Stora och små ingivelser
En dag som vilken som helst, när Markus satt och åt frukost, ringde det på dörren. Det var djävulen själv som avlade en visit, skulle det visa sig när Markus öppnade dörren.
— Goddag, jag är djävulen, jag har kommit för att såga din konst, sade djävulen och trampade in i hallen som en annan tjuv. Markus blev förskräckt, greppade ett rött paraply från hatthyllan och drämde det kraftigt i huvudet på djävulen.
— Aj för fan, släpp paraplyet! skrek djävulen till och försökte värja sig med armar och horn. Svansen fladdrade fram och tillbaka.
— Vad menar du med att ramla in i min hall mitt i frukosten? frågade Markus.
— Precis vad jag sa, jag tänkte såga dig totalt, blev svaret och djävulen tog några rejäla kliv närmare Markus och drog igen dörren bakom sig.
— Jag har vakat över dig under en lång tid och jag kände att det var dags att sätta ner klöven och sätta stopp för dina hemskheter.
— Vad för hemskheter, vad syftar du på?
— All pretentiös skit du plågar din omgivning med, du tappade förmågan redan för många år sen.
— När då?
— Ja, det var väl i mellanstadiet någon gång, kanske i början på högstadiet. Då var du ju så rolig, skrev grejer som formligen sprudlade av sponanitet, vitalitet och uppfinningsrikedom, djävulen flinade lite då han såg att Markus hade ryggat tillbaka.
— Ja, jag förstår att det känns träffande, men nu vet du vad du har att vänta. Jag är allseende, glöm inte det! Jag vet precis vad du har pysslat med.
Markus blev mycket riktigt rädd, varför hade djävulen sökt upp honom bara för att såga honom? Men hans intresse var väckt så han valde att låta djävulen hållas.
— Du kan väl komma in på en fika då, kaffet är varmt, stammade han därför.
— Jo man tackar så mycket, förbannat kallt ute!
De två äntrade köket där frukosten fanns framdukad. Markus plockade fram en extra stol till bordet och djävulen slog sig ner.
— I min mening har du tappat alltihop, du har inte längre “det” som krävs, började djävulen.
— Vad är “det” egentligen?
— “Det” är att inte tänka så otroligt mycket, man måste känna också, vet du.
— Jag känner en massa saker när jag skriver!
— Det är mycket möjligt, men ändå låter du allt passera ett par extra varv genom hjärnan och det rationella innan du faktiskt får ner texten.
— Hur kan det vara något fel på att tänka igenom saker?
— Fel och fel, tänka kan man göra efteråt, förstår du inte att stor konst skapas av ögonblicket, att överdriven tankeverksamhet leder till självcensur?
— Jag håller verkligen inte med, dessutom tycker jag att jag har blivit väldigt mycket bättre på att skriva sedan mellanstadiet.
— Du tycker det ja, men du har verkligen ingen aning. Endast en opartisk och utomstående person kan se hur du utvecklas och tyvärr har denna kurva pekat nedåt snarare än uppåt, kontinuerligt dessutom.
— Något särskilt du syftar på då?
— Får jag fråga en fråga?
Djävulen hade nu upptäckt det feta kakfatet på diskbänken, det var kvar från gårdagen då Markus hade haft bjudning.
— Gör det något om jag tar en kaka? undrade djävulen.
— För all del, ta två, svarade Markus, vad var det du ville fråga?
— När befann du dig senast i ett kreativt rus?
— Det kan jag inte minnas, men det händer då och då?
— Och vad skriver du då?
— Vad som helst, första bästa idé som dyker upp, spelar inte så stor roll vad det är för något.
— Det är precis det jag menar! Och hur går det till när du skriver på dina stora projekt? Dina filmmanus, dina försök till romaner och pjäser?
— Det är en helt annan sak, det är ju så tidskrävande, måste planeras ordentligt.
— Är du helt säker på det?
— Jag skulle knappast kunna skriva en hel film i ett kreativt rus, eller hur? Alldeles för stor textmassa.
— Där har vi det igen, du tänker för mycket! Varför inte bara skriva vad som faller dig in hela tiden, du måste väl ändå medge att det är under dessa berusade stunder du har som roligast med skrivprocessen?
— Jo, det är klart, men det är ju så sällan…
— Det borde inte påverka dig, bättre att ta tillfällena i akt när de väl dyker upp och göra något annat resten av tiden.
— Men hur ska jag då kunna ha någon kontroll över vad resultatet blir, vissa saker har ju vissa ändamål.
— Du kan fortsätta eftersträva kontroll, allt jag säger är att detta har negativ inverkan på själva materialet.
— Jag tror förresten inte på den där mytiska bilden om konstnären som får en magisk ingivelse och skriver frenetiskt i timme efter timme. Det är bara en romantisk konstruktion skapad av författarna själva för att skapa en barriär mellan dem själva och “vanligt folk”.
— Haha, gud (må han brinna i helvetet) vad du har fått allt om bakfoten! Jag säger inte att en stor konstnär måste få ingivelser från ovan eller nedan. Jag menar mest att du kanske inte ska förvänta dig att du ska ha så stor kontroll över dina idéer. Sluta planera så mycket, skriv bara och skapa det som faller dig in!
— Men hur skulle jag till exempel kunna få klart manuset till Vapnet om jag inte arbetar på det kontinuerligt? Jag kan ju inte följa varenda ingivelse, det blir ju bara sidospår av alltihop.
— Det är sidospåren som är hela meningen med allt skapande, de plötsliga idéerna!
Vid det här laget hade djävulen vräkt i sig hela kakfatet och tömt kaffekannan, vad få människor vet är att djävulen är ett obotligt kakmonster som måste äta snask till ett värde av två kilo socker om dagen.
— Du får gärna skaffa fram nya kakor någon dag… jag kan hålla med om att de plötsliga idéerna är de roligaste och intressantaste, men konstnärskapet innehåller en massa andra saker också. En hel del arbete till exempel, det kan inte vara roligt varenda stund. Försöker man bygga upp en större helhet kommer vissa perioder kännas lite sega, men det är bara tillfälligt.
— Varför ska du slösa tid på saker som inte är roliga? Det är ju som att försätta dig själv i en situation du inte ens gillar. Jag tänkte fråga en annan sak: varför är det så viktigt för dig att skapa omfattande verk? Allt detta snack om filmer, romaner och pjäser, tar du inte i lite väl mycket?
— Nej, det tycker jag inte. Alla betydande konstnärer jobbar med omfattande projekt.
— Är det verkligen alla? Många av dina favoritförfattare har ju nästan bara skrivit noveller, ta till exempel H.P. Lovecraft, han har ju bara skrivit en enda roman och den är helt kass jämfört med hans noveller.
— Äsch, det där är en definitionsfråga, han skrev ju ganska många långa noveller som egentligen är romaner ändå.
— Hårklyveri! Jag kan väl nämna någon annan då, låt säga Claes Hylinger.
— Skämtar du nu eller, han har ju skrivit en massa romaner!
— Kanske verkar det så, men har du inte tänkt på hur de är uppbyggda? En enda lång radda av småberättelser och anekdoter. I själva verket handlar det om novellsamlingar med sammanhängande tema, som Tusen och en natt ungefär, håller du inte med?
— Du har en poäng där…
— Ganska mycket ser ut så egentligen, bland den konst du uppskattar mest. Du har fastnat i något slags fälla, du kan inte släppa tanken på att allt ska vara stort och omfattande och tematiskt. Men känn dig själv, du fungerar inte på det sättet. Vissa gör det, men du gör det inte.
Markus hade för länge sedan börjat känna sig illa till mods, han förstod tidigt att djävulen naturligtvis kunde se rakt in i hans själv och genomskåda hans ynkliga försök till att bortförklara sig. Djävulen fortsatte:
— Och hela min poäng är att du ska lägga ner detta trams och göra något värdefullt istället.
— Vad är värdefullt?
— Det jag pratade om, att göra det som är roligt och haka på alla ingivelser du får!
— Men det slutar alltid med att jag överger andra projekt, och halvfärdiga idéer ger mig ångest!
— Det är det du måste vänja dig av med, själva tanken att något är halvfärdigt. Se det istället som att du påbörjat en process, det finns inget som säger att du inte kan fortsätta den processen flera år senare. Du ska jämt ha så bråttom med allt, skapa avslut istället för att bara låta saker ligga. Det är med idéer som med vin, de mår bättre av att lagras, gärna flera år.
— Det leder ju bara till att man inte längre minns vad som var själva idén, i efterhand tycker man bara det är korkat.
— Är du säker på det? Så vitt jag vet hittar du då och då texter som du skrev för flera år sedan och tycker de är fantastiska! Detta vare sig det handlar om korta stycken eller många sidor. Vissa grejer har du ju också fortsatt med långt senare, det om något visar väl att idéerna fortfarande håller?
— Ja, det har du faktiskt rätt i!
— Det är detta du måste satsa på, du kan inte ha alltför stora sammanhang i huvudet vid ett och samma tillfället. Jag kan lova dig att om du bara skriver något, vad som helst, några rader, en mening, ett stycke, kring varje idé du får så kommer du förr eller senare kunna sammanfoga dessa småbitar till en större helhet. Förmodligen kommer det också visa sig att det är riktigt, riktigt bra. Anledningen till detta är förstås att varje enskild liten bit är skapad som ett direkt resultat av en ingivelse, en stund av inspiration.
— Du har ju faktiskt helt rätt! Gud vad glad jag är att du kom förbi här idag, jag som hade sådan skrivkramp! Nu blir jag ju genast jävligt taggad på att skriva en text!
— Du ser, jag är glad att jag kunde hjälpa till!
— Jag måste sätta igång genast medan idén är färsk, titta gärna in en annan gång, du är välkommen!
— Det lär nog dröja, har många att besöka. Men tack för kakorna, de var hembakade förstår jag?
— Ja, just det. Jag har en påse till i skafferiet, du kan få den.
— Åh, man tackar, man tackar.
Markus reste sig och plockade fram kakpåsen från skafferiet och överräckte den till djävulen som stuvade ner den i sin Helly Hansen-rygga.
— Då får jag tacka för mig, adjö! Förresten, håll för näsa och mun så du inte avlider.
Markus gjorde som djävulen sa och i samma ögonblick upplöstes denne i ett stort, gult moln av svavel. Markus tänkte att det var en jävla märklig dag egentligen, men att märkligt är lika med bra trots allt.