Nedan följer resterna av några anteckningar som blev över efter att de tidigare tre artiklarna skrivits färdigt. Jag väljer därför att se detta inlägg som det fjärde och sista i min miniserie om den postdigitala filmen.

Tekniken avgör

En bekant hade en teve som gått sönder på så vis att den inte längre kunde visa färger utan endast gråtoner. Han valde därför oftast att se svartvit film på just den teven. Valet av film baserades alltså på den för tillfället tillgängliga tekniken snarare än något annat.

Baksidan av den icke-linjära videoredigeringen

När jag läste kortfilmsproduktion för ett antal år sen hade vi en föreläsning med filmklipparen Håkan Karlsson. Han var bekymrad över hur den icke-linjära klippningen av film skulle komma att påverka själva klippandet som konstform. Då man fortfarande fysiskt klippte i filmremsorna med sax och klister brukade Karlsson begrunda det samlade materialet i flera dagar innan han ens tänkte tanken att göra några ingrepp. Med tillgång till digitala, icke-linjära system har man enorma möjligheter att ”testa” olika klippningar, de går enkelt att göra ogjorda. Men om jag tolkar Karlsson rätt så leder detta också till djupt ogenomtänkta klipp, det är helt enkelt för lätt att göra ett ingrepp i filmen. Om konsekvenserna av ens val är omständiga att göra ogjorda så tänker man sig för på ett annat sätt.

Den hårt begränsade nedladdningen

Vid tiden då jag första gången hade tillgång till internet hemma var också mp3-formatet alldeles på gränsen till genombrott. Att en låt kunde uppta så lite som ett par-tre megabyte på hårddisken var en sinnesvidgande tanke. Men eftersom nedladdningen av dessa filer skedde via ett modem med en teoretiskt sett maximal hastighet på 3,6 kilobyte i sekunden så kunde en enda låt ta upp till 15-20 minuter att ladda ner. Under sådana förutsättningar är man extremt selektiv med sina val av låtar.

–

Det här är det fjärde och sista inlägget i en serie texter om den postdigitala filmen. De tidigare inläggen är:

Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet
Den postdigitala filmen II: Överflöd, urval och cinefili
Den postdigitala filmen III: Ratio killed the videostar