Det sista blosset
Luften var ännu klar i lägenheten när Bengt Persson satte sig i sin köksstol med ett glas konjak, för att avnjuta i samband med den högst välsmakande middag han nyss avslutat. Sedan länge hade han velat unna sig något gott att äta, ty det tycktes honom som om det var alltför längesedan han på allvar och med största möjliga inlevelse beredde sig själv något välsmakande, då den senaste tiden hade varit fylld av allehanda bakslag och således ansträngt honom med obeskrivbar tyngd på hans redan så sargade axlar.
Mycket hade alltså hänt den senaste tiden, mestadels hade varit av den ohyggliga sorten och Bengt kände sig en aning illa till mods. Det var inte mer än tre veckor sedan som hans fru Helga hade lämnat honom, saknaden hade förstås ännu inte lagt sig och då han var som mest ledsen över förlusten av sin stora kärlek skedde också ett uppbrott mellan honom och hans son Niklas, som var tjugofem år fyllda. Det sades att Niklas arbetade med datorer, men hans far Bengt var övertygad om att det omöjligen kunde vara ett jobb för en ordentlig man, då det tycktes honom vara ett arbete som krävde särdeles liten ansträngning.
För trettio år sedan, innan han träffat sin fru Helga, var Bengt Persson storrökare, av den sorten som röker på alla möjliga sätt och vis och ständigt täcks av ett tätt rökmoln så som en slöja kring deras av röken gulfärgade hy. Helga hade med medel som vore Herren själv nog anständiga försökt att få honom att sluta, och lyckades så även med det tids nog, och sedan dess hade Bengt inte sett röken av en cigarett i sin direkta omgivning. Allt föreföll vara ett väl regisserat skådespel från Helgas sida som gjorde allt för att han inte skulle återfå sin syndiga läggning och återigen falla offer för tobaksindustrin. Hans son Niklas hade likaledes varnat sin far för att någonsin börja röka igen, och Bengt kunde bara fantisera kring vad som skulle ske om Niklas någon gång skulle se honom med en tobaksvara i sällskap.
I ett plötsligt uttryck av bottenlös förtvivlan drack Bengt upp sin konjak, gav ifrån sig en lätt suck och torkade en tår från kinden med baksidan av hans hand. Han ställde ifrån sig glaset, och kunde i ögonvrån se hur pipan på bordet med ett skimmer lockade hans uppmärksamhet, trots det höll han alltjämt tillbaka frestelsen och drog sig till minnes hur han som en ung man med goda framtidsutsikter hade hört hur man skulle gå tillväga för att på bästa möjliga sätt ta del av pipans gåvor och undvika obehagliga omständigheter i och med nyttjandet av denna. Han log stilla för sig själv på ett sätt som fick hans ansikte att framträda med en sorts tvetydighet då hans kinder ännu var fuktiga av tårarna, och han mindes sedan hur han hört att man med all kraft skulle dra in luft genom pipan i den mån det var möjligt i eftersträvan att undslippa pinsamheter.
Som liten grabb hade han förstås tagit dessa ord till sig, trots att de då inte föreföll särskilt användbara för honom. I detta läge var han glad att han fått det förklarat för sig, och vidare satte han sig tillrätta för att bereda pipan och låta den hjälpa honom i hans förtvivlan. Den senaste veckan hade han varit mycket ensam och sökt en hjälpande vän, men då han sedan flera år tillbaka hade varit en ytterst verksam cyniker och människohatare rönte han inga vidare framsteg med syftet ifråga. På detta sträckte han sig efter pipan och beredde den på lämpligt vis, för att därefter föra den till munnen.
När han placerade pipan mellan läpparna tänkte han ett kort ögonblick på sin älskade son Niklas, och i tystnad önskade han denne all lycka och välgång, likaså Helga, då han var medveten om att de efter att kvällens bestyr var avklarade skulle avsky honom högre och mer intensivt än någonsin förut. Han fuktade läpparna lite utöver det vanliga, tryckte de emot änden på pipan och tog ett långt djupt andetag, tills det inte längre gick att andas in mera. Sedan tryckte han av, för att i all evighet sluta sig till mörkret.
Och mycket riktigt stämde det han hade hört; utgångshålet blev bara ett par centimeter brett och alla hans livs tankar projicerades på väggen bakom honom i form av en röd fläck, i all oändlighet oåtkomliga för någon annan än den han varit. På detta fylldes lägenheten med en doft av bränt krut, och den länge saknade stillheten lade sig kring hans kropp för att stanna.