Foto: Expert Infantry

Runt omkring dem surrade staden. Gatorna var kantade av goda, gröna och fridfulla träd. Endast vinden skapade oro över staden, över landsbygden, över kontinenten. I tusen andra städer fanns det träd och barn och gator och affärsmän på sina lugna kontor som talade in sina röster på band och tittade på TV. Raketer for av och an som stoppnålar på den blå himlen. Överallt rådde den lugna inbilskhet som är typisk för människor som är vana vid fred och övertygade om att det aldrig mer ska bli något bråk. Arm i arm bildade människorna en enda front jorden runt. De fulländade vapnen förvarades på lika villkor av alla nationer. Ett läge av otroligt utsökt jämvikt hade skapats. Det fanns inga förrädare bland människorna, inga olyckliga, inga missnöjda, och därför bilade världen på säker grund. Solljuset lyste upp halva världen och träden dåsade i strömmar av varm luft.

Kom att tänka på ”Timmen H” – en novell av Ray Bradbury som ingår i samlingen Den illustrerade mannen från 1951. Där äger en rymdinvasion rum trots att jorden växt till en ointaglig fästning, genom att alla lekande barn engageras i att bygga något slags teleportör av hushållsprylar, alltmedan föräldrarna är upptagna med annat. Den typiskt bradburyska, olycksbådande stämningen i amerikansk förort sprider sig ytterligare för varje gång den unga Mink berättar om sina möten med Drill från en annan dimension.

”Dom kunde inte hitta på nåt sätt att angripa oss, mamma. Drill säjer – han säjer att för att kunna slåss bra måste man ha nåt nytt sätt att överraska folk på. Då vinner man. Och han säger att man måste ha hjälp av sin fiende.”

”En femte kolonn”, sade mamma.

”Ja. Just så sa Drill. Och dom kunde inte hitta på nåt sätt att överraska Jorden och få hjälp.”

”Det är inte att undra på. Vi är starka, vi.” Mamma skrattade och började duka av. Mink satt kvar och stirrade ner på bordet och såg allt det som hon pratade om.

”Tills dom en dag”, viskade Mink dramatiskt, ”kom att tänka på barnena!”

”Kors!” sade mrs Morris glatt.

”Och dom tänkte på att alla vuxna har så mycket att göra att dom aldrig tittar under rosenbuskar eller på gräsmatter!”

”Bara efter sniglar och svamp.”

”Och sen är det nånting om dim-dim.”

”Dim-dim?”

”Dimensjer.”

”Dimensioner?”

”Ja, fyra stycken! Och så är det nånting om ungar under nie år och fantasi. Det är hemskt roligt att höra Drill prata.”

Det kan tyckas vara en fyndig idé till science fiction-berättelse, men leken i det militäras tjänst är ständigt närvarande även i samtiden. Friedrich Kittler skriver i Gramophone, Film, Typewriter om fiberoptiska nätverk, som ju blir allt vanligare då infrastrukturen för diverse datornätverk växer och multipliceras. Dessa nätverk förmedlar data via ljus snarare än elektricitet som är fallet med de gamla kopparnätverken, vilket givetvis innebär en kraftig ökning av överföringskapaciteten; ljus är som bekant det snabbaste som finns.

Det finns dock enligt Kittler en annan agenda som driver utvecklingen av de fiberoptiska nätverken, ett militärt mål som skrider allt närmare, nämligen atombombsäkerhet. En kärnvapenexplosion utsänder en elektromagnetisk puls som har förmågan att slå ut all elektronisk utrustning inom en viss radie. Kopparbaserade nätverk är därför oerhört känsliga för sådana incidenter, vilket man i det militära känt till länge, ända sedan man i samma läger lade grunden till t.ex. internet. Det är därför av yttersta militära vikt att övergången till fiberoptik fullföljs, eftersom dessa nätverk inte påverkas av en elektromagnetisk puls.

Atombombsäkerhetsprojektet skulle dock aldrig kunna drivas igenom av militären allena, istället gör vi alla militären denna tjänst genom vårt dagliga surfande. Så fort god tillgång till högupplöst film och musik hägrade ökade privatpersoners efterfrågan på snabbare uppkopplingar, den som förut nöjde sig med 1 Mbit/s ville fem år senare inte ha mindre än 10 Mbit/s och eftersträvar idag 100 Mbit/s.

Kittler menar att dessa nöjen är en bieffekt av den fiberoptiska utbyggnaden:

In the meantime, pleasure is produced as a by-product: people are free to channel-surf among entertainment media. After all, fiber optics transmit all messages imaginable save for the one that counts – the bomb.

Jag vill helt enkelt gå längre och säga att nöjessurfandet inte bara är en bieffekt av militärens fiberoptiska vilja, utan att privatsurfandet och i allra högst utsträckning fildelandet helt och håller driver denna utveckling. Massornas bit- och bytebegär är långt större än militärens någonsin varit, vi törstar efter data.

Likt barnen i ”Timmen H” bygger sin dimensionsportal åt de invaderande rymdvarelserna, bygger vi det perfekta militärindustriella verktyget. Båda dessa byggen väljer människorna dock att kalla lekar och avfärdar dem som harmlösa.

”Barnen har väl ingenting som är farligt därute?” sade hon.

”Bara rör och hammare. Hur så?”

”Ingenting elektriskt?”

”Nej för sjutton”, sade Henry. ”Jag tittade efter.”

Hon gick ut i köket. Surrandet fortsatte. ”I alla fall är det bäst att du går ut och säger till dem att sluta. Klockan är över fem. Säg till dem…” Hennes ögon spärrades upp och kneps ihop. ”Säg till dem att skjuta upp Invasionen till i morron.” Hon skrattade nervöst.

Surrandet blev starkare.

Källor

Ray Bradbury, Den illustrerade mannen (Norstedts, 1986 [1951])

Friedrich Kittler, Gramophone, Film, Typewriter (Stanford University Press, 1999 [1986])