Den som läst Barnvagnen förut vet att jag är ett stort fan av science fiction. Spekulation i eventuella framtider är i alla dess former något jag tycker är väldigt hälsosamt och till och med viktigt, särskilt eftersom nyhetsmedier och politik i övrigt inte orkar tänka mer än några veckor framåt (eller bakåt) i tiden. De dystraste dystopierna som Brazil, Fahrenheit 451, De 12 apornas armé eller The Matrix har det gemensamt att de befinner sig så långt in i framtiden att det känns… avlägset. Detta är fantastiska filmer som verkligen synliggör de logiska konsekvenserna av t.ex. miljöförstöring, censur och korporativism, men samtidigt bygger tankefiguren just på idén om den avlägsna framtiden. ”Här kommer vi att hamna, om inte…”
Men det finns en annan kategori science fiction-filmer jag gillar ännu mer, nämligen den som kombinerar potentiella framtida verkligheter med socialrealism och samtid. Fokus ligger där inte på samhällets totala förvandling eller ens på samhället i stort, utan på enskilda platser och händelser och vad villkoren är för dessa utifrån tänkta förändringar i t.ex. teknologi och politik. Med andra ord närmar man sig framtiden lite från sidan, i det vardagliga, med mer subtilitet och färre strålpistoler.
Ett ypperligt exempel (säkert till någras förvåning) är Alien, som förutom att vara en av de mest utmärkta skräckfilmerna som gjorts, också tar avstamp i den vanliga arbetsplats som skeppet ”Nostromo” trots allt är. Den utomjordiska intelligensen är filmens skräckobjekt, men det faktum att besättningsmannen Ash visar sig vara en robot programmerad med arbetsgivarens agenda, helt utan hänsyn till besättningens säkerhet, är egentligen minst lika obehagligt. Grundkonflikten i Alien är inte fientlig rymdvarelse möter människa, utan arbetsgivare möter arbetstagare med skilda intressen. Sistnämnda grupp råkar bara också bli slaktade en efter en via tandförsedd tentakelkäke i pannbenet. Som sagt, en av världens bästa skräckfilmer.
En film som Eternal Sunshine of the Spotless Mind kombinerar det vetenskapliga med det romantiska, två kvaliteter som därför förhöjer varandra. Det är – trots tröttsamt tjat om motsatsen – inte ”bara” ett vanligt romantiskt drama, utan fullödig science fiction. Filmens grundpremiss, det selektiva raderandet av minnen, står för den vardagsteknologi som trots att den är uppåt väggarna otänkbar rent vetenskapligt ändå blir trovärdig i filmen just för att den används av vanliga människor. Spexig teknologi på film (och i verkligheten) går från gimmick till vardag när vi kan relatera till den, när den slutar vara fiende eller blott ett verktyg. Människors förmåga att relatera till maskiner handlar för övrigt Electric Dreams om, vilket jag skrivit en hel del om här.
Det har upprepats genom åren att vi blir medvetna om teknologi först när den går sönder. Precis så är fallet i Eternal Sunshine of the Spotless Mind och en mängd andra filmer där konflikterna skapas av just havererad teknik. Mästerverket Primer tog det hela väldigt långt genom att låta tidsreseparadoxer utgöra större delen av handlingen, men inte som ett teoretiskt problem inom den moderna fysiken, utan som vardaglig verklighet. Tidsresorna blir ett problem inte för att de är ologiska, utan för att de ställer till det i vanliga människors sociala liv. Jag hade när jag såg Primer första gången aldrig sett en film med så ambitiösa föresatser att kombinera science fiction-genrens rikedom av idéer med det avskalade, naturalistiska, spontana och ”vanliga” som annars utmärker de amerikanska New Hollywood-regissörerna på 1970-talet.
Jag ser också en tredje tendens inom science fiction, ett slags medelväg mellan de episka framtidsfantasierna och det socialrealistiskt vardagsteknologiska. Här skulle jag vilja framhålla den kraftigt underskattade filmen Gattaca som tar upp tillämpad genetik och hur denna kan komma att utgöra en farlig utgångspunkt för t.ex. arbetslivet. Vi kommer inte längre behöva arbetsintervjuer eller liknande procedurer, det räcker med att lämna in din genkarta så kan maskinerna enkelt avgöra om du är lämpad för jobbet eller inte. Filmens bärande idé är att framtidens klassamhälle kommer skapas per automatik via DNA-analys från vagga till grav; de genetiskt mest framstående individerna (”valids”) tilldelas de mest framstående jobben och möjligheterna, medan de med bristande genetik (”in-valids”) – ofta på grund av föräldrarnas ideologiskt grundade motvilja att genmanipulera fostret – får sköta grundsysslor som städning och andra yrken som idag kan klassas som arbetaryrken.
Det stora, samhälleliga perspektivet kombineras med det lilla, vardagliga. Just genetik är också en perfekt grund för en komplex film eftersom vi som inte inte forskar inom naturvetenskaperna (med andra ord de allra flesta) vet tillräckligt lite om ämnet för att tycka det är spännande, men tillräckligt mycket för att kunna identifiera, tänka kring och diskutera de etiska och filosofiska aspekterna. Klassiska science fiction-ämnen som atombomber, mikrovågor och rymdskepp ter sig inte lika skrämmande idag, kanske just för de nästan hör till det normala. Det är inte svårt att filmhistoriskt spåra ursprunget till många science fiction-filmer i det samhälle de sprang ur, med särskild tanke på vad vanligt folk för tillfället tyckte var skrämmande.
Genetik är fortfarande ytterst obehagligt. Det är därför glädjande att Vincenzo Natali som för 13 år sen skrev och regisserade den riktigt fina klaustrofobiska science fiction-splattern Cube nu tagit sig an ämnet i något som vi skulle kunna kalla genskräck. ”Gen” som i genetik och allt det kusliga som döljer sig där, men också som i gensvar, fiktionens utbroderade svar på de strömningar och utvecklingar i samhället som skrämmer oss.
Splice hade nyligen premiär i USA och verkar åtminstone utifrån trailern ta genskräcken på mycket stort allvar. En aningen uttjatad tematik kring ”har vi människor rätt att mixtra med naturen?” som bedrivits ända sedan Mary Shelley skrev Frankenstein för nästan 200 år sen är kanske oundviklig i en film som ska tilltala en amerikansk, semikristen publik, men desto intressantare frågor tycks samtidigt vara närvarande. Vad som kan sägas utgöra en människa är en svindlande diskussion, oavsett om vi utgår från medvetandet eller kroppen, eller som är populärt inom filmvetenskapen just nu, från ett deleuzianskt ingetdera. Liknande reflektioner såg vi i District 9 som på ett oerhört effektivt sätt byggde upp och bröt ner ”den andre” i en ras- och apartheidallegori, men också bokstavligen då huvudpersonen Wikus kroppsvävnader gradvis förvrängdes från människa till ”räka”. Även Battlestar Galactica ägnades till stor del åt sådana tankar, men utifrån den artificiella intelligensens utveckling snarare än genetikens.
Liksom Battlestar Galactica förhåller sig Splice till tänkta formella gränser i framtiden, vilka inte ens de mest framstående forskare får passera. Gaius Baltar i Battlestar Galactica är en notorisk förespråkare för utforskandet av den artificiella intelligensens fulla potential trots att sådan forskning är förbjuden i lag, medan Elsa och Clive i Splice går bakom ryggen på det läkemedelsföretag de jobbar för och bedriver egen, hemlig genetisk modifiering. Fiktionens enskilda individer befinner sig i en position där de kan realisera det förbjudna, så fort nyfikenheten tar överhanden har vi påbörjat vandringen in i det okända. Den gamla skolans skräckfilm kunde ofta handla om korsandet av en fysisk/geografisk gräns, att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, men genskräcken handlar nästan alltid om korsandet av en etisk eller överhuvudtaget imaginär gräns. Vi ordvitsar vidare: genskräcken handlar om människor som försöker ta genvägar.
Men i grunden finns kroppsligheten, det som ligger mittemellan det mänskliga och det främmande framkallar obehag. Räkorna i District 9 är hotfulla på grund av sin kroppskonstitution och sina läten, för att inte tala om de kräftlika varelserna i H.P. Lovecrafts novell The Whisperer in Darkness som till utseende och ljud kan imitera människor – men bara nästan. De primitiva robotar som utvecklats av människor men sedan lämnat Caprica återvänder i mänsklig skepnad och delar alla väsentliga egenskaper med människan. Men en cylon är ändå bara en människolik robot. Under sjätte säsongen av Arkiv X blir Skinner tvångsinjicerad med nanorobotar, från och med då är det alltid obekvämt att se honom i samma bild som Krycek, som med hjälp av en fjärrkontroll kan få nanorobotarna att framkalla omedelbar blodpropp. Något främmande är i omlopp.
Odjuret i Alien ser vi sällan, vilket i sig är spänningsskapande eftersom fantasin får fylla i resten. Splice tycks röra sig i motsatt riktning genom att tydligt visa den halvmänskliga varelsen Dren. Men just därför (och med hjälp av anmärkningsvärda specialeffekter) ryser vi också, för varelsen vi ser är inte ett odjur utan en halvmänniska.
