runt tvåtiden började folk droppa av som hade tidiga flyg och tåg att passa. Några timmar senare var det även dags för mig att fara mot flygplatsen och lämna denna fristad för likasinnade. Ankomsten till Stockholm präglades av trötthet och en viss melankoli som alltid infinner sig efter ett intensivt umgänge med människor man gillar. Vårdrömmarna befann sig också aningen längre bort här än i Bryssel.

Förhoppningsvis får jag tillfälle att åka till FOSDEM även nästa år, något jag rekommenderar alla att göra som har minsta intresse av fri och öppen mjukvara, eller bara av entusiastiska människor.