Kamsha

Ett mycket alldagligt liv erbjuder sällan utsvävningar; sällan har vi sett så många som hos Kamsha. Han satt en morgon vid sitt frukostbord som tillika var hans middagsbord ty han accepterade inte några som helst förhållningssätt som överskred hans vardagliga definition av frukost och middag; detta var hans frukostbord och middagsbordet stod i vardagsrummet och erbjöd plats för alla de middagsgäster som han så sällan inviterade. Denna morgon, som för övrigt tillämpade en sorts dimma på omvärlden, beredde honom ett vemod som tycktes vara utan like; allt det han hade upplevt och varit med om den senaste tiden saknade all tänkbar innebörd. Det fanns inget intressant i hans närvaro, varken skådespel eller musik erbjöd den inlevelse som han vanligtvis brukade känna då han beredde sig dylika förehavanden. Så satt han alltså här vid frukostbordet och upprepade för sig själv:
“Frukostbord är frukostbord och skall så evigt bliva.” som om det vore ett sorts mantra vilket tillät honom att försonas med sina inre demoner och gjorde att han slapp tänka på obehagliga upplevelser enligt vilka han sannerligen skulle gå under om inget gjordes under en mycket snar framtid.

Därför kände han sig vemodig. Mycket hade hänt på senaste; han hade nyligen gjort slut med sin flickvän och dessutom tyckt att det verkade vara en bra idé från början. Hon hade träffat en annan karl och hoppat i säng med denne ögonblickligen utan att rikta en tanke åt stackars Kamsha som nu satt med sin leverpastejmacka och rörde sorgfyllt i sin kaffekopp med världen i åtanke och en hel del händelserika upplevelser i bagaget, av vilka somliga var av fruktansvärt skräckinjagande karaktär. Det slog honom plötsligt att han trots alla de upplevelser han haft, aldrig hade dödat en annan människa. Efter ett par minuters eftertanke och med tankarna lika sprudlande som hans sinande kaffe, valde han att ställa sig upp och vandra fram till whiteboard-tavlan som han hade hängandes på väggen. Då han närmade sig tavlan iakttog han den mycket varsamt, och satte därefter vardera hand på var sida av tavlan, varpå han häktade av den från den krok som hängde på väggen och höll upp den i någon form av skämtsam posé, varefter han lutade tavlan mot golvet och därefter betraktade det skåp som märkligt nog satt insprängt i väggen bakom tavlan.

Han hade alltid varit en hederlig individ, så länge han kunde minnas, och hade aldrig haft några tankar på att använda det gevär som låg gömt i skåpet för något annat syfte än att skjuta prick. “Men, å andra sidan,” tänkte han, “så kommer jag förmodligen inte ångra detta. Fuck it.” och sedan vred han på kombinationslåset, som varefter han inpräntat var siffra gav ifrån sig ett högljutt “Klick!”. Han log och log och log och kunde aldrig sluta le; det skimrande Vapnet log tillbaka och han plockade fram det för att känna närmare på det. Avtryckaren satt där den skulle sitta, siktet verkade fortfarande korrekt inställt sedan han varit på skjutbanan sist (vilket var för cirka två veckor sedan), och därav gjorde han den fullständigt korrekta iakttagelsen att det faktiskt skulle gå att ta livet av en och annan sorgsen individ i vårt kalla, fruktansvärda samhälle med just detta gudomliga vapen. Leendet blev bredare och bredare och slutligen skrattade han högt, Kamsha, då han höll geväret i sina händer och betraktade sig själv i spegeln.

Dagen efter fann han sig gråtandes på tunnelbanan. En tår, en himmel och varken mer eller mindre där emellan gjorde sig påmind; han torkade svavlet från ansiktet, drog ner mungiporna och klev av vid stationen där han på förhand visste att det fanns en välsorterad vapenbutik som knappt erhöll annat än Mord med stort M. “Fuck it.” tänkte han då han slog upp den bjäller-försedda dörrjäveln och trampade in med sina militärkängor. Rakat hår, rakad kuk och en hejdundrans jävla näsa väntade honom strax bakom kassan. Detta visste han förstås inte; men han antog det. “Jag skulle vilja kika på era kikarsikten.” sade han kallt och bestämt, varefter han leddes fram till en monter vid vilken herrens sköna don fanns samlade. Han iakttog de varsamt. Sedan pekade han på siktet med störst okular, varpå han sade: “På vilket avstånd är det rimligt att använda ett sikte av den här typen?”
Svaret dröjde, men blev slutligen “Säg… Femhundra meter för godtycklig precision.”
“Det duger.” sade Kamsha, varpå han klev ett steg närmre det storkukförsedda butiksbiträdet. “Dessutom luktar du vårblom.” sade han. Han fick ett leende till svar och därutöver en räkning på niotusen kronor, något som han gladeligen accepterade utan förbehåll. Det förhöll sig nämligen så att räkningen blev ettusen kronor billigare än vad han hade förmodat. Något sånär omskakad och med ett pirr i magen klev han med snabba steg ut på gatan, varpå han i rask takt marscherade hem. Väl hemma plockade han fram sin älgstudsare och monterade på kikarsiktet.
En timme efteråt befann han sig på skjutbanan, dock inte ensam, till hans stora förtret. En yngre man låg tio meter bort, vapenbestyckad och koncentrerad som en buffel i extas. Det tycktes som om tusen projektiler färdades in i oändligheten under den halvtimme som passerade i det drömlika tillstånd som utgjorde deras samstämmiga vapenmelodi.

BANG
BANG

BANG

Slutligen reste sig Kamsha och började sakteliga röra sig mot utgången. “Du,” sade den yngre mannen (och det bör noteras att detta var de första orden som denne man överhuvudtaget uttalade inför Kamsha) “du skjuter som en Gud.” Kamsha log. Varje nerv i hans frustrerade kropp vibrerade av välmod. “MAKTEN,” tänkte han, “MAKTEN.” Det han sade var dock något annat: “Tack, du är inte så dålig du heller.” När han gick därifrån betänkte han hur den yngre mannen beskådat hans tavla i sin kikare, fullkomligt erigerad och avundsjuk. Kamsha njöt därefter av tanken att få placera en blykula mellan ögonen på denne yngre man och varje yngre man han överhuvudtaget kunde hitta. “De är alla ett gäng äckliga kuksugare.” tänkte han, i samma stund som han plockade bort slutstycket från geväret och lade det i en separat väska vilken han bevarade under bilsätet under hela färden hem. På vägen hem lyssnade han på “Fear of the Dark” och önskade att han kunde ha kört mot rött vid precis varenda jävla övergångsställe han passerade. Han hejdade sig dock ideligen; risken var för stor och han hade ett mål i livet, ett mål som var fullkomligt fastsprängt i hans medvetande. Tusen sekunder senare var han hemma.

Dagen efter tog han en lång, uppfriskande promenad. Då han gick förbi några bostadshus som låg nära ett stort grönområde bestämde han sig för att kika in i någon av dess trappuppgångar. Turen var med honom, ty just då tanken slog honom kom en brevbärare och gjorde sig införstådd med begreppet välvilja i det att han öppnade dörren och dessutom höll den öppen åt Kamsha, som för övrigt redan kollat in den balkong han var villig att få åtkomst till. Han vandrade upp ett par våningar, och ringde sedan på dörren. “Det måste vara den här lägenheten.” tänkte han. Sedan upprepade han högt: “Det måste vara här.”
Tusen människor öppnade dörren. Åtminstone kändes det så för Kamsha. En äldre man, i 55-årsåldern stod plötsligt och betraktade honom. “Jaha, och vad vill du då?” sade den äldre mannen. Trots att Kamsha kände fruktansvärd avsky inför denna hemska skapelse, så ärrad av livet att det saknade motstycke, arbetade han ihärdigt för att skapa ett förtroende hos den äldre mannen.

Slutligen kom han in, i form av skadedjursbekämpare. “Tusen insekter, tusen sjukdomar, inte en tråd kvar i kläder, inte en fräsch bit mat kvar i skafferiet.” var hans ledord, och han kände innerligt hur det träffade såväl hans känslor som den äldre mannens. Den äldre mannen mumlade ihärdigt och äcklet spred sig hos Kamsha. Han bad slutligen att få gå ut på balkongen: “Jag måste se efter hur pass stora möjligheterna är för att överhuvudtaget kunna vädra den här lägenheten efter sanering.”

Väl på balkongen spejade han efter en plats ifrån vilken han visste att han skulle ha möjlighet att kunna döda den äldre mannen, med en blykula som skulle komma att färdas i ungefär fyrahundra meter i sekunden och slita sönder varenda spår av hjärnaktivitet som om det vore sand som han kunde sparka åt vilket jävla håll han ville. “Du..” sade han, “vi har utvecklat en speciell typ av apparatur, just för sådana här tillfällen.” Den äldre mannen svarade: “Jaså, jaså, jaså jaså jaså jajajajajajaja jaså jahaja jahaja javisst visst självklart jovisst får det för övrigt vara en kopp kaffe, unge man?” Kamsha tackade förstås Ja.
“Det är nämligen såhär,” började han, efter den första klunken kaffe, “ att som du säkert vet… så blir skadedjuren mer aktiva om natten, då det är mörkt ute.”
“Jahaja, jaså jovisst det kan man ju tänka sig visst jag ska se om jag har en kaka eller två som du kan få till kaffet, jojo man han ju blivit lurad förut men jag ser ju på dig att du inte är någon lurendrejare, så det kan de minsann behålla för sig själva, för du ser Marit, hon var en fin en hon, hon var en fin en.” Kamsha hatade och hatade och älskade det, och han sade: “Så.. innan jag går sätter jag in en gasgenerator i ditt hem, och ungefär klockan 23 ikväll kommer den att spruta ut gas, just för att de små krypen kommer fram då (här stämde den äldre mannen in: “De små krypen, haha, de små krypen jovisst jovisst precis va.”) och precis då vill jag att du ska gå ut på balkongen, för annars kommer du få i dig gas, och det vill vi ju inte, eller hur?”
“Klockan tjugotre,” upprepade mannen, “det ska ske.” Han skrattade tillsammans med Kamsha som i huvudsak gjorde det av medlidande, varefter han åt en kaka i ett svep.
“Klockan tjugotre.” sade Kamsha, “Klockan tjugotre.”
När klockan slog tjugotre stod mannen på balkongen, Kamsha låg i buskarna utmed skogsdungen med korshåret placerat på den äldre mannens bröst. Kamshas finger kramade avtryckaren och skottet avlossades; mannen föll ihop död på sin egen balkong.

En del grannar vaknade för att somna om igen, en del gick upp och tände lampan, tittade ut genom sina fönster. Någon som promenerat längs gatan såg sig omkring och sprang den resterande vägen hem.

Kamsha å sin sida plockade upp tomhylsan, luktade på den och andades ut, varefter han tog med sig allt han förbrukat och gick till sin bil. Ett andra skott hördes en halvtimme senare. Grannar tände och släckte lampor, någon sprang hem och en annan suckade högljutt i samstämmighet med sin 512:e orgasm. Kamsha å sin sida var mer nöjd än vanligt; aldrig förr hade han dödat, aldrig förr hade han varit så fri.

Av Simon Eliasson

« Senare

Tidigare »