What kind of god gives entity just to let me die again tucked behind a kidney and fat.

Djup tillfredsställelse signaleras mellan mina synapser då jag i egenskap av den lilla cellklump som aldrig blev det andra fostret, steg för steg äter upp min tvillingbror inifrån. Hans en gång glada mun sjunker ihop till en snett leende innan skräcken griper tag i honom kort innan han sprängs i bitar.

Spelet heter Covetous (Austin Breed, 2010) och är en mycket kort men obehaglig sak. Det utvecklades i samband med tjugonde upplagan av Ludum Mini-Dare där deltagarna fick två dygn på sig att skapa ett spel (eller snarare interaktivt verk) på ett tema som tillkännagavs först vid tävlingens inledning – den här gången föll valet av tema på ”Greed”. Med så små medel finns en intressant väg att gå, nämligen att ångestmaximera. Övriga spel av Austin Breed är betydligt snällare (om än samhällskritiska) och saknar därför den frånstötande udd som gör Covetous till något alldeles speciellt som jag gärna skulle se i fler tappningar. Jag tilltalas av det suggestiva draget i Covetous, något somliga skulle kalla dess meningslöshet.

Drar mig till minnes det i stort sett bortglömda psykossplatterspelet Alice (Electronic Arts, 2000) där man baserat på berättelsen av Lewis Carroll springer runt i ett på grund av mentalsjukdom hallucinerat underland och slaktar djur och underliga varelser medelst en halvmetersdolk, iklädd ljusblå french maid-utstyrsel. Alice bär på samma underton av obehag som Covetous trots de i övrigt enorma skillnaderna mellan dessa två spel. Det visade sig i somras att Alice får en uppföljare, något jag med stor förväntan ser fram emot.

Spelet som ångestframkallare, något att utforska.