Stens Sill AB
I en kubistisk värld, med många kantiga former vaknade Sten Silverplats en morgon upp. Den kalla kudden hade gjort hans träskalle illa under den hårda natten. Till frukost åt han en bit hårt bröd och drack ett glas iskallt vatten.
Färden till jobbet med den kolossala stadsjeepen gick bättre än väntat. Bara ett fåtal illvilliga fotgängare envisades med att korsa de breda betonggatorna under Stens resa, vilket medförde extra väntetid. Väl inne i på kontoret hängde Sten som vanligt av sig både hatt och rock innan han med militäriska fotsteg paraderade in i fikarummet där en av hans bästa kompanjoner huserade. En strid ström kallt kaffe sprutade hårt ut ur kaffemaskinen rakt ner i Stens stora, vita kaffekopp.
Med kaffekoppen i ena handen paraderade Sten sedan vidare in i Sal 1 och kontrollerade att arbetet där förflöt som det skulle; ljudet av hundratals maskiner som kompromisslöst slog ner intet anande sillar i små genomskinliga glasburkar bedövade det som återstod av Stens halvdöva öron. In i Sal 2. Även här hördes öronbedövande ljud men de bestod uteslutande av slaskiga och klibbiga ljud. I Sal 2 renades fisken från allt slisk som hade fastnat på de silvriga små liven under resan från stålfiskenät till fabrikstank. Massvis av penslar och högtryckssprutor renade och desinficerade fisken till dess att inga konturer – ej ens ögon – återstod på dem. Alldeles silvrigt blanka var objekten när de sorterades in i kolumner och rader för att likt en gigantisk armé marschera in på rullbandet till Sal 1. Sten såg att allt var i sin ordning och beundrade de stora maskinarmarnas jobb och deras effektivitet.
Inne i den sista och tredje salen, Sal 3, lät det inte särskilt mycket, men det stank desto mer. Här jobbade grova, orakade och kraftiga män med att hela tiden hämta och hälla ner stora plastsäckar med fisk ner i en tank, liknande en gigantisk tratt av stål. De här männen liknade mest grobianer, med väldigt primitiva kläder och ingen vidare hygien överhuyudtaget. De var anställda av företaget för att bära dessa stora svarta plastsäckar med fisk från punkt A till punkt B, och vad som sedan hände deras ryggar, och kroppar var sedan juridiskt sett bortom företagets ansvar och intresse. Ej heller ögon skadade av de förgiftade gaser som bildades av desinficeringen, öron som inte längre fyllde någon funktion förutom den visuella eller oturligt avhuggna lemmar var något som berörde företaget.
Sten Silverplats, som chef och därmed personalansvarig för Sten Sill AB, tågade in på sitt kontor. Direkt infann sig en helt annan atmosfär när man entrat porten till Stens mycket luftiga kontor, prytt med svartvita futuristiska tavlor, små nätta bonsai-träd i krukor i vart hörn av rummet, en stor platt skärm på ena väggen och ett skrivbord av glas i mitten. När han stängde dörren blev det helt tyst, precis som ute i rymden. Ingen skulle kunna gissat att detta rum var vägg i vägg med hjärtat av en kall och skrikande sillfabrik.
Sten tog av sig sina stora tjockbågade glasögon och la dem framför sig på skrivbordet. Kliade sina skrumpna, torra ögon och förbannade sig över livets förgänglighet samt sillindustrins sinande intäkter.
Faktum var att sillbranchen inte längre var samma lönsamma bransch som den en gång hade varit under det optimistiska sjuttiotalet. Av relevans torde vara att alla närliggande hav nu var reducerade till hektar och åter hektar av sörja, lera och hundratals år gammal utsläppt olja. Ledande forskare hade beräknat att det om drygt 5 år inte skulle finnas liv i det övre skiktet av haven längre. Naturligtvis ledde detta dock bara till att trålarna, stora som städer, tog till allt aggressivare metoder för att dra upp varenda begynnelse till liv på de nu kala havsbottnarna.
Men Sten var inte orolig. Han hade sitt på det torra. Landets höga skatter hade sporrat honom att bygga de mest intrikata system för pengatvätt och utförsel av valuta till skatteparadis. De miljarder han var god för skulle snart hjälpa honom att kunna leva ett mycket luxuöst och köttsligt berikande pensionärsliv i varmare delar av världen.