Jag deltar i en bokcirkel kring Det stundande upproret som nyligen utkommit på svenska. Hade först bara tänkt bidra till bokcirkelns interna etherpad där de flesta diskussioner ägt rum, men har också formulerat en del någorlunda sammanhängande text som även allmänheten (ni!) skulle kunna uppskatta. Här följer en text om skratt, baserat på bokens andra kapitel, eller ”cirkel” som kapitlen kallas.

Ett skratt sägs ibland kunna var ”avväpnande” och även Det stundande upproret kopplar skrattet till det militära då den deklarerar att:

En skrattsalva är den enda passande reaktionen på alla de allvarliga ”frågor” media och tyckare tar upp.

En skrattsalva kan vara en skottsalva; skrattet är inte bara avväpnande, utan beväpnande.

Att möta absurda löpsedlar, underliga nyheter och befängda uttalanden kan – även om dessa nyheter är djupt tragiska eller signalerar ett samhälle i förfall – stundvis inte skapa andra reaktioner än det bubblande skrattet. Känslan av att världen är ett enda stort skämt. Om världen är ett skämt måste vi svara med ett skämt, ett universalspråk som många kan förstå.

Skämtet som politisk strategi och aktivism har en lång tradition, från stand up comedy och bröderna Marx anarkohumor till Yippie-rörelsens performanceliknande aktioner, eller varför inte miljöaktivisterna Klimax idag? Pär Strömbäck låter meddela att han trots meningsskiljaktigheter i övrigt, uppskattade den nyligen nedlagda Piratbyråns anarkistiska upptåg.

Skrattet kan (liksom sömnen) vara något av det mest subversiva vi har i vår arsenal, i offensivt och defensivt syfte. Tänk bara på Livet är underbart (La vita è bella, Roberto Benigni, 1997) där Roberto Benigni tappert upprätthåller sitt och sin sons människovärde genom skrattet och leken – trots de fullkomligt vidriga omständigheterna. På så vis får Den osynliga kommittén ironiskt nog rätt i andra cirkelns inledande citat: ”UNDERHÅLLNING ÄR ETT CENTRALT BEHOV”. Citatet är nog menat som en kritik men blir i det här sammanhanget istället… ja, roligt.

Skrattet är det sista de tar ifrån oss, det är vårt eget. Det är en del av den autonoma strävan. För att avslutningsvis parafrasera sista meningen i andra cirkeln:

Att bli ”självständig” skulle lika gärna kunna betyda att lära sig kämpa på gatan, att ockupera tomma hus, att sluta arbeta, att älska varandra till vansinne och börja snatta skratta.