”UNDERHÅLLNING ÄR ETT CENTRALT BEHOV” konstateras det vid inledningen av andra kapitlet (”cirkeln”) i den radikala texten Det stundande upproret som utkom på svenska tidigare detta år, ett citat jag plötsligt landade i efter ett resonemang kring det beväpnande skrattet. Det var kanske aningen ironiskt menat, men än mer ironiskt är det att jag lämnar Turteaterns premiärföreställning av Erik Holmströms uppsättning av Det stundande upproret med en bestämd känsla av att ha bevittnat underhållningsteater.

Frågan är förstås om det överhuvudtaget går att göra en fri tolkning av ett politiskt manifest, eller av ett litterärt verk överhuvudtaget. ”Fri” är inte ett begrepp som uttalats i det här fallet, men det beskrivs att manusförfattaren Helena Granström ombetts läsa Det stundande upproret och därefter omsätta sin läsning i en pjäs. Hur man än vrider och vänder på det har därmed ett band upprättats mellan den litterära förlagan och teateruppsättningen, en linje för publiken att associera längs vare sig det är deras första tanke eller inte. Man skulle nästan kunna säga att ett begrepp som ”fri tolkning” i dessa sammanhang är en självmotsägelse; det finns inga fria adaptioner.

När detta band nu ändå upprättats kan det krasst konstateras att själva trycket i boken Det stundande upproret närmast tillintetgjorts i teateruppsättningen, mitt blod behåller sin hastighet genom hela pjäsen. Kvar finns idéer kring den redan inträffade katastrofen, hur det moderna samhället i kris kännetecknas av sinnesförvirring och stundvis rent spatiellt kaos. Att vara på en plats man inte är på, att röra sig med hög hastighet i en annan riktning utan att kunna avgöra destinationen. Kort sagt upplevelsen av främmandeskap inför både den nuvarande politiska verkligheten, men också dess alternativ. Boken Det stundande upproret är i avsaknad av politiska handlingsplaner i någon nämnvärd omfattning, vilket många också tyckte var en mycket god kvalitet, något jag är ämnad att hålla med om. Turteatern beskriver detta som ”en existentiell snarare än dagspolitisk samhällskritik”.

Nämnda sinnesförvirring har i pjäsen ersatts med en – i boken förvisso närvarande men långt ifrån utpräglad – ganska oinspirerande metaforik kretsande kring mentalsjukhuset. Terapiformer och medicinering, tvångsbehandling och mani. Det sjuka samhället som tematisk grund återfinns lite här och var i konsten, men jag kommer omedelbart att tänka på Mordet på Marat av Peter Weiss. Denna pjäs sattes upp på just Turteatern för fem år sen, en uppsättning som Det stundande upproret-regissören Erik Holmström medverkade i som skådespelare. Jag minns inte vad jag tänkte efter premiären för Mordet på Marat, men det är ändå min bestämda uppfattning att kopplingen mellan dessa två uppsättningar på en och samma teater inte är helt tagen ur luften. Båda innefattar en större grupp människor i samröre men som på grund av den egna galenskapen ändå alltid befinner sig på avstånd, den närvarande frånvaron. Båda delar också en fäbless för sinnesjuka människor i badkar på hjul. (Så vitt jag vet är det faktiskt exakt samma badkar.)

Jag funderar över vilka associativa öppningar som finns kring badkaret. Det är en plats där tanken ofta vandrar trots att kroppen ligger mer stilla än någonsin. En kropp som i badkaret är tyngdlös och fri samtidigt som vi just då är som mest medvetna om den, likt vid en spegel är det i badkaret vi betraktar vår kropp intensivt. Badkaret är en behållare där vi renas, där vi utsöndrar smuts och hud som blandas med vatten i ett amalgam av den senaste tidens erfarenheter, spår av rummen vi rört oss genom. Flera av dessa associationer kan tacksamt kopplas till pjäsen Det stundande upproret, eftersom den som sagt ägnar en del utrymme åt det att röra sig och att inte röra sig, även symboliskt kring ett samhälle vi vill störta men samtidigt söka trygghet i.

Badkaret behöver för den delen inte vara revolutionärt. En av borgerlighetens favoritkompositörer Bach kombinerades framgångsrikt med badandet i poeten och antimetafysikern Erik Beckmans ljudkonstverk Bach i badet. Beckman simmar trettio längder i en simbassäng med en och samma toccata i huvudet och tänker på… Bach.