nyckfullt

Detta skrevs i juli 2010, men blev aldrig publicerat och jag är inte säker på att inlägget är riktigt färdigskrivet. Men det känns dumt att utkastet ligger och skräpar, och nu när Benoit Mandelbrot är död så kan jag lika gärna lägga ut den som en hyllning till honom. Det är en uppföljning till tidigare inlägg om oändligheten.

Det är något med det oändliga som jag bearbetar. Av någon anledning har det tidigare skrämt mig och det är därför jag skriver så mycket om det här på bloggen.

Att se in i sitt inre, förstå sitt eget beteende, sina egna känslor tycker jag kan kännas som att tillämpa kvantmekanik på ett rörligt mål. Dels ändrar sig det du undersöker (dig själv) medan du undersöker det; insikterna, förståelsen om dig själv gör ju att du växer och utvecklas som människa. Dels så ändrar sig miljön, och allt annat i ditt liv alltmedan ditt studium av dig själv fortgår. Den du studerade igår är inte samma människa som imorgon. Så att studera sig själv, lära sig av sig själv, studera det nya som har blivit–det är i högsta grad en rekursiv process, precis som fraktalerna.

z_n+1 = z_n + c

Rekursion. Oändlighet. Att aldrig komma fram men att alltid gå framåt.

Den mycket diffusa rädsla jag känt inför detta kanske är sammankopplad med associationskedjan: oändlighet – meningslöshet. Jag tror inte jag är nihilist, för det meningslösa är något som definitivt skrämmer mig. Kanske är det just därför meningslösheten som koncept så ofta dyker upp i saker jag gjort.

Hur modig måste man inte vara för att våga stirra in i evighetens abyss? Det stora svarta mörkret. Kanske är det dödsångest.

Men att sluta se oändligheten i varje hörn känns inte som ett alternativ. Jag tänker inte ge vika. Istället har jag alltså tagit upp kampen. Jag försöker reclaima det eviga, omfamna det oändliga, även om jag vet att mina armar aldrig kommer kunna nå hela vägen runt.