Publicerat av Markus Amalthea Magnuson den 9 oktober 2009
Kategorier: Film · Teknologi

Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet

Att filmens inträde i det digitala har inneburit en enorm förändring i vårt sätt att konsumera film är förstås en självklarhet, men exakt på vilket sätt verkar skilja sig från person till person. Sådana erfarenheter har jag samlat på ett tag nu, när Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer landade i brevlådan föll vissa pusselbitar på plats, och i samband med releasefesten i Stockholm för samma bok hamnade jag i ytterligare värdefulla samtal om filmen och det (post)digitala. Jag tänkte i en serie inlägg försöka beskriva en del av de här funderingarna utifrån några nyckelbegrepp. Det postdigitala manifestet ägnar inte särskilt mycket uppmärksamhet åt filmen, jag hoppas därför kunna tillföra diskussionen något från detta område eftersom jag har erfarenhet både av filmstudier och filmproduktion och dessutom är väldigt filmintresserad i största allmänhet.

Den aningen krisbetonade diskussion om filmens digitalisering som pågår är ofta kopplad till filmens materialitet, närmare bestämt filmremsan. Denna celluloidremsa som optiskt lagrar bild och ljud har lite grann setts som en helig graal inom både produktion och konsumtion av film både före och efter det digitala.

Att filma på ”riktig film” är nästan som ett mantra som rabblas av framför allt oetablerade filmare eller andra med begränsad budget. Bara man får filma på ”riktig film” så kommer bilden och därmed filmen bli fantastisk. I samma takt som digital video blivit alltmer etablerat som en seriös teknologi för filmproduktion, har den tänkta klyftan mellan video och film ökat. Med andra ord var det först när ett alternativ till filmbas uppstod som idén om filmbasens överlägsna bildkvalitet fick fotfäste, detta oavsett skillnader i kvaliteter filmbaser emellan; 8 millimeter, 16 millimeter, 35 millimeter, alla är de framför allt ”bättre” än video.

På konsumtionssidan finns en liknande tanke, ofta påeldad av biografbranschen med sitt ständiga upprepande av att ”film är bäst på bio”. Att många inte håller med om detta och istället ser film på t.ex. DVD (mer än dubbelt så många svenskar ser på DVD/video än på bio varje månad[1]) verkar inte vara giltigt. På något sätt skulle det finnas en inneboende kvalitet i biografvisning av film, oavsett vilken film det handlar om. Just filmremsan har framhållits, tillsammans med storbildsprojektionen, som den viktigaste aspekten av denna tänkta biokvalitet; skärpa och ljuskänslighet är vanliga argument. Denna ganska ensidiga syn på kvalitet kan för övrigt jämföras med den hifi-logik som beskrivs i Det postdigitala manifestet, §23:

Enligt den hifi-logik som elektronikbranschen har intresse av att upprätthålla är ljudkvalitet en simpel fråga om bättre eller sämre. I ljuset av den logiken är kassettband otvetydigt sämre än digitala ljudmedier.[2]

Biobranschen utgår alltså från materiella aspekter av biografen, själva visningsteknologierna. På senare år har också biografens sociala funktion, alltså som mötesplats, betonats då allt fler biografer startat caféverksamhet och liknande. Men långt intressantare saker finns att säga om biografen, där relationen till den digitaliserade hemmakonsumtionen av film är en viktig utgångspunkt.

Filmforskaren Trond Lundemo, som har gjort djupt intryck på många av oss som läst filmvetenskap på Filmhuset i Stockholm, ger i det senaste numret av FLM sin syn på biografrummet:

Det behövs ett rum som har en annan temporalitet än vad vårt vardagsliv har. Biografen är på något sätt en tankebox, en plats dit man går och koncentrerar sig på någonting och går in i en annan tidszon.[3]

Tiden finns sparad på själva filmremsan, när denna spelas upp för oss ändrar vår egen tid hastighet och synkroniseras med filmremsans tid. Den koncentration som skapas bygger på att tidsflödet runtomkring oss försvinner, en koncentration som alltså enligt Lundemo inte existerar utanför biografrummet. Denna tanke är för mig fullständigt klarsynt, särskilt eftersom den sammanfaller med hur jag ser på film nuförtiden. Det krävs nästan en biograf för att jag ska se en film, trots att jag en gång i tiden såg flera filmer om dagen. Att det har blivit så har att göra dels med det totala överflödet av film på nätet, vilket jag tänkte skriva mer om i ett senare inlägg, men också mängden medier vi i övrigt har tillgång till. Det känns helt enkelt sällan motiverat att ägna två timmar åt en enda rörlig bild, med tanke på vad man istället kan göra under de två timmarna. Ett undanröjande av både potentiella sysselsättningar och det egna tidsflödet är av yttersta vikt. Detta ligger på något sätt i linje med tanken om ansvar i Det postdigitala manifestet (framför allt §21–24):

Musikalisk direktdemokrati är kort sagt en fåfäng målsättning. Om alla närvarande får turas om att välja en låt är seriediktatur ett mer passande begrepp. På det viset uppstår inga storslagna musikupplevelser. Vi föredrar att lägga ansvaret på dj:n som lokal musikdiktator – men också att kunna gå till en ny lokal där en annan dj dikterar musiken för stunden. Ett bättre alternativ till seriediktatur är ett flertal parallella diktaturer, utspridda i rummet.[4]

Det slentrianmässiga nedladdandet av filmer, tittandet på YouTube-klipp, noterandet av filmtips ”till ett senare tillfälle”, är alla baserade på en tanke om att vi vet vad vi är ute efter och samtidigt vetskapen om att vi inte behöver se färdigt något utan alltid kan hoppa vidare. Att låta biografen – det vill säga den lokala filmdiktatorn som väljer vad som ska visas – avgränsa oss i tid och rum är precis den typ av ansvar som kan framkalla storslagna filmupplevelser.

Den digitala videoinspelningen skapar en strävan mot filmbas, den digitala filmkonsumtionen skapar en strävan mot biografens avgränsningar; celluloiden framstår alltmer som postdigital. Det märkliga är – vilket jag vill minnas diskuterades under boksamtalet på nämnda releasefest – är att det postdigitala på sätt och vis sammansmälter med det predigitala. Men där det predigitala biobesökandet handlade om att äntligen få tillgång till något, handlar det post-digitala biobesökandet om att äntligen slippa få tillgång till ”allt”.

I nästa inlägg kommer jag att fördjupa mig i överflödet av film, och cinefili i största allmänhet.

Det här är det första inlägget i en serie texter om den postdigitala filmen. De övriga inläggen är:

Den postdigitala filmen II: Överflöd, urval och cinefili
Den postdigitala filmen III: Ratio killed the videostar
Den postdigitala filmen IV: Några funderingar

Noter

  1. ^ Nordicom, statistik om medier i Sverige, Video/Dvd, ”Video-/dvd-tittare i befolkningen 9–79 år en genomsnittlig vecka/månad 1994–2008 (procent)” (excel)
  2. ^ Rasmus Fleischer, Det postdigitala manifestet (Ink Bokförlag, 2009), 36
  3. ^ Jonas Holmberg, ”Framtid på vift”, FLM, nr. 6 (sommar 2009), 42
  4. ^ Rasmus Fleischer, Det postdigitala manifestet (Ink Bokförlag, 2009), 32–33

7 svar till “Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet”

  1. […] This post was mentioned on Twitter by FLM and Markus Magnuson. Markus Magnuson said: Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet http://bit.ly/Q1Nuq […]

  2. Kristoffer skriver:

    intressant! Jag läser Fleishers bok i detta nu. Ser fram emot fler poster som berör film inom den här diskursen.

  3. […] RSS ← Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet […]

  4. […] bär iväg mot Capitol ikväll så istället rekommenderar jag Barnvagnens två texter på  temat (här & här) och Trond Lundemos samtal med Lina Selander i senaste FLM. Barnvagnen skriver bland […]

  5. […] vill börja med att tacka för alla intressanta kommentarer som sprungit ur mina två tidigare inlägg om filmen och det postdigitala, förhoppningsvis kan dessa diskussioner fortsätta […]

  6. […] ett och ett halvt år sen skrev jag några texter om postdigitala perspektiv på filmen. Då utvecklade jag en tanke kring hur den […]

  7. […] manifestet och i mitt samtal med Trond Lundemo och Lina Selander i förra numret av FLM. Läs om filmremsan och biografrummet och om överflöd, urval och […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *