Thom Andersen är i sin film Los Angeles Plays Itself på jakt efter ett flyktigt Los Angeles, en stad som han menar har approprierats av filmindustrin och utnyttjats som billig statist. Ena dagen får staden agera Chicago, andra dagen Detroit, eller som i filmer som Flykten från L.A. (Escape from L.A., John Carpenter, 1996) och Bladerunner (Ridley Scott, 1982) – en demolerad, rykande ruin; de sista resterna av den moderna civilisationen. Los Angeles Plays Itself klipper ihop dessa två, och runt 300 andra filmer, till ett nära tre timmar långt kollage som utforskar Los Angeles kameleontiska roll – staden som aldrig spelar sig själv.

Empire State Building går alltid under sitt riktiga namn i de klassiska New York-filmerna, Eiffeltornet skulle inte kunna vara något annat än Eiffeltornet i filmerna från Paris. Men en av de mest kända byggnaderna i Los Angeles, Bradbury Building, har stått kuliss som alltifrån bostadshotell och konferensbyggnad till köpcenter och polisstation.

Andersen menar att Hollywood inte vill kännas vid staden Los Angeles utan snarare tagit avstånd från den genom att betona sitt varumärke som symbol för hela den amerikanska filmindustrin. En industri som alltså inte befinner sig i Los Angeles, utan alltid i Hollywood, även om det sistnämnda geografiskt sett givetvis är placerat i den förstnämnda. Till och med förkortningen ”L.A.” menar Andersen är ett sätt att förringa och anonymisera Los Angeles, något som praktiserats i ett stort antal filmtitlar.

Det är därför minst sagt komiskt, med Los Angeles Plays Itself i färskt minne, att läsa om hur ett gäng amerikanska nöjesmagnater med Hugh Hefner i spetsen nu köper loss den bit mark som den berömda Hollywood-skylten vilar på. Tydligen hade marken istället kunnat arrenderas till byggföretag och därmed på ett högst konkret sätt gagnat staden, t.ex. i form av arbetstillfällen för den kaliforniska medel- och arbetarklassen, men detta vore skräckscenariot för en elit som hellre vill bibehålla fantasibilden av den amerikanska filmindustrin. Hefner kallar skylten ”Hollywoods Eiffeltorn”.

Lustigt nog nämns inte Los Angeles en enda gång, ens indirekt, i artikeln.