Foto: rogiro

1144 invigdes det nya koret i klosterkyrkan Saint-Denis, en byggnad som av många anses ha varit startskottet på den arkitektoniska stil som senare kom att kallas gotiken. Det var Abbot Suger som tagit initiativ till uppförandet av kyrkan, som han menade manifesterade en närmast mystisk harmoni fastställd av högre makter. Kyrkans kor var en plats där himmel mötte jord, där de dödliga kunde skymta en glimt av det gudomliga.

Somliga medeltida teologer menade att alla synliga objekt bar på potentialen att frambringa denna gudomlighet; således kan människan genom att studera och andligt tränga in i olika objekt också nå gud. Filosofen John Scotus Erigena uttryckte detta som att vi förstår ett stycke trä eller sten först när vi ser gud i det. Samtidigt framhölls att denna direktkontakt framför allt förmedlas via ett särskilt medium – ljuset.

Med detta i åtanke skred de gotiska arkitekterna till verket, den kanske mest påtagliga skillnaden (förutom de byggnadstekniska innovationerna) mellan den nya gotiska stilen och den tidigare dominerande romanska stilen var nämligen övergången från mörka kyrkointeriörer till öppna och upplysta. Himlen på jorden var en ljus plats, möjliggjord av ribbkryssvalv, spetsbågar, strävpelare och målade glasfönster, samtliga bidragandes till öppna väggar istället för stängda och därmed också ett kraftigt inflöde av ljus.

Matematiken bakom denna nya arkitektur baserades på strikta proportioner, en idé som stadigt drevs fram av de byggmästare och biskopar som tidigare studerat på t.ex. katedralskolan i Chartres, ett viktigt centrum för den intellektuella rörelsen i Frankrike vid tiden. Där lästes bland andra 300-talsfilosofen Augustine av Hippo som i sin essä De Musica definierade skönhet som just väl avvägda proportioner. Det som var vackert var det som följde harmoniska, matematiska principer, såsom musikens toner ordnade i samklanger eller den skulpterade människokroppen enligt gyllene snittet. Under sådana influenser byggdes de gotiska kyrkorna. Arkitekturen var tillämpad geometri, geometri var tillämpad teologi, skaparen av kyrkan en himmelsk skapare.

Tyvärr blev denna strävan efter perfekta proportioner ett direkt hot mot vissa gotiska kyrkor. Då arbetet under 1390-talet pågick med att uppföra katedralen i Milano, den idag näst största gotiska kyrkan i världen, märkte dess konstruktörer att något inte klaffade gällande byggnadens hållfasthet. Man lät tillkalla experter från hela Europa för att åtgärda dessa problem, bland annat en viss berömd Heinrich Parler som ritat katedralen i Prag. Denne Parler lät meddela att den bräckliga katedralen inte följde tillräckligt perfekta proportioner, om den bara enligt striktare former kunde närma sig det kvadratiska (ad quadratum) skulle resten ordna sig, eller kort sagt: bygg högre! Lyckligtvis valde man i Milano att inte följa Parlers vansinniga råd utan konstruerade istället ett system av strävpelare som stagade upp kyrkan och stabiliserade den.

En liknelse med den moderna marknadsliberalismen känns plötsligt väldigt relevant. De medeltida proportionsfanatikerna raserade nära nog de mångåriga byggnadsprojekt som med pengar, arbete och tid bekostats av stadens invånare, med hänvisning till att de egna perfekta teorierna helt enkelt inte fullföljts i tillräckligt stor utsträckning. På samma vis sysslar nutida marknadsfanatiker med att rasera mångåriga välfärdsprojekt som med pengar, arbete och tid bekostats av medborgarna, med hänvisning till att de egna perfekta teorierna måste implementeras i form av ”fria marknader”. Således får det medeltida katedralbygget stå som allegori över kapitalismen, där kvadraten/tillväxten är gudomlig och principiellt ska upprätthållas till varje pris. Detta sker genom ett lika gudomligt teorisystem som  om det visar sig inte överhuvudtaget fungera ändamålsenligt ändå inte är bristfälligt utan bara inte eftersträvat med tillräcklig kraft och övertygelse.

Källor

Robert A. Scott, The Gothic Enterprise (University of California Press, 2005 [2003])