Fönstertittarna
En dag i augusti upptäckte jag att grannskapet var fyllt av fönstertittare. Jag hade inte vidtagit några särskilda kontrollåtgärder och mina vänner kallade mig paranoid, men säker på min sak var jag ändå. Fönstertittandet ägde rum under alla tider på dygnet, men mest intensivt var det under helgens eftermiddagar med kulmen ungefär klockan fyra på fredagarna.
Bristen på bevis skulle komma att upphöra då jag en av dessa fredagar kom hem med en matkasse i ena handen och en systemetkasse i den andra. Jag hade slutat tidigare på jobbet och därför bestämt mig för att laga trerätters med några goda vänner. Dörren slängde jag igen med ena foten och i samma ögonblick som jag ställde ner kassarna i hallen föll min blick på ett fönster på andra sidan gatan.
Det kanske är läge att förklara hur min lägenhet är ordnad. Det är en liten etta med ett fönster, när man kommer in i rummet från hallen har man kokvrån till höger och fönstret rakt fram. De flesta möbler är ställda längs väggarna för att spara utrymme och man har därför fri sikt mot andra sidan gatan då man står i hallen. Det var alltså här jag stod och det var mot just detta enda fönster jag blickade när fönstertittaren gjorde sig synlig. Kanske av ett misstag, eller om det var den kusligare varianten, med avsikt.
Ögonblicket varade i fem-sex sekunder, varpå fönstertittaren raskt gled in bakom gardinen igen. Trots en mycket flyktig glimt var jag helt säker på att jag sett rätt. Ytterligare bekräftanden dök upp under den närmaste timmen. Jag hade börjat förbereda vissa delar av matlagningen för att på så sätt spara tid när mina vänner väl dykt upp. På det viset kunde vi koncentrera oss desto mer på att umgås och konsumera rödvin.
Där stod jag och hackade rotfrukter och skulle plocka något ur kylskåpet när en rörelse registrerades i ögonvrån. Snabbt vände jag mig om och hann precis se någon avlägsna sig från fönstret med något som såg ut som en kikare i ena handen. Saken blev inte bättre av att det rörde sig om ett helt annat fönster än timmen innan. Jag kände en rysning längs ryggraden.
Matlagningen fortsatte men jag var mycket illa till mods. Några minuter efter fem ringde det på dörren, jag skyndade mig att öppna. Det var mina två vänner, skådespelarna, som anlänt. De steg in och slog sig ner på soffan medan jag ivrigt började berätta om incidenterna. Jag berättade om hur jag ständigt kände mig iakttagen, att det verkligen inte var första gången detta inträffade, och beskrev även omfattningen av det hela. Missminner jag mig inte helt och hållet hade minst femtio fall av fönstertittande drabbat mig under de senaste tre veckorna; antalet fönstertittande hushåll uppgick till tiotalet.
Hur skulle denna prekära situation lösas? Det är inget man avvärjer genom en enkel påringning hos grannen, en sådan metod vore onekligen obekväm för både mig och vederbörande granne. Med mina vänner diskuterade jag denna fråga under kvällen, vilket ledde till att dessa två herrar utarbetade en alldeles storslagen plan. Den gick ut på följande:
Då vi visste att olika individer vid olika tidpunkter betraktade min lägenhet från sina respektive hushåll, innebar detta att vi, med skådespelarnas språk, hade en “publik”. En stor del av denna publik var förmodligen återkommande. I all enkelhet gick idén ut på att vi tillsammans skulle utföra ett skådespel för dessa nyfikna grannar; ett slags fönsterteater. Tanken att genom denna pjäs kunna styra andra människors samtal, vanor och uppmärksamhet tilltalade mig mycket. På samma sätt som televisionens såpoperor dikterar dygnsrytmen och diskussionen för många människor, skulle vår lilla föreställning ta kontrollen över deras liv.
Arbetet med pjäsen påbörjades följande dag och givetvis gick vi helhjärtat in för att låna så mycket som möjligt av metodiken i sagda såpoperor. Ni är förstås alla bekanta med begreppet “cliffhanger”, den filmiska berättartekniken då man avslutar en episod i en serie med en scen som slutar halvvägs så att tittaren “måste” se nästa episod för att få hela sammanhanget. Alternativt avslutas scenen när det är som mest oklart hur det kommer att gå, underförstått att denna information ges i följande avsnitt. Tekniken används ofta som spänningsmoment för att bibehålla tittarsiffrorna, vi eftersträvade detsamma.
I början handlade det om relativt enkla stycken. Relationsdramer på tio eller femton minuter: En vän kommer på besök men verkar upprörd över något, det uppstår en rätt hätsk diskussion och vännen lämnar därefter lägenheten upprörd. Den här typen av saker. Det blev en fördel snarare än en nackdel att kunna bortse från repliker och övrigt ljud. Inget hördes över gatan, vilket gav oss möjlighet att lämna desto mer åt betraktarnas fantasi.
Efter en vecka avancerade vi en aning, styckena närmade sig de dryga trettio minuterna. Stockholmsk socialrealism: Ungkarlen kommer hem med en kasse snabbnudlar, han lägger ett paket på bänken och stuvar in resten i sitt skafferi. Under andakt kokar han sina nudlar och äter dem sedan framför tv:n. En vän kommer på besök, han har cigarretter. De två röker och ser på tv. Vännen går hem. En tanke fanns om att skapa innehåll genom brist på innehåll. Inget jag personligen någonsin gillat, men någonstans fanns en strävan att tillfredsställa alla smaker.
Under den kommande tiden arbetade vi oss igenom större delen av genregalleriet samtidigt som “besökarantalet” ständigt ökade. Genom att gömma oss under fönsterkarmen och försiktigt kika fram bakom en blomkruka hade vi lärt oss och kvickt och effektivt räkna antalet fönstertittare vid ett givet tillfälle. Efter de första fem veckorna hade antalet återkommande fönstertittande ökat till uppemot tjugofem hushåll.
Det var här någonstans saker och ting började gå fel. Då vi insåg att idéerna började ta slut blev vi tvungna att ta till en aning drastiska grepp. Vem som kom med idén minns jag inte, men handlingen skulle i vilket fall som helst innefatta både narkotiska preparat och vapen. Något slags gangsterhistoria i stadsmiljö tror jag. Min vän skådespelaren hade lånat pistolattrapper från en teater och mitt bord var täckt av diverse piller, ampuller, sprutor och påsar. En veritabel samling knark.
Där satt vi och sorterade upp doserna i mindre doser, packade ner i väskor, räknade pengar. Det var precis då det ringde på dörren. Med rekvisitan fortfarande liggandes utspridd i hela rummet gick jag för att öppna dörren, mina kritstreckrandiga byxor frasade mjukt vid varje steg. Till min förvåning var det två poliser som kommit på besök och vi insåg i det ögonblicket att vi gått för långt.
Poliserna steg in och började ställa frågor. De bad att få undersöka vår utrustning vilket vi givetvis lät dem göra. När det fastställts att inget olagligt egentligen förekommit i min lägenhet, beskrev vi hela vårt lilla tilltag för dessa lagens herrar. Från början till slut berättade vi om fönstertittarna och om vår lilla teater. De verkade roade av hela historien och stämningen var faktiskt ganska god när de begav sig av. Därmed tog detta practical joke slut och vardagen återvände till den normala.
Dagligen funderar jag över hela händelseförloppet och hur det inspirerat mig till att skapa något ur en annars alltför vardaglig situation. Mina vänner har i sin tur fört in fönsterteaterns metoder i sitt lite mer seriösa skådespelararbete. Någonstans känner jag en stor stolthet över att ha bidragit till nyskapande teaterformer, samtidigt vill jag heller inte överdriva min egen roll i det hela. Halva förtjänsten är mina alldeles för nyfikna grannars. Ej heller att tala om dem som grupp är rättvist, alla är de som du eller jag. Enskilda individer med enskilda liv, alla med sina intressen och idéer. Det enda de egentligen har gemensamt är sin nyfikenhet; en undran över vad som försiggår i andra människors liv. Denna undran bär även jag på.
Ett stycke önsketänkande: Kan det kanske ha varit så att vår tremannagrupp rentav inspirerat vissa av åskådarna till att själva börja syssla med teater och improvisation? Kommer jag att få läsa i tidningen om femton år om en berömd skådespelerska som fann vägen till Den Stora Konsten via några underliga typer som målade upp alternativa verkligheter i en nerdekad kvart tvärs över gatan? Eller nerdekad och nerdekad, det är faktiskt rätt högt i tak.