Detta år lovar jag att göra fler absoluta påståenden, inte för att jag tror att särskilt mycket egentligen är absolut, utan enbart för att retas. Ibland är inte det vanliga ”det finns fler sätt att se det” den roligaste vägen att gå när man utforskar en idé, utan ett definitivt ”så här är det” eggar till betydligt mer. Nu när jag har lovat detta så bjuder jag på en text i denna anda, nämligen ett odelat hyllande av ”mossig” animation som så många avskyr. Jag lovar också att detta år ägna mig åt mer hyllande i största allmänhet.

Rikard Westerberg lät i Dagens Nyheter för en tid sen meddela:

Tidningen Journalisten uppmärksammade i veckan att EU-kommissionen är orolig över svenskarnas tevetittande. Minst hälften av sändningarna ska vara europeisk produktion. I stället gottar vi oss i amerikanska serier och filmer.
Om det inte blir skärpning så anser sig kommissionens talesman i IT- och mediefrågor skyldig att kontakta svenska myndigheter.
Generationer av svenskar har plågats tillräckligt av tjeckisk dockteater på bästa sändningstid. Låt oss inte återvända till den mörka tiden.
Kan någon vid kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths stab genast skicka ned ”Sopranos”-boxen till Bryssel? Då får de övernitiska EU-tjänstemännen något vettigt att göra.

Det regelbundna hackandet på tjeckiska barnprogram och annan fornsovjetisk animation är en sjukdom som sedan 90-talet spridit sig i samtliga medier, med passion uttryckt av ung som gammal, man som kvinna. Se t.ex. Isabelle Ståhl bära samma fana:

alltså, barn på 80-talet var det synd om. kastade ett öga på nåt typ östtyskt barnprogram på svt och det var ju typ tecknat med blyerts.

Det är ofta oklart exakt vad problemet är med den stillsamma, ofta ordlösa animationen i traditionella tekniker (som lera, trä och teckning) som utmärker t.ex. tjeckisk filmtradition och som idag tycks vara så hatad. Motspråkarna låter det helt enkelt vara underförstått att gammal teknik = tråkig teknik = tråkig film. Detta synsätt kan kritiseras både från en visuell utgångspunkt och en innehållsmässig.

Animationens ordagranna besjälande av död materia kan på många sätt ses som utgångspunkten för den analoga animationstraditionen. Tidigt fascinerades biobesökare av filmens förmåga att analysera rörelse, fenomen som slow motion och baklängesfilm kunde uppta ett helt filmprogram. Samma dragning till overklig rörelse återfanns hos den publik som 1912 kommit för att se The Cameraman’s Revenge av tidigare biologen Władysław Starewicz, där modeller av gräshoppor och andra småkryp animerats i stop motion-teknik för att berätta en i övrigt ganska simpel svartsjukehistoria. Starewicz ville egentligen använda riktiga insekter men fann detta för svårt eftersom de rörde på sig hela tiden; recensionerna av filmen undrade å andra sidan hur han burit sig åt för att så skickligt tämja alla dessa gräshoppor:

(The Cameramans’s Revenge av Władysław Starewicz.)

Den totala förvrängningen av materialens egenskaper är något som mästaren Jan Švankmajer ägnat sig åt i många år. Stenblock som rinner ur vattenkranar, gafflar som viker sig mot bröd, dansande fläskkotletter och skor som knyter sig själva. Švankmajer räds inte heller animation av stora objekt, som lerstatyerna i mänsklig storlek som samtalar, umgås och hånglar i Dimensions of Dialogue, eller sängen som förvandlas till sågspån i The Flat. Dagens främsta filmsurrealister som Terry Gilliam och Tim Burton svär sin trohet till Švankmajer som en pionjär och förebild.

(The Flat av Jan Švankmajer, del 2. Se även del 1.)

Själva omöjligheten, eller snarare den extrema svårigheten, i att animera vissa objekt och material kan ibland framstå som själva poängen med en film. För oss som själva sysslat med analog animation närmar sig projekt som The Metamorphosis of Mr. Samsa av Caroline Leaf nästan det religiösa; hela filmen är gjord med sand som ruta för ruta flyttats på en bakgrundsbelyst skiva av glas:

(The Metamorphosis of Mr. Samsa av Caroline Leaf.)

För att inte tala om den legendariske animatören Yuri Norstein som sedan 1981 arbetat på sitt magnum opus The Overcoat, en animerad långfilm baserad på novellen av Nikolai Gogol. Tekniken utgörs av cut out, men placerad på en serie glasskivor (av sammanlagt en meters tjocklek) som kan flyttas oberoende av varandra för att på så sätt skapa djup i bilden. Metoden är oerhört tidskrävande och Norstein anses vara nästan sjukligt pedantisk, dessutom filmas The Overcoat på svartvit film som i brist på laboratorier måste framkallas för hand, vilket sker i den studio som byggts upp i Norsteins eget hem. Än så länge existerar blott 30 minuter av denna film, vars produktion ytterligare fördröjdes för tio år sen då dess fotograf och Norsteins själsfrände Aliaksandr Zhukouski avled. Det är få som fortfarande vågar tro att The Overcoat kommer att färdigställas innan Norsteins egen bortgång.

(Aardman Animation gav sig på en om möjligt ännu mer svindlande teknik då de stop motion-animerade en teskedskaraktär genom att gjuta och böja en ny sked för varje enskild ruta i filmen.)

Vilket material är det då som betvingas och besjälas i modern animation av storfilmssnitt? Givetvis inget annat än bitar och bytes. Hollywoods ständiga oförmåga att uppbåda någon som helst känsla i sina animerade långfilmer tillskriver jag paradoxalt nog avsaknaden av verklighet. Det vi ser har inga referenspunkter utanför filmens virtuella rum, leksakerna i Toy Story är inte animerade leksaker, de är helt och hållet digitala objekt. När vi däremot ser verkliga objekt röra sig och manipuleras, då drabbas vi av omedelbar och intuitiv förtjusning:

(Western Spaghetti av PES.)

I postmoderna tider är det förstås svårt, om inte omöjligt, att ringa in hur en motståndets estetik tar sig uttryck. En sak är dock säker, den ser inte ut så här:

”Gulliga” djur som ser ut att vara gjorda av plast, ofta engagerade i att jaga mat på lustiga sätt eller undvika andra djur av den farligare sorten. Missförstå mig inte, jag är ett stort och vördnadsfullt fan av slapstick, men detta är varken roligt eller besjälat. Det är inte bara utseendet på dessa filmer som andas den dåliga sortens konstgjordhet (det vill säga den utan ”konst” i sig) utan också det tama innehållet. För vad den tjeckiska animationen haft, till skillnad från mycket av den anglosaxiska, är ett vettigt idéinnehåll. Många berättelser har hämtats ur en sagotradition där enklare sedelärande fabler förstås är framträdande, men även mer pregnanta politiska idéer dyker upp.

Kopplingen mellan den analoga animationstraditionen och Sovjetunionen plockas ofta fram av de kritiska, gärna som ett invektiv. Animerad film som kallas östtysk eller sovjetisk (oavsett faktiskt ursprungsland) associeras med trög fabriksproduktion, grå vardag, och en grav torftighet och fattigdom. Detta är på sätt och vis ett hån mot alla de filmskapare som ofrivilligt befann sig inom Sovjetunionens gränser där den konstnärliga friheten kunde vara minimal, filmskapare som i själva verket var djupt sovjetkritiska.

Som i The Hand av Jiří Trnka, hans sista film innan han dog. Trnka hade kämpat för att kunna göra film i det totalitärt kommunistiska Tjeckoslovakien, där t.ex. en omfattande censur var vardag för publicister, journalister, konstnärer och andra. The Hand är en allegori över just detta, där krukmakaren får representera alla de konstnärer som försökt bedriva sin verksamhet men betvingats av den statsmakt som i filmen symboliseras av en hand, en svart handske, en knytnäve. Rent tekniskt är The Hand också en av de skickligaste animationer som gjorts i dockfilmens historia:

(The Hand av Jiří Trnka, del 1. Se även del 2.)

Uppror av det mer subtila slaget hittar vi i Farbrorn som inte ville va’ stor, en på alla sätt typisk representant för de barnprogram som dagens kulturliberaler hatar. Handtecknat, långsamt, repetitivt, ytterst tyst förutom Gösta Ekmans berättarröst och lite proggmusik av Jojje Wadenius. Men även här hittar vi substansen under ytan, möjligtvis dold för de allra yngsta som trots allt är de här kortfilmernas huvudsakliga målgrupp. Farbrorn som inte ville va’ stor framför nämligen i allra högsta grad samhällsomstörtande åsikter.

Ragnar jobbar på ett generiskt kontor vars syfte vi aldrig får reda på, med till synes uteslutande robotiskt pappersarbete. Men den mesta energin lägger Ragnar på att konspirera, att ligga och lata sig på sitt skrivbord och fantisera om hur det skulle vara om han kunde bete sig som när han var liten. Då skulle han strosa runt i vårsolen, bygga lådbilar, odla grodyngel, ta sovmorgon varje dag, fira namnsdagar med sju andra Ragnar och en fet gräddtårta, kanske rymma ut i skogen och jaga kanin med pilbåge likt en Christopher McCandless. Eller bara leka med maten, lägga slipsen och baskern i frukostgröten. Kort sagt: vuxenlivet är ett fängelse och uppdelningen arbete/fritid är omänsklig.

Innan någon anklagar mig för att vara alltför USA-kritisk vill jag påpeka att det inte är USA eller det engelska språket som är min kritiks måltavla, utan bara en del av dess produktion. Tvärtom skulle jag nog påstå att vad Disney gjorde mellan 1937 och 1977 tillhör något av det främsta inom animationens historia. Här finner vi tekniskt skicklig, vacker, känslomässigt engagerande och idémässigt intressant film i mängder, utan rädsla för vare sig det experimentella och surrealistiska, det kritiska och politiska eller det rakt igenom filosofiska. Trots att biograferna bombarderats med gulliga-djur-jagar-mat-och-är-knasiga-filmer under de senaste tio åren finns det förstås även inom den datorgenererade 3D-animationen ett antal guldkorn under samma period.

Jag har som är brukligt i dessa långa inlägg vid det här laget tappat tråden. Förhoppningsvis har jag åtminstone hos någon väckt ett intresse för att se mer analog animation. Saken uttrycktes glasklart av Julia Skott då hon recenserade guldhjärtat Coraline och spegelns hemlighet i Nöjesguiden:

Jag kommer aldrig att överge min övertygelse att riktig stop motion-animation, riktiga fysiska ting, är vitt överlägsna all datoranimering. De har en tyngd och en… en aura, som inte kan simuleras.

På den rullande stenen växer ingen mossa, sägs det. Ständig rörelse och rotation, hårt mot hårt, aldrig stanna upp och fundera över riktningen. Att mossa skulle vara tråkig, ointressant och rentav oönskvärd kan enbart den tycka som inte zoomat in, tittat närmare, utforskat mossan:

Som en sista kommentar skulle jag bara vilja rikta ett hån- och ondskefullt skratt mot Rikard Westerberg som fortfarande inte kommer bli kvitt ”tjeckisk dockteater på bästa sändningstid”. Vi har nämligen sålt vår 25 minuter långa dockanimation till SVT, som förhoppningsvis kommer visa den under året. Vapnet är på sätt och vis en av de mest tjeckiska animationerna som producerats i detta land på mycket länge. Detta är vi oerhört stolta över.