Ett sista vittnesmål
Till en början var hon inte alls särskilt upprörd utan snarare förvånad. Min fru hade nämligen den senaste tiden börjat få en rad märkliga telefonsamtal, alla med en sak gemensamt; de kom ifrån privat nummer.
Det hade börjat oskyldigt, mannen som vi kan kalla “Sven” hade ringt upp henne och frågat hur det stod till.
“Bra.” hade hon svarat, emedan hon ansträngde sig för att minnas vem denna Sven kunde tänkas vara.
“Ursäkta,” sade hon, “jag är ledsen att behöva säga det här, men jag kan inte dra mig till minnes att jag ska ha känt någon med namnet Sven.”
Att döma av hans röst ska han ha varit jämngammal med min fru.
Plötsligt bröts samtalet, och hon hörde inte mer från honom på ett par dagar, förrän det återigen ringde i telefon, hon såg att det var ifrån ett privat nummer, men svarade i alla fall.
“Vad gör du?” var det första han sade.
Vid det här laget började min fru ana misstanke, och sade utttryckligen:
“Vem är du? Och vad vill du mig?”
“Det är ju jag, Sven.” hade han svarat.
Min fru tyckte att det hela började kännas aningen olustigt.
“Jag vill inte att du ringer mig. Hejdå.” sade hon och lade på luren.
En stund senare pep det i telefon, varvid min fru – som för övrigt heter Matilda – plockade upp den för att läsa meddelandet.
“Vill du träffas? Jag vill lära känna dig bättre..”
Ett illamående spred sig inombords, min arma Matilda satte sig på sängkanten och begravde ansiktet i händerna.
Återigen, ett par dagar senare mottog hon ytterligare ett samtal. Denna gång lät det på rösten som om Sven var bekant med henne, som om han kände henne. Detta kan han omöjligt ha gjort, då Matilda – trots att hon ansträngde sig – inte för hela denna värld kunde komma på vem det kunde vara. Hon var nu istället övertygad om att det rörde sig om en sociopat som var ute efter att trakassera henne.
Hon svarade.
“Hallå?”
Andning hördes i andra änden, därefter:
“Jag vill vara nära dig..”
Hon lade på, och fick senare en bild skickad till sig.
“Fy fan.” tänkte hon för sig själv då hon såg bilden.
Oavsett om det föreställde honom eller inte hade hon nu en bild hon kunde äcklas av.
Vid den här tiden berättades ovanstående för mig, och jag föreslog aningen skämtsamt att vi kunde hyra in två vältränade jugoslaver och konfrontera den här Sven, för att få slut på bekymren.
Ibland måste man ta lagen i egna händer.
Vi började så småningom spekulera kring huruvida man kunde gå tillväga för att på riktigt göra sig av med äcklet.
Det skulle bli ett avskum mindre i den gyttjepöl som är mänskligheten.
Jag fick se en sida av min fru jag aldrig tidigare lagt märke till, nämligen lusten till hämndbegär och hat, och jag älskade det, och slutligen kom vi fram till att hon skulle låtsas förlika sig med hans vilja.
Det hela var inget lätt företag, han var skygg som vinden trots hans motbjudande utsvävningar, och det dröjde många dagar tills dess att han gick med på att komma på besök. Tilläggas bör att Matilda å det grövsta försökt att övertala honom, och det var som hon uttryckte det; “ingen dans på rosor”. En dag ringde det således på dörren på avtalad tid, Matilda gick för att öppna och jag gömde mig bakom en dörr med handen sluten kring en kofot.
Jag hörde hur de samtalade, jag hörde hans tunga, vidriga andning. Min puls var skyhög, min vilja hård som granit och jag suktade efter blod. Matilda, å andra sidan, behärskades av ett djävulskt lugn, ett sorts slughet. Hon var det kalla hatet inkarnerad, och hennes blodtörst var om möjligt oändligt mycket större än min.
De närmade sig rummet där jag stod, som vi hade bestämt.
Då de gick förbi dörren såg jag hans rygg, och jag störtade fram och riktade ett slag emot hans bakhuvud. Medan jag svingade kofoten slog det mig plötsligt att det kanske inte var han, det kanske var någon annan, en riktig vän till oss som bara råkat komma på besök vid alldeles fel tid. Gripen av panik minskade jag kraften och slaget blev inte så våldsamt som jag avsett. Han blev bestört, skrek till och jag såg Matilda i ögonen. Hennes ögon sade:
“Slå igen!!”
Jag förstod att allt stod rätt till, och snurrade kofoten ett halvt varv medan Sven tog ett par vinglande steg. Jag högg till igen, och träffade honom i skuldran, kofotens spets träffade honom och skar in i hans kött, med just den delen man använder för att dra ut spik.
Matilda gav ifrån sig ett skratt.
Sven (om det nu ens var hans riktiga namn) sjönk ihop på golvet. Han såg på oss med bedjande ögon, men sade inget.
Vi sövde ner honom, satte förband på hans sår och lät honom ligga till natten, med bundna händer och ben. Innan mörkret föll spelade vi in en ljudkassett, sedan åkte vi till skroten för att slutföra vårt uppdrag.
Jag undrar vad han tänkte innan han dog.
Jag undrar om han ångrade sig.
Förhoppningsvis vaknade han i komplett mörker. Förhoppningsvis kände han friheten att kunna röra sig, dock med viss begränsning. Förhoppningsvis fann han den ficklampa vi lagt i hans ficka. Förmodligen upplevde han ren skräck.
Vi hade tvistat om huruvida bandspelaren skulle följa med honom, och det slutade med att Matilda fick avgöra hur det skulle bli. Vi lyssnade på det vi spelat in en sista gång. Min röst hördes på bandet.
“Kanske skulle du må bättre av att inte veta det jag tänker berätta, men det bryr jag mig inte om. Du kanske känner igen miljön du befinner dig i, om du upptäckt ficklampan jag gav dig. Eller?”
Jag fortsatte:
“Väggarna av plast, skårorna för hyllor. Den täta, sammanslutna konstruktionen..”
“Jag vet inte hur djupt ner du ligger, det är… svårt att avgöra.”
Man kunde höra skratt, varefter jag sade:
“Jag har stängt kylskåpet med spännband, så du behöver inte bekymra dig för objudna gäster.”
Ett lågmält, hånande skratt fick utgöra slutet på meddelandet.
Med ett brusande klick började musik att spelas, en annan inspelning gjord från radio långt tidigare. Jag spolade tillbaka bandet, och lade det i handen på Matilda.
Jag visste att det skulle leda till detta. Han lämnade ett sista vittnesmål på bandet. Också det visste jag att han skulle göra.
Mellan dessa väggar ler jag i tillfredsställd tystnad, och tänker för mig själv:
“Det var värt det.”
Jag förstår bara inte varför min fru fick gå fri.