Författare: Markus Amalthea Magnuson
Publiceringsdatum: 26 november 2009
Webbadress: /2009/11/26/ojamn-realism/
Ojämn realism
En gång i tiden satt man och gapade över bilder som den här, renderade med det banbrytande programmet Bryce som piratkopierades friskt. Det var den oslagbara realismen som imponerande, hur hemdatorn (med lite tid) kunde räkna fram något som faktiskt såg ut som berg och vatten. Varför sådana element kunde se så realistiska ut redan då, medan saker som hår och dynamiska rörelser fortfarande idag ofta känns stela, är på intet sätt en slump.
Den tidiga utvecklingen av 3d-grafiken var i stort sett uteslutande knuten till Hollywood eller det militära, varpå flygsimulatorerna drev fram forskning kring realistisk återgivning av element som återfinns just i dessa, nämligen berg, hav, växtlighet, kort sagt landskap. Därför är det heller inte särskilt förvånande att de algoritmer för att rendera berg med fraktala tekniker som återfinns i Bryce, utvecklades av forskare på Boeing.
Facit är en simulerad värld där en ojämn realism råder, vissa objekt, material och ytor har behandlats med algoritmisk kärlek sedan 1960-talet, medan andra fortfarande befinner sig på ett schackrutigt spegelkubstadium. Vad som förlänas fotorealism inom 3d-grafiken kan alltså sägas styras till stor del av militära budgetar och industriella målsättningar; detta är dagens grafikekonomi.
(Vari realismen ligger i dessa oräkneliga öar på vatten har jag idag svårt att se.)
© 2009 Markus Amalthea Magnuson
Den här texten är licensierad enligt Creative Commons (http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/3.0/) och får i oförändrad form spridas fritt i icke-kommersiellt syfte så länge upphovsperson och källadress anges.
Fast om du går förbi ett konstgalleri med inte alltför hög prestigenivå och tittar på en medelmåttig målning som innehåller både natursceneri och människor, då kommer du troligtvis att uppleva (i alla fall brukar jag uppleva det) att medan konstnären fångat den estetiska essensen hos moln, träd, berg osv. någorlunda väl, så ser människorna väldigt taffliga och skissartade ut. Där har militära prioriteringar knappast spelat in. Jag är nog benägen att tro att det helt enkelt jämförelsevis är väldigt svårt att återge just människor på ett sätt som människor upplever som realistiskt.
Ser inte riktigt poängen här, du tycks påpeka att måleriet är taffligt i medelmåttiga målningar, vilket väl närmast får ses som en tautologi.
Däremot uppnådde man en hög grad av fotorealism inom t.ex. det holländska måleriet men även långt senare, eftersom detta var en uttalad strävan under en mycket lång tid. Skolor som trompe l’oeil ägnade sig ju faktiskt åt att försöka ”lura ögat”.
Relationen mellan måleri och fotorealism, särskilt i förhållande till fotografi och film, är något som t.ex. Walter Benjamin och André Bazin ägnat uppmärksamhet, men 3d-grafiken skiljer sig från dessa tekniker just för att den är spatial på ett helt annat sätt; däri ligger svårigheten att uppnå fotorealism. Att skapa närmast ”perfekt” fotorealism medelst tvådimensionella tekniker är idag ingen ovanlighet, se t.ex. här eller här för exempel. Men jag skulle hävda att det är just för att dessa är stilla bilder från en enda vinkel etc. som det är möjligt.
För att förtydliga det där med ”spatialt” så är det alltså också en fråga om realistisk rörelse i kombination med fotorealism. Forskning inom dynamiska system och komplexitet, det vill säga kaosteori, har liksom den fraktala matematiken för bergrendering skapat algoritmer för realistisk rörelse hos naturfenomen (t.ex. flöden av vatten och vind) men inte människor.
Nej, vad jag hävdar är att den mänskliga hjärnan inte har lika höga krav på bildframställning av naturscenerier som av människor. Sedan spelar det ingen roll om det gäller fotorealism eller impressionism eller vad som helst.
Men faktum kvarstår ju att långt mer pengar och tid också lagts på metoder för realistisk framställning av t.ex. berg och hav än på människor och annat, historiskt sett. Ska lägga till ett par referenser senare idag så att det inte framstår som något jag hittat på själv.