Med min stjärnkikare
Denna natt hade jag hamnat på balkongen, för när det är svart, svart kan jag få ro. Det enda ljus som syntes var månen som vilade bakom några ynkliga moln. Glädjande var det att jag dagen innan tagit mig i kragen och monterat ihop min stjärnkikare, en röd sådan. Den hade jag riktat mot månen och stod och spanade mot dess spräckliga yta genom okularet.
Vad fånigt egentligen att vi tror vår planet har någon betydelse, att världen skulle vara stor. Världen är liten och en enda blick mot månen ger oss denna insikt. Vi är ynkliga, och när vi till slut tagit kol på vår planet, när alla människor är döda, då är månen fortfarande orubblig. Jorden fortsätter kretsa kring solen och månen fortsätter kretsa kring jorden, där inga människor längre finns.
Sådana var mina funderingar när jag såg ut mot himlen, när jag satte mig på en stol för att vila ett ögonblick, värma händerna och tända en cigarett.
En vardag råder tystnad runt kvarteret, alla stackare ligger och sover. Medan jag stod och funderade på min balkong, spanade mot månen och tände en cigarett, låg grannarna och även deras grannar i sina sängar, medvetslösa. De var inte vakna, säkert vandrade de i drömmen, men själv var jag vid medvetande och mycket vaken. Kylan utomhus låg några grader över noll och jag kunde därför tänka klart och tydligt.
Jag tänkte att mänskligheten ändå är en fånig liten skara, då vi med vårt kortsiktiga tänkande vandrar genom historien och glömmer våra tidigare misstag. Vi glömmer allt och slutar tänka, vi vill bara sova i våra sängar och drömma. Inte vill vi vara vakna på natten, inte vill vi tänka när man kan sova. Då morgonen anländer vaknar människorna ur sin sömn, ur sina drömmar. Men mänskligheten sover alltjämt, vaknar inte och ser verkligheten, trots att väckarklockorna konstant ringer.
Sådana var mina funderingar där jag stod på balkongen med min stjärnkikare. Natten var mycket kall, för samma dag hade hösten anlänt till Sandviken. De prasslande trädkronorna fällde sina löv, det var tomt och tyst och svart. Då kände jag mig mycket ensam, jag kände mig övergiven. Men ändå trivdes jag där ute på balkongen, gärna hade jag stannat för gott. Istället stegade jag till slut in i värmen, stängde dörren bakom mig, lämnade ensamheten utanför. Nästa morgon sken solen in genom mitt fönster då jag vaknade, jag låg i min säng och badade i svett för jag hade glömt fälla ner persiennen.