Som introduktion till konstnären och personan Salvador Dalí är Moderna Museets nya utställning Dalí Dalí med Francesco Vezzoli utmärkt, med en bra balans av måleri, teckningar, fotografier och snurriga videoklipp från Dalís medverkande i amerikanska lekprogram och reklamfilmer. En av de uttalade ambitionerna med utställningen är att betrakta Dalí med samtida ögon utifrån hans sätt att skapa sig själv som konstnär/karaktär i offentligheten, i relation till dagens kändiskultur. Detta är också anledningen till att den andra delen av denna kombinerade utställning upptas av Francesco Vezzoli som har ägnat den största delen av sitt konstnärskap åt utforskandet av kändisen, divan och den offentliga personen. Vezzoli är dessutom själv uttalat inspirerad av Salvador Dalí vilket också kommer till explicit uttryck i hans verk.

Det finns nu en mängd aspekter av den här utställningen som kan vara intressanta att diskutera. Trots att jag sedan länge är ett stort fan av Dalí kan jag ändå inte hitta någon överdrivet intressant ingång där, det kan bara konstateras att det hela är mycket sevärt. Dalís ibland dåliga rykte i konstkretsar, med anklagelser om fascism, ytlighet och konstnärlig prostitution, överskuggas av hans otroliga mångsidighet och trogenhet mot surrealismen som en seriös världsbild.

Nej, det verkligt intressanta hittar vi hos Francesco Vezzoli. Han broderar filmstjärnor, skapar fiktiva lyxprodukter och approprierar sin egen kändisstatus i affischer och fejkade tevebiografier. Mest berömd är förmodligen trailern för hans påhittade remake av demipornografiska kultfilmen Caligula, ursprungligen skriven av Gore Vidal som i originalet krävde att hans namn skulle uteslutas från eftertexterna, men som själv deltar i Vezzolis projekt, liksom kända namn som Helen Mirren, Benicio del Toro och Courtney Love.

Det här är en typ av konstnärskap som nästan uteslutande brukar anklagas för ytlighet och kitsch, en inställning som Vezzoli parodierar i den fiktiva dokumentären om honom själv. Kitschkortet går alltid att spela, men är i mitt tycke ett billigt sätt att komma undan en diskussion om konst som upplevs som ful-, eller ännu värre, populärkultur. När denna blir ett hot mot den finkulturella konsten ska den istället avfärdas som icke-konst. Tack och lov är en sådan ytlig kritik mot Vezzoli svår eftersom han är helt uppriktig och också trovärdig i sina intentioner, nämligen att undersöka kändisskapet som fenomen och framför allt hur vi alla påverkas av det. Det allra mest trovärdiga ligger i hur öppen Vezzoli är med sin egen huvudlösa fascination för filmstjärnor och det glamourösa, och här någonstans börjar vi närma oss utställningens kärna.

I en intervju förklarar Vezzoli (av okänd anledning bestyckad med typ romersk hjälm och spjut) problematiken i att intellektualisera all konst. Den klassiska skulpturkonsten av grekiskt-romersk snitt betraktas utifrån modern estetik, men var i många fall ett uttryck för åtrå och erotik; de kroppsliga drifterna. Teori efter teori kan användas och syften och symboler kan sökas, men ibland kan man också ta ett steg bakåt och se att det faktiskt är en naken, skön, poserande kropp vi tar del av. Detta kan ha varit mer självklart vid en tidpunkt då konstens syfte var just skönhet och idén om den enskilde konstnären och dennas originella idéer forfarande skulle komma att vara okänd i många hundra år framöver.

Att det konstnärliga arbetet skulle kunna präglas lika tungt, eller tyngre, av konstnärens (sexuella) drifter som av den intellektuella processen är uppenbarligen en provocerande tanke för många konstvetare. Märkligt nog även i fallet Dalí vars intresse för Freud är vida känt, där sexualiteten ingår i det komplex av dold och undermedveten identitet som det var surrealistens uppdrag att utforska. Detta faller förstås tillbaka på en mycket äldre och mycket katolsk idé om sex, och i förlängningen kroppslighet, som något fult och dåligt som bör förtryckas.

Den egentligen inte så excentriske franske filosofen Michel de Montaigne ägnade denna konflikt mycket tid och kraft, ofta i relation till litteraturen. Efter ett antal år i offentligheten som politiker med mera, drog sig Montaigne tillbaka i sin lantslott där han tillbringade tiden i sitt enorma bibliotek med mer än tusen volymer inom filosofi, historia, poesi och religion. Trots denna uppenbara bildningslust var Montaigne mycket skeptisk till det intellektuella förhållningssättet som universal världsbild. Som motvikt skrev han därför mycket ingående om kroppslighet, han beskrev sitt sexliv och sina toabesök med samma detaljrikedom som sina läsningar av Sokrates:

Hur problematiskt är det inte att både ha en kropp och en själ, eftersom den förra står i nästan monstruös kontrast till den senares värdighet och intelligens. Våra kroppar luktar, värker, hänger slappt, pulserar, bultar och åldras. De tvingar oss att fjärta och rapa, och att överge vettiga planer bara för att hoppa i säng med folk, svettas och ge ifrån oss ljud som påminner om hyenornas skriande i Amerikas ofruktbara öknar. Våra själar hålls gisslan av kropparnas infall och rytm.^[1]

Montaigne bar uppenbarligen på en mycket stor ambivalens inför kroppen och själens kamp, men erkände alltid sina drifter och sin kroppslighet som en väsentlig beståndsdel av tillvaron. Vezzoli gör samma erkännande när han berättar hur han som 20-åring kom till London för att studera vid Central Saint Martins College of Art & Design men i dessa ”fina” kretsar tog med sig sin italienska byvana att läsa skvallertabloider. Vezzolis fascination för kändisar är därför i mina ögon inte beräknande, taktisk och provokationssökande som så mycket popkonst, utan genuin och verklig för en person med hans egen bakgrund. Därmed inte sagt att fenomenet inte angrips intellektuellt också.

Francesco Vezzoli förklarar att han vill befinna sig i verkligheten, inspireras av ”alla slags realismer: neorealism, superrealism, surrealism” men avskyr science fiction eftersom den är alldeles för overklig. Det är inte bara tomma ord utan märks mycket tydligt i samtliga av hans verk, vilket för övrigt är precis vad som skiljer dem från kitsch. Här samexisterar en prägel av rena drifter och ibland besatthet, med en intelligent blick på en konstnärs förhållande till sin konst. Vezzoli problematiserar sin egen fåfänglighet istället för att låtsas som att han inte har någon, vilket är regel snarare än undantag hos andra konstnärer.

Dessutom uppfyller Vezzoli i min värld det yttersta kravet på bra konst: den är aldrig tråkig. Samma ideal hade Montaigne kring litteraturen, och jag låter honom avrunda denna text:

Det finns inga legitima skäl till att böcker i de humanistiska disciplinerna måste vara svårbegripliga eller tråkiga. Visheten kräver ingen specialiserad vokabulär eller syntax och läsarna har inget att vinna på att bli uttråkade.^[2]

Sammanfattningsvis kan jag av hela mitt hjärta rekommendera utställningen Dalí Dalí med Francesco Vezzoli som både för humorsinnet och övriga sinnen är en rik kavalkad av driftsbaserade drifter med intellektet och omvärlden.

Noter

1. ^ Alain de Botton, Filosofins tröst (Wahlström & Widstrand/Månpocket, 2002 [2000]), 156
2. ^ Alain de Botton, Filosofins tröst (Wahlström & Widstrand/Månpocket, 2002 [2000]), 201