Ibland får jag ångest över hur många ofärdiga låtar jag börjat på, experimentprogram jag skrivit men inte släppt till allmänheten, eller de där filmerna vi inte klippt klart till konstochvanligasaker. Samtidigt så är denna ångest inte ångest i samma form som dödsångest, eller verklig ångest – den är inget jag egentligen mår särskilt dåligt över. Den är snarare en naggande känsla av hur många storslagna verk som inte (än) fått skåda dagens ljus. (Självförtroendet har jag i alla fall inget problem med.)
Att jag lämnar så mycket ofärdigt är för att jag hela tiden går vidare i livets sökande, mitt experimenterande och skapande, oavsett om det är i datorns värld, vid pianot, eller diskuterandes livets stora gåtor över en öl med en vän. Experimentlustan och livsglädjen är så stor att den driver mig vidare, och den är starkare än min vilja att bli klar med saker.
Det vore såklart kul att få visa upp fler saker för mina vänner och bekanta, eftersom allt skapande är en så stor del av mitt liv; det är vad jag pysslar med nästan helt och hållet på fritiden, men väldigt lite slipper ut utanför experiment- eller lekstadiet.
Häromnatten när jag försökte sova så började jag fundera över vad det egentligen betyder att något är ”klart”. Är det egentligen något överhuvudtaget som någonsin är klart? Det finns ett fint citat om detta: ”A work of art is never finished, merely abandoned.” När jag kom över detta tankesätt för några månader sedan kände jag verkligen igen mig, och insåg att det kanske inte är så ovanligt trots allt, till och med bland väldigt produktiva och högt ansedda människor (dock skulle jag inte placera mig i någotdera av kategorierna).
På samma sätt som ingen konst någonsin är färdig, utan bara vid någon tidpunkt blir övergiven av sin skapare, så är hela vår verklighet aldrig färdig eller fix, den är alltid i flux. Tiden stannar aldrig, och ingenting är perfekt; allt är i rörelse.
När man tidigare i historien trodde att universum var en stilla och perfekt plats; stjärnhimlen hängde som ett statiskt tak över oss och allt var i vila, så säger dagens kosmologi att universum expanderar i ljusets hastighet, och enligt i alla fall en av teorierna kommer den fortsätta att göra det i all oändlighet.
På 1900-talet har det skett enorma framsteg i forskning om så kallat ”kaos”; hur enkla grundstenar i matematiska system och i naturen, ändå kan ge upphov till oberäkneliga och ofantligt komplexa resultat. Några exempel på såna system är fraktaler, myrstackar, eller varför inte vädret.
Vår moderna bild av universum tillåter kaos, ofullständighet och ofullkomlighet, och det kanske är något att anamma på det personliga planet. Det vi skapar och lämnar efter oss är bara biprodukter på väg i vårt sökande och irrande genom livet. I vissa fall är kanske sammanhanget som dessa biprodukter kommer ifrån intressantare än produkten i sig.
När ”skapas” en ny idé kan man ju också fråga sig, vilket hänger intimt samman med allt detta. För kanske skulle du snarare kunna se det som en välsignelse att så många nya idéer dyker upp så att de gamla inte hinner implementeras eller ens vidareutvecklas.
Kanske är uppkomsten av idéer som stannar på idéplanet helt och hållet avgörande för att andra idéer ska genomföras. Allt kanske är del av en och samma process som till synes verkar producera endast ett fåtal färdiga projekt… men kanske ska vi även här applicera kaosteori och se det som att alla lösa, ofärdiga, obearbetade och bortglömda idéer, liksom alla de helgjutna och implementerade idéerna, alla är små delar i ett icke-linjärt, dynamiskt idésystem vars output är det vi anser ha blivit ”färdigt” men som egentligen är långt mer komplext än så, ett maskineri vi aldrig fullt ut kan utsätta för analys.
Eller att det icke-linjära systemet är livet, och både inputen och outputen är universum.
inom programmering finns en idé om att ett program är färdigt när det inte längre går att ta bort något från det. Jag gillar denna minimalism och relaterar den gärna till till exempel nietzsches aforismer, något som uttrycker ett ”sense” med så lite text som möjligt (men inte mindre)
Unixfilosofin: do one thing and do it good! sen kan detta i sig bli byggstenar i något nytt.