Kulspelet
Angela bodde i en liten lägenhet med två rum, och köket hade hon prytt med blommiga gardiner, en Josef Frank-imitation. På morgonen brukade hon koka kaffe och röka en cigarett vid köksbordet. Ibland läste hon tidningen, eller en bok om hon hittat något intressant och läsvärt. Nu när det var vår gick hon upp tidigt för att njuta av morgonsolen i sitt lilla kök. Hon öppnade överfönstret på vid gavel så att dofterna av våren spreds även inomhus, och den ljumma brisen fick de blommiga gardinerna att fladdra lekfullt.
Och så ljuden, alla dessa ljud som ekade mellan husen. En skällande hund, barn som lekte i parken under förtjusta skrik. En och annan bil som passerade, fåglar som flaxade och kvittrade. Trädkronor som vajade, och de prasslande löven. Sedan cyklade oftast Angela till jobbet om det var arbetsdag, eller tog en extra tupplur om det var helg. Idag var det lördag och Angela avslutade frukosten med kanelbröd. Med papper och penna skrev hon ner några saker. Bland annat försökte hon rimma en bit:
När gardinerna fladdrar och vädret är varmt
så glömmer man lätt att hjärtat är armt
Anspråkslöst och trevligt tyckte Angela, men inte värt att vidareutveckla. Hon fyllde i några bokstäver i morgontidningens korsord och drack det sista kaffet ur sin kopp.
Lördagar var promenaddagar, så Angela tog på sig sin röda kappa och begav sig. Klockan var tio och endast några enstaka morgonflanörer syntes till. Men parken var full av barn som lekte lekar i sina dufflar och stövlar. Angela gick till Medborgarplatsen och satte sig på en bänk. Hon fyllde i ytterligare några bokstäver i sitt korsord men lutade för det mesta huvudet bakåt och andades djupt. Hon hade en sjal runt huvudet så att håret inte skulle blåsa omkring.
På håll såg hon en samling barn som verkade mycket engagerade i något. Angela skärpte blicken och såg att det var ett kulspel. Insatsen var stenkulor, små i olika kulörer. En deltagare staplade fyra kulor i en pyramid och de andra turades om att från några meters håll rulla de egna kulorna mot pyramiden. Kulor som missade tillföll pyramidens ägare och den som lyckades träffa pyramiden blev fyra stenkulor rikare. Ett mycket enkelt spel men uppenbarligen mycket medryckande. Angela satt och studerade spelet och tänkte att det vore roligt att delta. Från tanke till handling: hon reste sig från sin bänk och promenerade mot de kulspelande barnen.
— Hej barn, sade hon och barnen svarade med artighetsfraser.
— Det verkar vara ett roligt kulspel det här, kunde man kanske få vara med?
— Visst, inga problem, har du några stenkulor? sade en kille.
Angela ägde förstås inga kulor, kanske gick det att lösa på annat sätt?
— Nej, det har jag tyvärr inte, får man låna några stycken?
Barnen viskade fram och tillbaka och några av dem rynkade på näsan. Men till slut kom de överens om att Angela kunde få låna en kula av varje spelare. Sju stenkulor blev det sammanlagt och Angela kände sig nöjd.
Barnen manade henne till att bygga en pyramid. Sedan ställde de sig på led och rullade i tur och ordning sina kulor mot Angelas kulhög. Nio kulor lyckades hon inbringa, någon fick till en ren lyckträff och det var dags att cirkulera. Hon visste det inte själv, men Angela var född kulspelsgeni och på endast femton minuter lyckades hon fälla fem pyramider på första försöket. Inom kort hade hon ruinerat alla de andra och hon fick genast dåligt samvete. Där stod hon med fickorna fulla av hundratals stenkulor, där stod barnen med tårar i ögonen. Kanske kunde de nöja sig med att få tillbaka de sju kulor hon lånat från början? Nej, det tyckte de inte var särskilt juste. Tänk att en sådan vacker vårdag som börjat så bra kunde sluta med gråtande barn och samvetskval.
Angela tänkte att hon var en hemsk människa som sjunkit mycket lågt, nästan som att döda en kattunge eller klottra ner en kyrka. Skulle barnen springa till sina föräldrar och berätta om den elaka kvinnan som spelat av dem alla kulor och förstört en annars så härlig dag? Skulle de drömma mardrömmar om Angela, där hon kom springande i sin röda kappa och roffade åt sig alla deras tillgångar under ondskefulla skratt? Låt det vara, sade hon till sig själv, låt barnen vara. Hon gav tillbaka alla stenkulorna och barnen blev glada och upprymda.
Hon tackade för sig och vandrade hemåt. Hon tänkte att det varit en händelserik dag och kanske hade hon lärt sig något nytt om livet. Sedan satte hon sig återigen vid köksbordet, och det slog henne att papegoja på tre bokstäver givetvis måste vara ara. Gardinerna fladdrade fortfarande, de var fortfarande blommiga, och fortfarande Josef Frank-imitationer. Angela rökte en till cigarett, hon var på bra humör och visslade en visa om skogen hon hört som liten.