Författare: Markus Amalthea Magnuson
Publiceringsdatum: 19 mars 2011
Webbadress: /2011/03/19/den-postdigitala-filmen-v-ratioekonomins-informella-marknader-ratiofattigdom-och-filjunkies/
Den postdigitala filmen V: Ratioekonomins informella marknader – ratiofattigdom och filjunkies
För ett och ett halvt år sen skrev jag några texter om postdigitala perspektiv på filmen. Då utvecklade jag en tanke kring hur den ratio som styr upp- och nedladdningar på de privata fildelningsnätverken blir en egen ekonomi:
Filmerna upphör på sätt och vis att vara filmer och blir istället valuta, bokstavligt talat. De ses inte, utan används som ett mellanled i transaktioner kring andra filmer. Jag laddar ner filmen X för att den kan öka min ratio med Y. Jag undviker att ladda ner den alltför obskyra (men sevärda) filmen Z eftersom alltför få användare i sin tur kommer att ladda ner den från mig; filmen Z är alltså skadlig för min ratio. Även om denna tendens är tydligare hos alldeles nya användare som behöver säkerställa en bra ratio så är den ändå närvarande även i ett senare skede, mycket på grund av en inlärd vana från just den där nybörjartiden.
Slogs av att det vid gränserna för denna underliga bit- och bytemarknad existerar olika former av informella marknader som befinner sig i samspel med fildelningsnätverken och dess användare.
Ett klassiskt problem för den nyanlända deltagaren i ett privat torrentnätverk är ju att etablera en godtagbar eller till och med bra ratio. Det kan ske på flera sätt med olika grad av effektivitet, vanligt är t.ex. att ladda ner en minimal mängd data som man tror kommer tilltala ett maximalt antal användare. Senaste avsnittet av en populär teveserie kan (bokstavligen) ge god utdelning om det snabbt hämtas under de första minuterna av dess första existens i det givna nätverket.
Men om ingen vill ladda ner ändå? För att ytterligare ta kontroll över sin ratio kan mer artificiella metoder tillämpas, att röra sig på utsidan av systemet. Den ratiofattiga ber en vän ladda ner en fil av åtråvärde och någorlunda storlek från torrentnätverket, men får sedan denna fil via andra tekniker än torrent, för att undvika att påverka någons ratio överhuvudtaget. Eftersom torrentklienter godtar en fil som hämtad så länge den motsvarar det hashvärde som sparas i en torrentfil – filens fingeravtryck – kan nu den ratiofattiga ladda upp filen till det ursprungliga nätverket och tjäna en ratiohacka på detta.
Ett mer direkt sätt att ta hjälp av vänner för att öka sin ratio är att helt enkelt be dem ladda ner en fil man själv laddar upp. Detta har förstås en negativ inverkan på samtliga nedladdares ratio, men positiv inverkan på den ratiofattigas. De flesta privata torrentnätverk tillhandahåller idag möjligheten att donera ratio mellan användare, vilket gör denna metod ganska överflödig. Själv har jag för vana att bifoga en väl tilltagen ratiobonus till alla jag bjuder in till privata torrentnätverk – ett startkapital.
Många är de användare som förgäves försökt bekämpa sin ratiofattigdom men gått i personlig ratiokonkurs och kastats ut från nätverket. Nyregistrering är möjlig via en ny inbjudan, men efter att ha använt upp alla sina e-postadresser och ratioförbättrande strategier utan framgång kan ännu ett försök bara vara tröttsamt. Då återstår livet som filjunkie, att ständigt behöva be sina mer framgångsrika vänner om specifika nedladdningar, utlämnad till dessas nåder. För beroende på vilken fil man söker är det inte säkert att någon ställer upp, oftast gör nedladdningen nämligen avtryck i någon form av historik som övriga användare kan titta igenom. Att göra filjunkien denna nedladdningstjänst kan vara direkt skadligt för den sociala identiteten:
En intressant social aspekt av datorns orörda filmsamling är hur den kan användas för att konstruera en social identitet. Även om vi inte kommer att se alla de där filmerna så visar de för andra fildelare, och även människor runtomkring oss i den fysiska världen, vilka filmer vi tänker se och därmed avslöjas vår filmsmak och vår syn på vad som är god kultur.
© 2011 Markus Amalthea Magnuson
Den här texten är licensierad enligt Creative Commons (http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/3.0/) och får i oförändrad form spridas fritt i icke-kommersiellt syfte så länge upphovsperson och källadress anges.