Läs gärna min text om cyborgskap i filmen Blade Runner, följande text hänvisar stundvis till idéinnehållet i den.

Segment tre av fyra i episodfilmen Robot Stories (Greg Pak, 2003) handlar om kontorsandroider och går under namnet Machine Love. Som gränsöverskridande varelser i gråzonen mellan människa och maskin, utsatta av och för människokänslor och parter i en pågående förhandling om sin egna tekniska och upplevda ”natur” innehar de androida aktörerna i Machine Love ett tydligt cyborgskap.

En intressant kontrollaspekt löper genom hela Machine Love, nämligen frågan om vad androiden/cyborgens syfte är och hur den och omgivningen förhåller sig till detta syfte och överskridandet av detsamma. Till skillnad från replikanten Batty har Archie ett relativt oproblematiskt förhållande till sitt cyborgskap och sin skapare, han anländer till kontoret för att utföra arbetsuppgifter enligt tydliga instruktioner. Vi får i Blade Runner (Ridley Scott, 1982) veta att uppkomsten av mänskliga känslor hos replikanterna är en oundviklig följd av deras tänkande snarare än respons på omgivningen, medan samma känslor i Machine Love verkar uppstå på bara några dagar förutsatt att rätt retningar ägt rum. Möjligen en anpassning till klassisk filmdramaturgi, men androiderna går fort från A till B; från Archie till Batty.

Archie är till en början i total avsaknad av sexualitet såtillvida att han reagerar oförstående både på två medarbetares sexuella närmanden mot varandra, och på när två kvinnliga medarbetare gör sexuella anspelningar och en av dem går så långt som att röra vid Archies bara överkropp. Redan i denna scen etableras en ambivalens som kan sägas gå i motsatt riktning som replikanten Rachaels, Archies upplösta sexualitet börjar röra sig mot en heterosexualitet tydligast uttryckt i hans begär efter den kvinnliga androiden Lydia som arbetar på kontoret tvärs över gatan. Lydia påbörjar samma rörelse mot heterosexualitet när vi genom Archies ögon ser henne genom kontorsfönstret då hon blir antastad av två män, på vilket hon reagerar med ogillande och ångestfylld blick. Det är på något sätt symptomatiskt att den kvinnliga androiden i filmen uttrycker obehag vid att bli sexuellt utnyttjad, medan den manlige androiden inte reagerar varken åt det ena eller andra hållet i en liknande situation. Något begär finns givetvis inte hos Lydia gentemot de män som tafsar på henne, men att dessa yttre – för människorna sexuella – handlingar har en märkbart (negativ) sexuell koppling för en cyborg ter sig ytterst ocyborglikt.

Det framstår som att androiderna saknar självständighet från människorna då de låter sina roller konstrueras på sina ägares villkor, där eventuella olikheter snabbt blir till svagheter som om androiderna vore icke-människor; nästan-människor i avsaknad av de sista pusselbitarna: drifter och sexualitet. Varifrån androidernas drift att vilja bli människor kommer är oklart, särskilt eftersom detta knappast kan ha legat i deras konstruktörers intresse, av allt att döma är både Archie och Lydia ändå applicerade kontorsrobotar.

Således ser jag Machine Love på ett sätt som blott en variation på ett närmast klassiskt filmtema kring att bryta sig ur vardagens monotoni. Det androida används som en berättarfigur för att förstärka idén om om kontorsslaven som alltid arbetar men aldrig ”lever” fullt ut, ett tema som kompletteras med en heterosexuell berättelse om individen av motsatt kön som upplever samma sak. Archie och Lydia förenas i heterosex på kontorsgolvet; androiderna blir fullt ut mänskliga, får en (hetero)sexualitet och ordningen är återställd.