I sin essä ”Inscribing Ethical Space: Ten Propositions on Death, Representation and Documentary” diskuterar Vivian Sobchack bland annat hur vår syn på döden förändrats genom historien, framför allt avseende den ”naturliga” döden och dess relation till den ”onaturliga” döden. En intressant synvinkel är att vårt möte med den naturliga döden blivit alltmer sällsynt i och med t.ex. institutionaliseringen av sjukvården som gjort att många som tidigare dog i hemmet nu dör på ett sjukhus, eller den moderna förlängningen av liv i form av t.ex. medicin och kirurgi som gjort att allt fler undslipper dödsorsaker som bara för hundra år sen hörde till vardagen. Samtidigt har onaturliga dödsorsaker tagit allt större plats framför allt via mediernas utveckling under 1900-talet; vi har sett oändligt många fler mord, trafikolyckor och krig på film än vad vi någonsin kommer att göra i verkligheten.

Exempelvis de fruktansvärda bilderna från koncentrationslägren i en film som Natt och dimma (Nuit et brouillard, Alain Resnais, 1995) påminner oss om den autentiska dödens status på film. Hur hårdhudade vi än tror oss vara på grund av (tack vare…?) många års slentriankonsumtion av våld och död i fiktiv form, fortsätter de dokumentära bilderna att fullkomligt skaka om oss på djupet och lämna spår i medvetandet.

Men rörliga bilder av själva dödsögonblicket är fortfarande ytterst ovanligt, kanske för att det enligt Sobchack också är ett tabu just på grund av nämnda förändring i vårt möte med döden. Samtidigt har tidigare tabun (tydligast sex) snarast förlorat sin tabustatus. Trots att idén om det autentiska dödsfallet på film, så kallade snuff movies, under lång tid aktivt diskuterats av både akademiker, filmare och publik, är det fortfarande osäkert om några ”riktiga” snuff movies verkligen existerar.

Faktiska dödsögonblick på film är dock inte obefintliga, ett välkänt exempel är den privata film som Abraham Zapruder spelade in i samband med John F. Kennedys besök i Dallas, en bilparad under vilken Kennedy som bekant sköts till döds. Den så kallade Zapruder-filmen tillkom således inte under rent slumpmässiga former, inspelningen var förberedd av Zapruder, däremot var händelseförloppet långt ifrån det väntade. Under den efterföljande utredningen kom detta korta stycke filmremsa att få oerhörd betydelse, vilket har skildrats i t.ex. JFK (Oliver Stone, 1991), där den stegades fram ruta för ruta i ett försök till bildanalys som märkligt nog påminner om de allra tidigaste filmexperimenten: Eadweard Muybridges analyser av rörelser hos springande djur och människor.

Detta mycket konkreta sökande efter dödsögonblicket bär dock på en intressant paradox som har att göra med filmremsans ”digitala” natur – trots allt samplar den verkligheten blott 24 gånger i sekunden – nämligen att dessa samplingar av verkligheten aldrig räcker till. En variant av denna paradox är betydligt mer välkänd i samband med en viss grekisk filosof vid namn Zenon från Elea, han menade att en löpare aldrig kan nå sitt mål eftersom han först måste springa halva sträckan dit, sedan halva den kvarvarande sträckan, och så vidare. På så vis återstår alltid en viss sträcka eftersom inget kan halveras till noll. Om vi fördubblar filmremsans antal samplingar till 48 bilder per sekund eller fyrdubblar den till 96 bilder per sekund, återstår ändå ett oändligt antal bilder mellan bilderna.

Inte ens ett oändligt antal samplingar, filmrutor, per sekund skulle vara till någon hjälp eftersom ett lika oändligt antal bilder befinner sig utanför samplingarna. Exakt var i detta flytande kontinuum av bilder Kennedys död plötsligt är från att inte ha varit går helt enkelt inte att svara på, hur nära vi än tittar. Vi kan aldrig fånga det faktiska dödsögonblicket på film.

(Samtliga 486 bildrutor från Zapruder-filmen finns att ladda ner här.)