Den här texten skrevs ursprungligen den 6 juli 2010.

Råkade under en flygresa ramla över Micmacs av Jean-Pierre Jeunet, en film som jag av en slump hade fått veta ens existerade via Boing Boing två dagar tidigare. Filmen beskrivs som ”Make-like” syftandes på Make: Magazine, en tidskrift för hårdvaruhackers, hemmafixare och hobbyuppfinnare; kort sagt folk som gillar att meka.

Signaturen ”Laura” har rätt i att hela denna grundtanke går igen i Micmacs, den är kort sagt en hyllning till mekandet, lagandet, fixandet, trixandet, hackandet. Filmen har en någorlunda enkel story om hur en brokig skara livskonstnärer och gatufolk boendes i underjorden på initiativ av nykomlingen Bazil ska sätta dit två gigantiska vapenfabrikörer genom att spela ut dem mot varandra, och avslöja deras smutsiga affärer i fattiga länder drabbade av krig och terrorism. Det är faktiskt en rätt sympatisk berättelse som uppvisar långt mer samhällstillvända tendenser än t.ex. den bespottade (men enligt mig gudomliga) Amélie från Montmartre som var Jeunets stora internationella genombrott. Många ansåg helt enkelt att Amélie från Montmartre svävade runt uppe i det blå och var en enda lång uppvisning i sliskig, fantiserande kärleks- och ”quirky tjej”-romantik.

En stor skara gillar därför Jeunets tidigare filmer bättre, de han gjorde tillsammans med Marc Caro och som är märkbart svartare och smutsigare både i idéer och estetik. Hit hör t.ex. De förlorade barnens stad om en förvriden vetenskapsman som kidnappar barn för att stjäla deras drömmar, eller Delicatessen om charkuteributiken som mördar människor och under falsk etikett säljer dem som finkött. Micmacs är definitivt en återvändo till denna makabra och satiriska ådra, vilket är väldigt välkommet.

Men berättelsen i Micmacs är egentligen mindre intressant, för i samma anda som de flesta filmer av t.ex. Michel Gondry förtjusas man först och främst av uppfinningsrikedomen i de visuella lösningarna och ofta analoga effekterna. Både The Science of Sleep och Be Kind Rewind är ju filmliknande ursäkter för Gondry att få bygga roliga små prylar och stop motion-animera så många föremål som möjligt. Micmacs är på sätt och vis en metafilm eftersom ett riktigt team skapat ett fiktivt team som skapat myriader av uppfinningar, som i slutändan ändå skapats av det riktiga filmteamet. Vi får utgå från att en ganska liten del av skapelserna ”fungerar” i verkligheten, men idéerna är likväl på plats. Det underjordiska skrotupplaget i Micmacs är den barnsliga drömmen om vad man skulle kunna bygga av kasserad kuriosa man hittar på gatan.

Med dessa små och hemmabyggda medel bekämpar protagonistgruppen de multinationella vapenbolagen, varpå en annan parallell genast dyker upp i mitt huvud, nämligen den till open source-rörelsen. Kanske för att jag i skrivande stund är på väg till ett hackerkonvent med koppling till denna rörelse, men också för att det där idoga fritidshackandet visat sig kunna konkurrera med storkapitalet även i den verkliga världen. Mjukvaror som Firefox, WordPress eller Linux har till stor del skapats av frivilliga krafter i samarbete över samtliga nationsgränser utan krav på motprestationer i form av t.ex. ekonomisk ersättning. Dessa program delar marknad och konkurrerar utan tvekan med de allra största dataföretagens produkter. Anmärkningsvärt är givetvis att inga av dem heller kostar några pengar för slutanvändaren.

Micmacs har svensk biopremiär den 27 augusti 2010.