Dalí/Vezzoli-utställningen som jag besökte för en tid sen visade bland annat intervjumaterial med Salvador Dalí, och särskilt minns jag hur han inför tevereportern Mike Wallace berättar vilket intryck idén om antimateria gjort på honom:

Wallace: And weakness, why do you adore weakness?

Dalí: Because in the modern physics everything is weak, every proton and neutron is surrounded of weakness, of nothing. In this moment the most fantastic thing in physics is the anti-matter. Every new physician talk about anti-matter, and Dali paint, 20 years ago, the first anti-matter angels.

Svaret passerar obemärkt och Wallace fortsätter med frågor om döden och andra, i detta sammanhang, relativt ointressanta ämnen. Så är nästan alltid fallet när konstnärer av olika slag uttalat hämtat inspiration från vetenskapen och universum, det avfärdas som lite excentriskt eller tokroligt, referenser till modern vetenskap ska inte tas på allvar utan är endast ett för stunden lustigt infall från konstnärens sida.

De två världarna får icke beblandas, vetenskapen och konsten är till naturen åtskilda och bör förbli så, mätandet och räknandet får ej appliceras på estetiken, känslorna får absolut inte behandlas med förnuft eller vice versa. Allsköns resonemang dyker upp från djupet av mina minnesbanker, resonemang om höger och vänster hjärnhalva, om predestinerade tankesätt, essentialism och nedvärderandet av humaniora. Hur vi förväntas agera efter förnuft eller efter känslor, denna handikappande syn på människan som en halv varelse! Denna allvarligt problematiska syn var något jag uppenbarligen störde mig på redan under gymnasiet, då jag skrev en poplåt som hyllade kombinationen programmering/musik som livshållning, vilket egentligen var en metafor för just förnuft/känsla som två aspekter av en hel människa:

I thought you were the one who fancied theory,
you shouldn’t be into art, that’s sick!
But what if I want to die, or cry, or make you laugh?
What if my feelings can’t be expressed through a graph?

Den moderna vetenskapen av idag framkallar bråddjupa existentiella frågor som lämnar många djupt berörda, att detta kan tjäna som viktig inspiration för konsten borde egentligen vara alldeles självklart. Men ändå stöter jag ibland på en konstsyn som säger: ”detta är bara nästan konst” så fort konstnären lämnar det trygga idéursprunget i filosofi, politik, samhälle, religion och så vidare, och istället vänder blicken mot det astronomiska och det mikroskopiska, det oändliga och det infinitesimala.

På särskilda platser i universum finns det kanske antimateria, som vid kontakt med materia gör att båda upphör att existera. Enligt kvantmekaniken kan all materia betraktas både som partiklar och vågor, och inga egenskaper hos materia går att mäta exakt utan att övriga blir otydliga. En katt kan vara död och levande samtidigt, fysikens lagar är relativa till betraktaren, tiden går långsammare ju fortare du färdas, energi och massa är helt och hållet översättbara, rum och tid är samma sak! Vi har byggt en stor maskin på jorden som är kapabel till att skapa svarta hål, vi har förflyttat upplevelsen av jaget utanför kroppen, vi har hittat vatten på månen! Kanske sprudlar universum av liv! Det är svårt att inte bli ödmjuk inför skapelsen… eller vad man nu ska kalla den, sinnet fylls helt enkelt till bredden av idéer.

Som pricken över i:et i ordet ”inspiration”, den sista spiken i kistan för uppdelningen mellan vetenskapen och konsten: den eviga sanningen, det enskilt viktigaste upphovet till konst sedan mänsklighetens begynnelse, den Ursprungliga Insikten, nämligen att vi alla kommer att dö, kanske inte längre kan hållas för sann.

En del konstnärer är förstås helt öppna med sin läggning.

(Nämnda utställning pågår förresten till den 17 januari, besök den om du inte redan gjort det.)