Imagine if Carlos and Smith had staged their protest today. Their image would be used in commercials for sports apparel companies, late-night talk shows would be clamoring to book their first appearance, book deals and biographical movies would be announced, they would make appearances in the latest hip-hop videos. Their gloves would go on auction on eBay. In these commercialized times that we live in, the actions of Carlos and Smith would be simply another pop culture moment to exploit and a further opportunity to cash in on potentially lucrative notoriety. In the ’60s, politics produced culture, whereas today it is the culture that often precedes the politics.

Det är ”The Notorious Ph.D” Todd Boyd som talar, i en tyvärr lite haltande analys av vad som skiljer det politiska klimatet 1968 från 2008 och varför en politisk aktion i stil med John Carlos och Tommie Smiths svarta handskar på prispallen idag inte är möjlig. 1968 fanns inte alternativet att vara apolitisk, menar Boyd, eftersom världen var i ett så bedrövligt tillstånd. Men därefter beskriver han, nästan utan att märka det själv, med orden ovan precis vad som är bedrövligt idag och varför publika politiska aktioner fortfarande är viktiga. Ställningstagande är alltid en fråga om vilja, men Boyd är djupt cynisk som väljer att se hela den politiska viljan som utsåld; alla skulle vi delta i talkshows, deala rättigheter till biopics och sälja våra handskar på eBay om vi fick möjligheten.

Som medielandskapet förändrats sedan 60-talet, finns det förstås allt färre monolitiska kanaler som kan skapa enhetliga budskap, på samma sätt som det förmodligen inte blir några fler band av samma jätteproportioner som The Beatles. Däremot lever de publika protesterna i allra högsta grad, fråga bara Dixie Chicks eller för den delen salig Harold Pinter. Det behövs inte längre en central, medial utbasunering av budskapet, svärmen kommer att föra ut det som bör föras ut.

Som sagt, ställningstagande är alltid en fråga om vilja.