En droppe för mycket
“Hej, jag hade bokat ett bord.”
“Hur var namnet?”
“Svensson.”
“Jaha, då ska vi se..”
Servitrisen började stega iväg mot ett av långborden vid fönstren. Det var en frusen kväll i December, och världen utanför restaurangen låg liksom orörlig. Sjön smälte obemärkt ihop med den svarta himlen i en sorts sublim symbios.
“Sådär då, varsågod och sitt. Tio personer, det stämmer väl?”
Mannen tackade och satte sig ner. Han kupade sina händer och förde de emot munnen, blåste på dem och gnuggade dem emot varandra. De var grova och täckta av valkar som bar vittnesbörd om ett hårt liv. Vintern var ovanligt kall och mörk det här året, och han bestämde sig för att beställa in ett par droppar att värma sig med. Han såg på sin klocka. Halv åtta. “De bör väl dyka upp vilken minut som helst.” tänkte han.
Servitrisen kom åter med glaset, och han läppjade på det med ett uttryck av belåtenhet. “Det är då alldeles för sällan som man går på restaurang.” tänkte han, “Kanske ska jag föreslå för mina vänner att vi bör göra det här till en tradition? Det är ju inte alls nödvändigt att någon ska behöva fylla år.”
Han log stilla och blickade ut över vattnet, som glimrade i svart och vitt. Inne var det varmt och behagligt ljust och gaslyktorna lät avteckna sin föränderliga gestalt emot glasrutorna. Dörren öppnades då och då, han vände sig om var gång för att försäkra sig om att bemöta sina gäster med ett välkomnande leende. Tio i åtta, och ännu ingen bekant inom synhåll.
“Kanske sa jag fel tid?”
“Gamle Kalle är dessutom alltid sen.” tänkte han. “Men de andra? Det kan inte vara på annat sätt; jag måste ha sagt fel tid!”
Han drack mycket långsamt till en början, försvunnen var den törst som präglat hans ungdoms dagar. Numera njöt han av stillheten, eftertänksamheten.
Lugnet.
Ett snabbt “Ursäkta mig!” gav honom servitrisens uppmärksamhet.
Hon svarade honom med ett leende.
“Ni råkar inte ha fått några samtal, någon som ringt er och velat ställa in middagen?”
“Nej, inte vad jag vet, men jag kan höra efter.”
“Jag har ju nämligen ingen mobiltelefon..”
“Jag hör efter.” sade hon med ett leende.
“.. eller, jag har en mobiltelefon, men jag är så dålig på att använda den så oftast låter jag den bara ligga hemma. Du tillhör ju den yngre generationen, jag tycker mest att den tjuter och har sig och den försvinner i mina händer!”
Servitrisen lyssnade tålmodigt med ett väntande leende. Sedan skrattade hon:
“Jag förstår precis. Om du väntar ett ögonblick ska jag se efter bland de andra.”
“En sån hjälpsam flicka.” tänkte mannen drömmande.
Dörren öppnades på nytt och en liten grupp människor klev in. Förväntansfullt vände han sig om, men ingen tycktes bekant och dessutom stegade de snabbt iväg mot ett annat livligt diskuterande sällskap i andra änden av lokalen.
Servitrisen kom tillbaka med ytterligare ett glas åt honom.
“Inga samtal, tyvärr.” sade hon. “Vill ni beställa in en förrätt så länge?”
Han tackade ja till hennes rekommendation, och lutade sig tillbaka. Klockan visade åtta.
En halvtimme senare var han färdig med sin förrätt, och ytterligare droppar trillade ner. “Nu har en timme gått.” tänkte han.
Stämningen i lokalen blev livligare, sällskapen blev allt större och värmen steg. Han lossade en aning på sin slipsknut och torkade sig för pannan.
Var gång dörren öppnades vände han sig om, och ännu en timme gick. Han förblev hoppfull:
“De måste ha trott att jag menade halv tio, förstås. Sena middagar har ju blivit allt vanligare. Eller så har det väl hänt något. Nej! Nu förstår jag! De har planerat en överraskning! Så måste det ju vara. De är säkert här i krokarna och bara väntar på att hoppa fram.”
Han log i mjugg och knöt händerna framför sig på bordet.
En timme senare var han berusad. Middagsgästerna började glesna, somliga gav sig av till baren. Dörren öppnades då och då bakom honom; han vände sig inte längre om. Istället blickade han ut över vattnet och lät det liksom pryda hans inre monolog; svärta förenades ifrån tvenne håll. Allt flöt ihop i ett beslöjande mörker, allt manade till ledsamhet, allt ingav en känsla av uppgivenhet. “Gammal, ensam och rutten gubbighet.”
Han drog en suck, och bad servitrisen om att få betala.
Sedan stegade han ned mot sjön.