Elizabeth Taylor är död och jag tänker på fyra fantastiska timmar på Cinemateket då Cleopatra (Joseph L. Mankiewicz, 1963) visades i den längsta bevarade klippningen. Det är på många sätt den definitiva Hollywood-filmen: en av de dyraste produktionerna någonsin, många miljoner dollar över budget, Taylor led sjukdomar och fick läggas in mitt under inspelningen, som därför fördröjdes och flyttades från London till Rom på grund av det engelska vädrets negativa effekter på Taylors hälsa. Förflyttningen och tidsåtgången gjorde också att flera av nyckelskådespelarna byttes ut vilket ledde till att i stort sett hela filmen fick spelas in från början igen. Produktionsbolaget 20th Century Fox, ett av de allra största vid tiden, var på grund av Cleopatra mycket nära konkurs. Filmens psykopar Cleopatra/Marcus Antonius fick sin verkliga motsvarighet då Taylor och Richard Burton i och med mötet vid inspelningen inledde ett förhållande som kom att bli ett av Hollywoods mest omskrivna någonsin. Det finns inget med Cleopatra-produktionen som inte är episkt.

Märkligt nog rör sig själva filmen på ett metaplan som relaterar till just Hollywood, den kan på många sätt ses som en allegori över den hollywoodska filmproduktionens symbolik. Det finns en alldeles särskild scen i Cleopatra, där denna drottning besöker Rom och möter Julius Caesar för första gången:

En helt makalös entré som är tänkt att imponera på romarna, en uppvisning i makt och pengar som helt och hållet anknyter till den monumentalkultur som det antika Egypten var, där evighetsgörandet och upphöjandet av härskaren var helt centralt. Vi vet att både Egypten och Rom ägnade sig åt dylika skådespel för att manifestera sin ideologi och kulturella status. Men entréscenen är inte bara Egypten som inventerar sin rikedomar inför den romerska kejsaren, utan samtidigt Hollywood som inventerar sina rikedomar inför oss som biopublik. Precis som Cleopatra hade bestämt sig för att visa upp sina rikedomar, sin makt och sin vilja till det påkostade, hade 20th Century Fox bestämt sig för att visa oss precis detsamma. Möjligen också till gagn för en enorm mängd filmarbetare, som  användaren JGC1010 träffande påpekar i en kommentar till ovanstående videoklipp:

Historically accurate? I’m not so sure. But it did give work to a lot of the unemployed.

Det är förstås helt ointressant att prata om huruvida Cleopatra stämmer överens med gängse historieberättande, särskilt gällande något som ligger så oerhört långt tillbaka i tiden att bara några få skrivna källor existerar. Däremot är filmen i sig självt ett alldeles utmärkt historiskt dokument, inte över antiken och den romerska republikens sista tid, utan över Hollywoods produktionsvärden och estetik. Ironiskt nog vid en tid som ofta räknas som början på slutet för det klassiska Hollywood med sitt studiosystem och fast kontrakterade skådespelare, med kraftiga nedgångar i intäkter för i stort sett samtliga studior vilket ledde till en rad sammanslagningar och uppköp. Detta i sin tur öppnade för New Hollywood då en ny generation filmregissörer gjorde sitt inträde i den amerikanska filmsfären i något som inte direkt kan kallas en independentrörelse men definitivt ett brott med det gamla produktionssystemet.

Med andra ord är entréscenen i Cleopatra inte bara en allegori över det lyxiga Hollywood, utan också förebådande Egyptens/Hollywoods fall. Elizabeth Taylor hörde till den den gamla skolans filmstjärnor, hon var en del av den totala glamour som omgärdade hela den amerikanska filmbranschen under dess glansdagar. Taylor dog inte av en giftorm utan av hjärtsjukdom, men kommer ändå bevaras i mångas minnen som vår tids Cleopatra.