Författare: Markus Amalthea Magnuson
Publiceringsdatum: 21 mars 2011
Webbadress: /2011/03/21/samlade-serienummer-en-historik/
Samlade serienummer – en historik
I begynnelsen lurade min några år äldre granne mig att det gick att omvandla DD-disketter till HD-disketter genom att borra ett stort hål på rätt ställe. Det känns idag så oerhört avlägset, den där tiden innan hackandet, innan min lust att ta reda på saker hade vaknat och utvecklats. Jag har de senaste dagarna färdats längs minnena precis vid denna skarv, tänkt kring vilka inledande händelser som aktiverade det hela. Bland alla de idéer, mjukvaror, verktyg och experiment jag kommit i kontakt med finns det särskilt en sort som varit ständigt närvarande: serienummersamlingen.
Kort uttryckt är detta en databas som sammanställer serienummer till olika mjukvaror, det vill säga de nummer du egentligen erhåller genom att betala för programmen. Det hela är förstås strikt olagligt och sades ofta underminera hela den shareware-modell som var väldigt utbredd i Mac-kretsar under framför allt 1990-talet. En olaglig mekanism som ger gratis tillgång till all världens mjukvara; jag kan inte tänka mig något mer lockande för en ung, nyfiken protohacker. Det ska tilläggas att det lagliga alternativet öppen källkod givetvis existerade under det tidiga 90-talet, men några lättanvända, grafiska gränssnitt var det inte fråga om. Linux var bara ett par år gammalt och bar fortfarande på nästan mytologisk status, distributioner i dagens bemärkelse hade inte tagit form än. Samtliga kompilatorer för Mac (t.ex. CodeWarrior) kostade pengar vilket försvårade byggandet av mjukvara från öppen eller egen källkod.
En av de allra tidigaste serienummersamlingarna hette Cracks&Numbers (eller ”C&N”) och distribuerades framför allt genom BBS:er men då och då också på webben. C&N levererades i två delar, dels själva nummerdatabasen, dels ett fristående program som läste in och visade denna databas. En ny databas kom ut varje månad, med uppdaterade serienummer och cracks för de senaste versionerna av diverse mjukvaror. Det var länge helt fördolt vem som stod bakom C&N, men i slutet av 1995 fick någon tredjepart för sig att omdistribuera databasen med upphovspersonens riktiga namn. Databasen lades omedelbart ner. OleBuzzard som kanske eller kanske inte var skaparen av Cracks&Numbers redogör för dess öde i ett inlägg i Usenet-gruppen alt.hackintosh:
C&N’s circulation on the Net didn’t prove too hindersome to its creator until someone made the mistake of including the creator’s real name, alias and Internet address with C&N as a way to get the latest versions of the publication. This freaked the creator out, and not surprisingly as he started receiving requests for C&N made using his real first and last name. And so… Rebellion. On October 1st, 1995, a short message was distributed from C&Ns creator that C&N was dead.
Det sägs att C&N i själva verket fortlevde men i betydligt mer restriktiva kanaler än tidigare. Olika kopior började dyka upp på nätet – t.ex. det kortlivade Informant – men det som skulle komma att bli den sanna arvtagaren till Cracks&Numbers delade både dess databasformat och programikon: Hacker’s Helper (förkortat ”HH”).
Även denna serienummersamling distribuerades på webben, men i desto större utsträckning via det BBS-liknande systemet Hotline som under ett antal år var omåttligt populärt i underjordiska Mac-kretsar. (Hotline är i sig självt ett helt eget kapitel, men jag väljer att spara det till framtiden för att denna text inte ska växa till orimlig längd.) Under åren 1996–1999 var HH helt dominerande och utkom med stor regelbundenhet. Jag minns att min nämnda granne vid den här tiden ägnade sig åt att sälja styckvisa nummer ur HH till vänner och ovänner, en uppenbart inte helt rumsren praktik – förutom att det så uppenbart strider mot hackeretik fanns ju samlingen tillgänglig för alla med kunskap att hitta den. HH togs runt 1999–2000 över av användaren Surfer som döpte om den till Surfer’s Serials (överraskande nog förkortat ”SS”) och fortsatte distributionen till dess troligen sista utgåva i juni 2002.
Åren runt 2000 befann sig Mac OS och Apple i en stor transformation som enkelt uttryckt handlade om Mac OS X. Denna tionde och helt nyutvecklade version av operativsystemet hade lanserats i betaform i september 2000 och utkom i första skarp version i mars 2001. Inte särskilt mycket var sig likt från tidigare versioner av Mac OS, framför allt i och med att det nya systemet var baserat på Unix. En övergång inleddes från det tidigare formatet PEF/CFM för körbara filer till det modernare Mach-O. Troligen var detta ett av skälen till att även Surfer’s Serial slutligen gick i graven, utvecklingen av mjukvara för Mac kunde nu ske med hjälp av Project Builder som medföljde operativsystemet utan extra kostnad. Här någonstans skrivs nästa del av serienummersamlingshistorien.
Det som tidigare varit en tvådelad men enhetlig distribution i form av databas och läsare med samma namn, splittras nu i ett antal applikationer som läser samma databas. Databasen går nu under namnet Serial Box (eller – wait for it – ”SB”) och distribueras som tidigare månadsvis. Därtill följer programmen iSerial Reader, SaltMine och i sinom tid också Serial Seeker, skrivna av olika personer och spridda genom olika kanaler. SaltMine utkommer i ny version anpassad för det nya operativsystemet, under namnet SaltMine X (”SMX”) men dör därefter ut då Serial Seeker visat sig vara ett långt mer kompetent och lättanvänt program.
Serial Box distribueras alltså fortfarande och är dagens levande reinkarnation av Cracks&Numbers, Hacker’s Helper och Surfer’s Serials. Den tidigaste utgåvan av Serial Box som finns att hitta på The Pirate Bay laddades upp i mars 2005, men infotexten i senaste utgåvan anger ”number 104” vilket skulle innebära att Serial Box först utkom i augusti 2002, endast två månader efter sista Surfer’s Serials.
Det är något alldeles särskilt att följa denna samling av serienummer genom de år som för mig varit så formativa gällande hackandet, samtidigt är det också rörande att projektet fortfarande är vid liv efter säkert 20 års kringflackande i underjorden. När jag i tio-tolvårsåldern på allvar började lära mig datorer och kod, hängde vi på sidor som Freak’s Macintosh Archive och Whacked Mac Archive där sådant som serienummersamlingar spreds. Givetvis var denna (olagliga) tingest bara en liten del av det hackeruniversum som bredde ut sig och förändrade mitt liv.
Jag råkade vid efterforskningarna till den här texten ramla över kompletta filarkiv från just dessa två webbplatser, en veritabel skattkammare av verktyg från förr. Mitt bland detta sammelsurium av PPC–disassemblers, resource fork-redigerare, HyperCard-lösenordsknäckare, keyloggers, wordlistgeneratorer, virus, nätverkssniffare och vem vet vad, hittade jag ett verktyg som Håkan skrev 1999: Gerry’s ICQ Cracker. Gerry’s ICQ var en fristående ICQ-klient skriven av Gerry Beggs, betydligt mer användarvänlig och trevlig än den officiella klienten, men sparandes sina lösenord på ett mycket osäkert sätt. Med hjälp av Mac-emulatorn SheepShaver kunde jag starta det tolv år gamla programmet:
Gerry’s ICQ Cracker skapades i REALbasic – en utvecklingsmiljö som kombinerade en hemrullad dialekt av BASIC med ett högintuitivt, grafiskt gränssnitt – och av i stort sett alla ”erfarna” Mac-utvecklare ansågs vara djävulens verk. Utan REALbasic hade jag kanske aldrig lärt mig programmera.
(Angående disketthackandet i den här textens inledande stycke skulle det visa sig att tilltaget var fullt möjligt.)
© 2011 Markus Amalthea Magnuson
Den här texten är licensierad enligt Creative Commons (http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/3.0/) och får i oförändrad form spridas fritt i icke-kommersiellt syfte så länge upphovsperson och källadress anges.
Men ÄR det verkligen ”strikt olagligt” att distribuera serienummer? Jag blir lite osäker. Vilken lag skulle det handla om?
Möjligtvis blev det olagligt när upphovsrättslagen skärptes 2005. Ska försöka kolla med expertis.
Nu när du säger det så är jag troligen starkt färgad av den amerikanska kontext som allt detta ofta rörde sig inom. Inte för att jag heller kan svara på vilken lag det i USA skulle bryta mot 🙂
Expertis välkommen!
Det gick VISST att göra DD-disketter till HD-disketter genom att borra upp ett hål. Jag gjorde det med alla mina 3,5″-diskar.
Ja, det är ju också vad jag skriver i sista stycket 🙂
Oj oj vilken nostalgi 🙂 Tack för atrikeln!
En historik eller artikel om Hotline ser jag fram emot.