Mockfjärdsvapnet
När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till ett jättelikt Mockfjärdsvapen. Han låg på rygg – den var hård som pansar – och när han lyfte en aning på huvudet fick han se sin välvda bruna kolv, randad av ett bågformigt mönster; täcket som nätt och jämnt låg kvar ovanpå honom var på väg att glida ner helt och hållet. Hans enda ben, tjockt och krokigt i jämförelse med hur rak och slank han var i övrigt, pekade hjälplöst upp i himlens generella riktning.
“Vad har hänt med mig?” tänkte han. Det var ingen dröm. Sjön, en helt vanlig sjö för en bortkastad revolver, om än en aning stor, låg lugn och stilla kvar och kluckade. Ovanför vattenytan, på vilken en samling tygprover låg runtflytande och utspridda – Samsa var handelsresande – flöt den bild han nyligen klippt ut ur en tidskrift och försett med en vacker, förgylld ram. Den föreställde Olof Palme, som satt uppsträckt i pälsmössa och pälsboa, och som mot betraktaren höll upp en tung pälsmuff i vilken hela underarmen försvann.
Eftersom han var alltför illa medfaren av rostskador, var det sista man hörde ur hans mynning följande dikt:
Som ett Mockfjärdsvapen lurar jag på havets botten. Väntar. Väntar på bättre tider. En vacker dag skall någon lägga märke vid mig, använda mig för sina egna smutsiga syften. Tills dess ligger jag lågt.