Försök att ackompanjera filmvisningar med dofter genomfördes redan tio år efter filmens födelse, då Samuel Roxy Rothafel berikade sin publik med en air av rosenvatten som fläktades ut i biosalongen med hjälp av en vanlig bordsfläkt.

Åren runt 1930 vidtogs ytterligare doftförsök då några biografer kring Broadway prövade att gjuta moln av parfym direkt från salongernas tak. Det krävdes stora mängder parfym för att nå hela lokalen, men något system för att utjämna spridningen fanns inte. Resultatet blev förstås att vissa besökare fullkomligt storknade av den starka odören, medan andra efter visningen klagade hos biografdirektören då de inte känt något alls. Vidare ledde överanvändningen av luktämnen till att salongen fortsatte lukta långt efter filmens slut och därför saboterade för andra biobesökare som inte var intresserade av dessa essensiella nymodigheter.

1938 lekte Walt Disney med tanken på att använda sig av dofter i det experimentella (och helt underbara) verket Fantasia. Han övergav dock dessa planer då det skulle bli alldeles för dyrt att genomföra.

Därefter föll idén om den luktsatta filmen i dvala under ungefär 20 år, även om mer eller mindre excentriska experiment bedrevs under denna tid.

Det som skulle komma att bli den första långfilmen som faktiskt använde sig av luktapparatur som en nödvändig del i filmens handling utnyttjade systemet Smell-O-Vision som utvecklats av Schweizfödde Hans Laube sedan 1939. Det hade uppstått en del patentrelaterade problem under den här tiden, men ett färdigt och någorlunda fungerande Smell-O-Vision-arrangemang kunde alltså slutligen berika premiären av Scent of Mystery (Jack Cardiff, 1960). Filmen var ett fullkomligt misslyckande och både kritiker och publik sågade den utan nåd.

Förutom en alltför billig story led Scent of Mystery inte oväntat av dåligt fungerande luktteknik. De kapslar under biostolarna som släppte ut dofter synkront med filmremsan utstötte ett märkbart pysljud varje gång de aktiverades, vilket störde publiken oerhört mycket. Dessutom nådde lukterna olika personer olika fort, så det som från början var tänkt att hända i takt med filmen skedde istället med flera sekunders fördröjning för de som satt längst bak i salongen. För att på egen hand åtgärda detta försökte många sniffa extra hårt för att fånga de alltför svaga dofterna, ett kroppsligt oväsen som ytterligare störde flertalet i salongen.

Det kan också tilläggas att det kostade flera miljoner dollar att utrusta en biosalong för Smell-O-Vision vilket bidrog till teknikens omedelbara förfall; Scent of Mystery blev inte bara den första filmen att använda den, utan också den sista. I och med detta inleddes luktfilmens andra dvala.

I en hyllning till forna tiders luktfilm väljer John Waters att 20 år senare förgylla sin film Polyester (John Waters, 1981) med den egenuppfunna tekniken Odorama. Detta var i praktiken ett luktkort som delades ut inför visningen, innehållandes tio numrerade fält som när de skrapades utsöndrade olika dofter. Under filmen visades en siffra då och då i ett hörn av bilden, som signalerade att motsvarande siffra på luktkortet skulle skrapas. Problemet var bara att dessa dofter med tiden började sammanblandades, vilket också har att göra med att den mänskliga näsan inte tillräckligt fort kan anpassa sig och därmed urskilja olika starka dofter i snabb följd. En stund in i filmen fick därför publiken lov att vänja sig vid en allmän, starkt blandad stank av blommor, pizza, lim, nyklippt gräs och avföring. Det behöver knappast sägas att inte heller 1980-talet innebar någon renässans för luktfilmen.

Foto: Jim Rees

Att film också är en kroppslig upplevelse är ett faktum som tidigare varit underligt frånvarande inom filmvetenskapen, men tack vare utmärkt arbete av människor som t.ex. Linda Williams och Vivian Sobchack är detta något som ägnas betydligt mer uppmärksamhet idag. Men kanske är det av denna anledning som luktfilmen behandlas med misstro och ibland öppet förakt i den traditionella filmlitteraturen.

Film Histories – An introduction and reader av Paul Grainge, Mark Jancovich och Sharon Monteith har ett kapitel om spektakelfilm, där vi kan läsa att:

Some features of the race for special cinematic effects bordered on the ludicrous. Even the names of the brands Smell-O-Vision and AromaRama now seem a clear sign that the idea of sensory cinema would never take off.

Någon ytterligare förklaring ges inte till varför denna utveckling skiljer sig från hur ljudfilm eller färgfilm slutligen etablerades. Även dessa tekniker föregicks av ett idogt experimenterande kantat av misslyckanden, de hånades som i längden oanvändbara flugor. En filmtitel som Säg det i toner (Julius Jaenzon, Edvin Adolphson, 1929) kan givetvis sägas vara lika löjeväckande som varumärkesnamnet Smell-O-Vision eftersom den bär på ett uppenbart publikfiskande och löften om spektakel, men likväl blev filmen en stor publiksuccé och banade vägen för etablerandet av ljudfilmen i Sverige. Man kan också redan från början fråga sig vad det är för fel med spektakelfilm.

Erik Schaefer kallar i essän ”The End of Classical Exploitation” Smell-O-Vision för ett ”harebrained scheme” och främst ett sätt för dåtidens biografaktörer att urskilja sig och därmed konkurrera via gimmickbetonade teknologier. Det lustiga är att 3D-film nämns i samma mening, en teknik som fått utstå samma hån och som länge setts på som ett förbipasserande skämt. Men även om försök med 3D-film misslyckats vid flera tillfällen under filmhistorien visar Avatar (James Cameron, 2009) att tidigare misslyckanden plötsligt, kanske när tiden är mogen, istället blir succéer.

(Av någon anledning kommer jag att tänka på matbutiker på nätet, en idé som gick åt skogen de första två-tre gångerna det försöktes i Sverige under 1990-tal och tidigt 2000-tal men som idag verkar gå betydligt bättre trots att konceptet och utförandet är snarast identiskt.)

För att sammanfatta så har alla nya filmteknologier vid någon tidpunkt i begynnelsen varit ”en kul grej” för att sedan vidareutvecklas till något mer långsiktigt och användbart. Själv tycker jag t.ex. det är enorm skillnad mellan att se 3D-film på Tekniska museet och att se Avatar på vanlig biograf. Den förstnämnda är som en demofilm, en slags uppvisning i vad tekniken kan göra, ett maximerande av antalet objekt som flyger mot åskådaren. Den sistnämnda använder sig av 3D-tekniken för att förhöja filmen och låter den sällan ta över helt och hållet, även om det balanserar på gränsen här och var.

Framför allt tycker jag vi måste vända oss mot idén om att film är antingen spektakulär eller har substans. För att leka med ord så har förstås luktfilmen bokstavligt talat mer substans än någon annan film.

Men allt hopp är inte ute, om vi bara vänder oss till grannlandet Norge. Som FLM lät meddela i förrgår så återupplivas John Waters idag 30 år gamla Odorama-system i den nyproducerade ”luktefilmen” Kurt Josef Wagle og legenden om Fjordheksa. En mer fulländad bioupplevelse ska enligt upphovspersonerna skapas genom att ersätta den av cinefiler så hatade popcornstanken som vanligtvis ackompanjerar visningarna, med en uttänkt doftsymfoni trakterad av åskådarna själva medelst luktkort.