Det finns omgivningar som är tyngda av entropi. Komplex information är inbyggd i objekt, information som förblir dold tills vi zoomar in och applicerar omvänd ingenjörskonst, frilägger den fysiska källkoden. Många sådana objekt är alldagliga och osynliga, först när vi vet vad vi ska titta efter visar sig komplexiteten.

Jag sågar med en helt vanlig handsåg, men inser i samma ögonblick som jag behöver ta ut en fyrtiofemgradig vinkel att denna vinkel är inbyggd i sågens skaft:

Den som vid något tillfälle formgav sågen och tog ut vinklarna på skaftet hade kunnat välja en godtycklig vinkel, vad som helst som fortfarande möjliggjorde sågskaftets funktion. Men vinkeln är inte godtycklig, någon byggde in ett trigonometriskt stycke information som utökar sågens möjligheter. Samma mängd material används oavsett vinkel, det är bara en fråga om informationskomplexitet. Sågskaftet bär på hög entropi.

De allra flesta platser där två väggar möts i min lägenhet är en nittiogradig vinkel, naturen har byggt entropiska zoner av min kropp genom att låta bredden mellan mina fingertoppar och min kroppshöjd vara nära nog identiska. Känner jag till min höjd kan jag också med små marginaler uppskatta bredden på valfria objekt. Tillverkare av hårdvara bygger in entropiska zoner i föremål genom att standardisera dess mått.

Min vän Håkan föreslog att sådan information skulle kunna byggas in i nästan vad som helst, utöver de rent kvantitativa måtten. Mönstret på din gardin kan genom användning av t.ex. ett binärt talsystem koda information; gardinen är då per definition en datafil. Om gardinen mäter 200 centimeter på bredden och 240 centimeter på höjden och är mönstrad med en kvadratcentimeter stora rutor i antingen svart eller vitt kan gardinen också sägas vara en 48 000 bitar stor fil. Nästan sex kilobyte data inbyggd i ett vanligt stycke tyg.

Jag skriver det här vilandes på ett randigt täcke, något som om dess formgivare varit lika förutseende som tillverkaren av sågen inte hade behövt en etikett med streckkod i butiken där jag köpte det, utan helt enkelt kodat sitt EAN direkt i sina ränder:

Natalie Jeremijenko skapade under sin tid på Xerox PARC en så kallad live wire. Detta var en  tråd som hängde från taket, kopplad till en liten motor som i sin tur matades med information från det lokala nätverket. Nätaktivitet fick tråden att vibrera, i högre frekvens ju högre trafiken var. Man kunde kasta en snabb blick mot livetråden för att skapa sig en uppfattning om hur hårt belastat nätverket var, om ens en blick var nödvändig; själva rörelsen var en närvaro i rummet som märktes utan att utmärka sig. Jeremijenkos medarbetare Mark Weiser kallade detta projekt för ett exempel på ”lugn teknologi”. Teknologi som inte tar plats utan bara är allestädes närvarande, ett koncept som i vid bemärkelse går under namnet ubiquitous computing.

Men datorisering är alltså inte en nödvändighet, istället kan vi tala om ubiquitous information. Allestädes närvarande information. Information som är inbyggd i objekt med olika grader av komplexitet, redo att avkodas av den som har verktygen för att göra det. I sin mest tillgängliga form utan krav på verktyg överhuvudtaget, information som visar sig i just det ögonblick som den efterfrågas. Som den fyrtiofemgradiga vinkeln på ett sågskaft.

Uppdatering:

När jag lärde mig spela instrument i ungdomen kunde man lyfta på telefonluren där en ton med frekvensen 440 hertz ljöd – det vill säga ettstrukna A enligt det västerländska tonsystemet – och efter den stämma t.ex. en gitarr. Det var många år sen jag var nära en fast telefon så jag vet inte hur det är med denna ton nuförtiden.