Jag snappade via Julia Skott upp att en kollektiv lista över 00-talets bästa filmer är under uppbyggnad på nollnollfilm.se, uppenbarligen inspirerat av utmärkta projektet nollnolltalet.se. Började undersöka lite av min egen statistik från det senaste decenniet och kvickt tog listdjävulen över och manade (manierade?) mig att sammanställa en dylik lista. Kompilerandet av denna lista har skett på basis av nyckfullhet och direkt intryck, snarare än balans och eftertanke. Filmerna är inte i första hand ”viktiga”, utan sådana som jag gillade första gången och alla andra gånger och som existerar i mitt huvud självständigt från filmen. Med andra ord är listan spontan utan att för den delen vara ogenomtänkt.

Eller listorna kanske jag ska säga, för jag har nämligen valt att göra en för långfilmer och en för kortfilmer, vilket är helt relevant med tanke på hur mycket dessa två kategorier av film skiljer sig i de flesta avseenden. Personligen är jag för det mesta mer intresserad av kortfilm än av långfilm, vilket jag hoppas återspegla genom att förära kortfilmen sin egen lista.

Det kan konstateras att det på långfilmslistan inte finns en enda kvinnlig regissör, medan kortfilmslistan är fördelad helt jämnt mellan manliga och kvinnliga regissörer. Vad som är orsaken till snedfördelningen vad gäller långfilmerna är svårt att svara på, men min teori är att mitt kortfilmstittande på grund av större intresse också är mer aktivt. Det vill säga att jag i större utsträckning söker upp kortfilmer och botaniserar utanför mainstream, medan jag på långfilmssidan mestadels ser lättillgänglig film. Jag utgår från att problemet med en övervikt av manliga regissörer är större inom mainstream än utanför, vilket alltså då skulle göra avtryck i mina listor.

Intressant bland kortfilmerna är att hälften av dem saknar dialog och att nästan hälften är animerade. De flesta kortfilmerna är svenska vilket mycket väl kan ha att göra med tillgängligheten; det är mycket lättare att få tag på svensk kortfilm utanför mainstream, än utländsk sådan.

Trots filmer som Videocracy (Erik Gandini, 2009), Flickan (Fredrik Edfeldt, 2009) och Antichrist (Lars von Trier, 2009) finns året 2009 inte alls representerat på någon av listorna, däremot är åren 2006, 2004 och 2000 framstående. Kanske måste saker och ting sjunka in under en tid innan de framstår som fantastiska.

Utan vidare tankar för tillfället, låt listorna börja!

Långfilm

1. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michel Gondry, 2004)
Det som blev genombrottet för Michel Gondry som långfilmsregissör, mycket tack vare den likasinnade manusförfattaren Charlie Kaufman, har sedan jag såg den första gången kommit att inkräkta i min hjärna likt Lacuna, Inc. Det filosofiska innehållet i den här filmen är på en skyhög nivå som vanligtvis skulle ha diskvalificerat den från mainstream, men makalöst skådespeleri hos Jim Carrey och Kate Winslet samt ett djupt utstuderat visuellt språk gör den universell och evig.

2. Sånger från andra våningen (Roy Andersson, 2000)
Den samtida filmens viktigaste långfilmsåterkomst var när Roy Andersson 25 år efter den oförtjänt utskällda Giliap drabbade oss med detta ångestepos om den mänskliga ensamheten och gemenskapen. Andersson hade under lång tid experimenterat med iscensättning och bild, för att slutligen landa i sina numera välkända kompositioner av bleka färger, statiska, djupa helbilder och udda karaktärer. Ofta imiterad, men sällan hotad, är Andersson en av få filmskapare idag som verkligen arbetar med ett unikt bildspråk.

3. Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain, Jean-Pierre Jeunet, 2001)
En film som man ofta får mycket skit för, särskilt om man placerar den högt på en lista. Den ohämmade orgien i nostalgi, franska klichéer och sockersöt humanism tycks vara det som framkallar hat, men i mina ögon vinner filmen på precis dessa kvaliteter. Nyckeln här är romantisering, något som i intellektuella filmsammanhang sedan länge ansetts fult, samtidigt som samma kritiker gömmer Gene Kelly-boxar längst bak i bokhyllorna. I en legendarisk tråd på filmtipset.se kallades Amélie från Montmartre för ”så förbannat insmickrande att man mår illa” vilket är precis den typ av omdömen som får mig att älska den här filmen ännu mer.

4. Death Proof (Quentin Tarantino, 2007)
Fortfarande minns jag väldigt tydligt den där kvällen i salongen, under en period då jag ”egentligen” hade slutat gå på bio. Publiken var som vild, visslade entusiastiskt, kastade popcorn på Kurt Russell, hejade högljutt på Zoë Bell, vred sig av skratt och skrämsel. Jag har fortfarande aldrig varit med om något liknande, och att Tarantino kan framkalla sådan entusiasm hos en publik säger det mesta man behöver veta om vad som är bra film. Element av metafilm och verfremdung, samt explicit feminism skadar heller inte.

5. O Brother, Where Art Thou? (Joel Coen & Ethan Coen, 2000)
Väver av saga, mytologi och modern amerikansk historia ett udda kollage som hela tiden balanserar på gränsen till det episka. På gränsen säger jag, eftersom en film baserad på Odysséen lätt skulle kunna bli för mycket, eller helt enkelt kollapsa, om den inte hanteras av rätt filmskapare. Bröderna Coen har tidigare visat att de inte skapar absurt för det absurdas skull, vilket är av godo och i O Brother, Where Art Thou? förfinas ytterligare.

6. Shortbus (John Cameron Mitchell, 2006)
Den simpla grundberättelsen agerar ursäkt för ett rikt utforskande av sexualitet på film som hör till ovanligheterna, särskilt när det sker i persongalleristisk form snarare än genom strikt narrativ. På något sätt spökar Federico Fellini i Shortbus, kanske är det den halvtrasiga men kärleksfulla gemenskapen kring artisteriet och drifterna som påminner, men Fellinis stundtals reaktionära syn på kvinnor och relationer har ersatts av en total (och queer) medvetenhet.

7. Requiem for a Dream (Darren Aronofsky, 2000)
De svarta filmernas svarta film vars tendenser anades redan i den fantastiska föregångaren Pi (Darren Aronofsky, 1998) men som här når full styrka. Kanske gick Aronofsky i sina egna ögon för långt med denna skildring av olycka, knark, social misär och våldsam exploatering, eftersom han sedan dess rört sig på betydligt lugnare vatten. Jag glömmer i alla fall aldrig stirrandet in i den för länge sedan slocknade teverutan efter att ha sett Requiem for a Dream första gången.

8. Adaptation. (Spike Jonze, 2002)
Jag är mycket svag för metafilm, men absolut inte oseriös sådan som bara är tänkt att framkalla intellektuellt betingade leenden hos filmstudenter. Adaptation tar metafilmen på mycket stort allvar och låter den ligga till grund för en helt fantastisk berättelse om prestationer, begär och växter. På något sätt lyckas Charlie Kaufman i sitt manus kombinera icke-linjärt berättande och komplicerad kronologi med en i grunden klassiskt uppbyggd början-mitten-slut-historia, men där resultatet varken är det ena eller det andra utan en njutbar hybrid.

9. Fyra nyanser av brunt (Tomas Alfredson, 2004)
Av någon anledning tycker jag inte längre om att prata om den här filmen, risken finns nämligen att den trillar i samma unga-män-citerar-Killingänget-dike som deras tidigare produktioner. Jag nöjer mig med att konstatera att Fyra nyanser av brunt bär på ett bråddjup som jag uppskattar.

10. Garbage Warrior (Oliver Hodge, 2007)
På Göteborgs filmfestival förra året såg jag denna dokumentärpärla och minns att publiken efteråt stod i biograflobbyn, engagerade i de mest fantastiska samtal om miljöarbete och okonventionella idéer. Då tänkte jag att oavsett hur många gånger en film har denna inverkan på människor så envisas många fortfarande med att påstå att film inte kan påverka. Men det kan den.

Hedersomnämnanden

• Lars von Trier för att ha hedrat hela 00-talet med en konsekvent produktion av nyskapande filmer.
• Primer (Shane Carruth, 2004) för sin nästintill brutala teknorealism och komplexitet.
• Trion från Belleville (Les triplettes de Belleville, Sylvain Chomet, 2003) för att vi älskare av filmer som Resan till Melonia (Per Åhlin, 1989) knappt vågar tro att den här sortens filmer görs längre.

Kortfilm

1. Cat Soup (Tatsuo Sato, 2001)
Ren och skär avant garde i sin visuella stil och minst sagt surrealistiska berättelse, användandet av ljud och avsaknaden av dialog är ett helt eget kapitel. Cat Soup är som en koncentrerad dekokt av allt som var bra med Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi, Hayao Miyazaki, 2001) fast långt mer fantasifull. Se filmen här: del 1, del 2, del 3

2. À bras le corps (Katell Quillévéré, 2005)
Väldigt nära och tyst film om två små bröders aktiviteter under en morgon, som anspelar på franska nya vågen utan att överhuvudtaget kännas bakåtsträvande. I botten av filmen finns ett drag av oro som inte går att placera, men en rakt igenom varm film som inte går att värja sig emot.

3. Where Did This Begin? (Pontus Lundkvist, 2006)
Jag visste tills nyligen inte att Pontus Lundkvist sysslade med film, vilket man kanske hade kunnat räkna ut ändå med tanke på hans mångsidighet. Som ett samarbete med musik/ljudkonstgruppen Testbild! gjordes den här spelade dockfilmen som förstås påminner mycket om Lundkvists serier i Galago men också om Riket (Riget, Lars von Trier, 1994). Djupt originellt. Se filmen här.

4. Mannen som inte kom nånstans (Peter Larsson, 2005)
Peter Larsson ligger i framkant av svensk animation i största allmänhet, men just denna skeva berättelse med text/musik/berättarröst av Isak Sundström som också skriver böcker och spelar i bland annat Pascal, har en alldeles egen personlighet och röst. Deras uppföljare Människorna och valen (Peter Larsson, 2008) är också mycket sevärd. Se båda filmerna här.

5. Tiger Licking Girl’s Butt (Natalie Djurberg, 2006)
Man kan se nästan vad som helst av Natalie Djurberg och drabbas av krypande ångest med samtidiga skrattattacker. Men några få av hennes leranimationer är något utöver detta då de skapar så starka känslor av obehag att det nästan är svårt att hantera, till denna kategori hör Tiger Licking Girl’s Butt.

6. Terrible Boy (Johan Jonason, 2003)
Johan Jonason långfilmsdebuterade nyligen med Behandlingen (2009) som jag inte har sett men har alldeles för höga förväntningar på. Anledningen till detta är att Jonason gjort ett antal mycket bra kortfilmer som också utnyttjar kortfilmsformatet till fullo; kan han hantera även det långa formatet? Av dessa kortfilmer står Terrible Boy främst, förvirrande och obekväm.

7. Jag minns Håkan Alexandersson (Carl Johan de Geer, 2006)
Berättandet är alltid personligt i de Geers filmer, men när han ska ta itu med det egentligen omöjliga projektet att sammanfatta bäste vännens liv och gärning, en person som han dessutom arbetade och gjorde film med, blir det också smärtsamt. Samtidigt ett tidsdokument över Stockholm och dess konstkretsar under flera årtionden. Att allt detta får plats i en film som bara är 14 minuter lång är en bedrift. ”Om ni tror att det här är nostalgi så har ni fel, det är en fråga om bitterhet.” Se trailern här.

8. Hon är död (Henry Moore Selder, Sara Lundén, 2003)
Kortfilmsmusikaler får det gärna göras fler av, det är en genre med utrymme för nyskapande, särskilt om filmerna görs utanför musikaltradition. Hon är död är lika delar makaber och lustfylld, med musik och text som går bortom det drastiska och underbar scenografi.

9. Finns det ett helvete kommer jag brinna där (Parvin Yazdani, 2008)
Även detta är en kortfilmsmusikal, men med en mer socialsurrealistisk prägel. Mängder av människor gör avslöjande bekännelser under en spårvagnsfärd i ett omfattande musiknummer som ständigt växer i tonläge, bredd och absurditet.

10. City Paradise (Gaëlle Denis, 2004)
Flytande blandning av animation och live action om japanska som flyttar till London, förmedlat med minimal dialog och delvis abstrakta medel men också med en av 00-talets bästa låtar Peach, Plum, Pear av Joanna Newsom. Se filmen här.

Hedersomnämnanden

• Blue Karma Tiger (Mia Hulterstam, Cecilia Actis, 2006) för att så här högkvalitativ leranimation vanligtvis inte görs i Sverige.
• Busschauffören (Nikolaj Marquez von Hage, 2008) för sin omskakande skildring av busschaufförernas osynliggjorda situation.
• Incidenten (Henrik Andersson, 2007) för sin surrealistiska slagsida.
• Vattenmelonen (Gorki Glaser-Müller, 2006) för sin ännu mer surrealistiska slagsida.