Den här texten skrevs ursprungligen den 6 juli 2010.

Sitter på ett flyg mellan London och Vancouver med slutdestination Whistler för tre dagars hackerträff med stora delar av den internationella Mozilla-rörelsen.

Kanada har en lång tradition av animation, framför allt kretsande kring National Film Board of Canada, med kända namn som Norman McLaren och John Grierson i spetsen. Det är därför ingen överraskning att flygets lilla förströelsepanel erbjuder en särskild NFB-kanal. Jag kan tänka mig sämre saker att göra en tisdag än att ligga tillbakalutad med en filt, ett glas rödvin och blandade snacks, 10 000 meter över marken, och titta på animerad kortfilm. Några ord om dessa:

Blackfly (Christopher Hinton, 1991)

En egentligen ganska charmig film baserad på en countrylåt från 1949 av Wade Hemsworth, om de outhärdliga flugorna då han arbetade som skogshuggare i Ontario. Men tyvärr lider Blackfly av de förhatliga ”fladdrande strecken”, en animationsstil som från början var ofrivillig och helt enkelt resultatet av att man i tidig animation ritade om varje bildruta från början. Det gick helt enkelt inte att matcha strecken exakt från ruta till ruta, förrän man började arbeta med lager istället och kunde bibehålla vissa delar av bilden till nästa bild. Hur som helst, en mängd animatörer återskapar detta fladdrande genom moderna animationstekniker och jag har aldrig gillat hur det ser ut. Allt flyter runt och är störigt. Dessutom är Blackfly ritad i den barnsliga stil man annars hittar i läroböcker i språk eller i myndighetsfoldrar, tänk introt till Anslagstavlan. Maneret är ointressant och platt. Blackfly är med andra ord inte så rolig visuellt, men sevärd tack vare musiken och berättelsen. Gillar man fladderanimation är det säkert fem helgjutna minuter film.

Se filmen här.

Jours de plaine (Réal Bérard, André Leduc, 1990)

Nåt slags smetig smörja av akvarellfärg som ska berätta om västra Kanadas franska arv. Detta sker med en supersmörig sång av Daniel Lavoie som påminner om demolåten på vissa leksakskeyboards under tidigt 90-tal. Turkosa duvor flyger över rödrandiga fält och morfas till en fullmåne som blir en varg som blir hundra handhållande barn i omloppsbana runt solen på en veteåker. Jours de plaine är en onödig film.

Vive la Rose (Bruce Alcock, 2009)

En vacker och tekniskt intressant animation. Huvudberättelsen utspelar sig i en inflikad handritad animation, placerad i en byrålåda vars övriga delar är animerade i stop motion-teknik med riktiga objekt. De två bildsektionerna interagerar dessutom med varandra då och då, t.ex. när den animerade figuren hugger ved och ett riktigt vedträ i andra halvan av bilden bit för bit flisas sönder i bästa Jan Švankmajer-stil. I nederkant av lådan ser vi texten till den sång av Èmile Benoit som berättar om en fiskare och hans älskarinna, en modern tragisk klassiker från Newfoundland.

Se en kort trailer här.

The Man Who Slept (Inés Sedan, 2009)

Dialoglöst, kolbaserat verk om en kvinna som beger sig ut på äventyr i staden för att slippa tristessen hos sin (förmodligen i metaforisk mening) ständigt sovande make. Trots att linjerna fladdrar ibland så är The Man Who Slept en oerhört vacker film, med ett bildspråk som påminner en aning om Knut Larsson men framför allt i hög utsträckning om Caroline Leaf.

Se ett kort klipp här.

Samtliga flygbolag i världen borde ta efter Air Canadas exempel och visa kvalitativ och bred animation på långflygningarna över Atlanten.