Inspirerad av Skumrasks självrannsakan funderade jag häromdagen på om vår film Vapnet egentligen klarar Bechdel-testet. Eftersom jag fick akut ångest av att försöka se om filmen för första gången på ett bra tag, gick jag istället till filmens slutmanus.

Det var en ambition när jag skrev manuset att behandla alla tre huvudkaraktärer jämställt men det går förstås alltid att vrida och vända på det tills man upptäcker en ny fallgrop, så brukar det kännas att skriva fiktion i alla fall. Till exempel ville jag att filmens ”antagonist” skulle vara en kvinna med enorma tekniska kunskaper men psykotiska drag, kanske också lite trigger happy. Den galne forskaren är ju annars en klassisk mansroll, vilket var givande att vända på. Däremot skulle man med lätthet kunna härleda detta till en uråldrig feministisk diskurs kring hysteriska kvinnor och överhuvudtaget kvinnor som styrda framför allt av känslor och män av rationalitet.

På det här viset försökte jag tänka kring alla tre karaktärerna, att de dels inte skulle landa i de gamla vanliga tråkiga kategorierna, men för den delen inte vara perfekta genuskonstruktioner. På ett plan har detta kanske varit framgångsrikt, några saker jag själv uppskattar med manuset till Vapnet ur ett genusperspektiv är att:

• Lydia och Augustine är unga kvinnor på höga positioner inom tekniska yrken utan att deras kön kommenteras i samband med detta.
• Lydia i början av filmen kan sätta sitt jobb framför sin parrelation utan att senare klandras för detta.
• Lydia inte nödvändigvis är en överpresterande kvinna, trots sitt ”hårda” yrkesområde.
• Augustine använder våld istället för dialog, mot en man.

Sen kan det ifrågasättas varför just Lydia ska offra sitt liv och överhuvudtaget vara mest emo, varför Lorenzo tillåts komma undan med hänvisning till sin påstådda tekniska expertis (”Alltså, jag skulle gärna utsätta mig själv för det här, men det är bara jag som kan maskinen.”) och en massa andra saker. Men låt oss återvända till Bechdel-testet. Innehåller Vapnet två kvinnor som pratar med varandra om något annat än män? Troligtvis.

Filmen innehåller två kvinnor som en stor del av tiden pratar om signalanalys, kodoptimering, moralfrågor och tidsresor. Däremot, vilket för mig var lite överraskande, befinner de sig inte en enda gång i enrum. Det betyder att Lorenzo trots allt oftast deltar i samma samtal eller åtminstone befinner sig i rummet. Bechdel-testet klargör aldrig om sådana situationer räknas eller inte. Enligt min fäbless för drastiska associationer ska det också sägas att frågan metafysiskt sett är aningen krånglig, eftersom Lydia pratar med sig själv i filmen. I det som av en del felaktigt hänvisats till som ”drömscenen” är det ju faktiskt egentligen en person som åkt tillbaka i tiden och träffat sig själv i ett parallellt universum; är detta två kvinnor som pratar med varandra i enrum?

Jag ger Vapnet godkänt på Bechdel-testet men utan några fanfarer. Se gärna filmen och kom med andra infallsvinklar.