Jag vill börja med att tacka för alla intressanta kommentarer som sprungit ur mina två tidigare inlägg om filmen och det postdigitala, förhoppningsvis kan dessa diskussioner fortsätta även medan jag rör mig in på andra områden i kommande texter. Den här gången tänkte jag ta upp på vilket sätt konceptet torrentratio påverkar vår digitala filmkonsumtion.

I stora, öppna fildelningsnätverk som The Pirate Bay finns inget ratiosystem överhuvudtaget, eftersom dessa sidor ofta drivs av anspråk på kvantitet snarare än kvalitet. Syftet är ett maximerande av mängden tillgängligt material snarare än ett urval, kring en mängd olika medier (film, musik, mjukvara, etc.) snarare än ett enskilt. Ett sådant system kan upprätthållas eftersom det hejdlösa utbudet drar till sig ett oerhört stort antal användare, så även om bara en liten grupp bland dessa tillhandahåller den större delen av materialet så blir summan ändå väldigt mycket material. Att materialet också är tillgängligt, det vill säga att någon hela tiden seedar, är följdaktligen ett resultat av att många olika användare laddar upp lite var snarare än att några få användare laddar upp mycket.

Andra fildelningsnätverk är däremot betydligt mindre sett till antalet användare, men också i sitt urval av material. Många av de här nätverken håller sig till ett eller några få medier och skapar ofta en definierad nisch för vilket material som tillåts, detta kan till exempel vara icke-mainstream-film, filosofisk litteratur eller jazzmusik. För att säkerställa ett rikt utbud inom sin nisch ägnar sig därför många av nätverken åt olika former av begränsningar. Kvantiteten (eller kanske snarare överflödet) av filer begränsas genom att kontrollera antalet användare, det vill säga att erbjuda medlemskap till valda personer snarare än att bjuda in vem som helst. Detta sker oftast genom att tidigare medlemmar rekommenderar nya medlemmar. Kvantiteten begränsas förstås också av nätverkets nisch; allt material är helt enkelt inte tillåtet. Men sedan finns då en annan vanlig begränsning som är tänkt att säkerställa att användarna inte bara laddar ner (leechar) material, utan också laddar upp (seedar) i samma omfattning, det är alltså detta som är ratio. Förhållandet mellan mängden nedladdad och uppladdad data.

Enkelt uttryckt handlar det om att jag endast kan ladda ner data om min ratio är över en viss nivå, vid en alldeles för låg ratio riskerar jag till och med att bli utkickad från nätverket permanent. Syftet med ratiosystemen är att skapa incitament för användarna att seeda filer även efter att de själva laddat ner dem helt och hållet, det vill säga att fortsätta överföringen trots att de inte ”behöver”. Den ökade mängden uppladdad data som kommer utav detta säkerställer alltså medlemskapet, men ger också en större frihet i nedladdningen av material då jag kan ”chansa” mer utan att det drabbar min ratio. Här någonstans närmar vi oss det som jag tycker är den verkligt fascinerande aspekten av ratio, nämligen att den kommit att påverka vårt val av material.

Jag ska återgå till att prata specifikt om film, men sammanfattningsvis kan följande sägas: De begränsningar jag har tagit upp är tänkta att skapa en altruistisk miljö där samtliga medlemmar i nätverket laddar upp rikligt, räknat i ettor och nollor, och också bidrar till att nätverkets samlade material är relevant för alla andra medlemmar. Idealet är ett självordnande system som tjänar sina medlemmar utifrån ett gemensamt intresse.

Även om det kan vara ytterst problematiskt att göra ett meningsfullt val av film så utgår man ändå för det mesta från vad man faktiskt vill se, eller från något sådant som smak eller förväntningar, valet är på ett eller annat sätt kopplat till filmen. Att man laddar ner (och eventuellt ser) den film man vill se och inte någon annan kan verka självklart, men det självordnande ratiosystemet bär på en dold fälla som kan sätta hela denna utgångspunkt ur spel. Känslan av att en för låg ratio kan leda till förlorat medlemskap och därmed förlorad tillgång till den film man faktiskt vill se, leder nämligen ofta till att man istället laddar ner den film som man tror att andra vill ladda ner.

Filmerna upphör på sätt och vis att vara filmer och blir istället valuta, bokstavligt talat. De ses inte, utan används som ett mellanled i transaktioner kring andra filmer. Jag laddar ner filmen X för att den kan öka min ratio med Y. Jag undviker att ladda ner den alltför obskyra (men sevärda) filmen Z eftersom alltför få användare i sin tur kommer att ladda ner den från mig; filmen Z är alltså skadlig för min ratio. Även om denna tendens är tydligare hos alldeles nya användare som behöver säkerställa en bra ratio så är den ändå närvarande även i ett senare skede, mycket på grund av en inlärd vana från just den där nybörjartiden.

Som tillhandahållare av helt nytt material, alltså filmer som tidigare inte fanns i nätverket, kommer denna princip också medvetet eller omedvetet påverka mig. Sett utifrån nätverkets altruistiska ideal kunde man tänka sig att jag tillför nya filmer för att jag tycker att de är bra och sevärda, och gärna önskar mina medanvändare att berika sina liv med dessa filmer. Så fungerar det ibland, men minst lika ofta finns det snarare ”pengar” att tjäna, uttryckt i nämnda filvaluta. Tillgång skapas utifrån efterfrågan, användare jagar efter ”snabba klipp” (sällsynta filmer som efterfrågas av många) och videomaterial rippas som DVD-avbilder istället för mindre filformat, eftersom detta maximerar mängden uppladdad data och därmed ökar ration i raskare takt. En av de mest efterfrågade filmerna på filmnätverket Karagarga är Protozoa av Darren Aronofsky, en film han gjorde under sin tid på filmskola, som ägs av skolan och aldrig kommer att distribueras. Den finns i en enda kopia på celluloid. Åtskilliga är nog de användare som dreglat efter denna dyrgrip och säkert varit villiga att begå brott för att få tag på den. De ratiostyrda filnätverken tenderar att förfalla i ett slags förvriden kapitalism där maximerandet av ratio (kapital) går före all form av nytta. Försök till att sprida okänd men kvalitativ film misslyckas eftersom det inte är ”lönsamt”.

En av de vanligaste nybörjarfrågorna på Karagarga är ”Hur ökar jag min ratio?”. Halvt på skämt brukar en handfull användare svara ”Ladda ner mjukporren från 70-talet, den brukar vara populär”. Men precis detta är faktiskt fallet, i en parodi på den klassiska ”sex säljer”-tanken kan denna simpla form av användardeterminism tjänstgöra som startplåt för ett långt och härligt liv på rätt sida om ratiogränsen; frihet i ett paradis av filmutbud. Själv laddar jag bara ner mjukporr från 70-talet för att jag tycker den är sevärd.

–

Det här är det tredje inlägget i en serie texter om den postdigitala filmen. De övriga inläggen är:

Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet
Den postdigitala filmen II: Överflöd, urval och cinefili
Den postdigitala filmen IV: Några funderingar