Jazzgubbarna
Så jag knallade in genom den där dörren, den stora svarta dörren på en liten gata som var bortglömd sedan länge. Där innanför satt affischer över väggarna, en del små och några stora. Band som hade spelat och band som skulle spela, en del små och några stora. Gamla gubbar med trumpeter och gitarrer i högsta hugg. Runt hörnet gick jag, genom ett draperi. Där fanns en bar med en bartender och ett par ölkranar. Dåligt utbud.
Jag sa till bartendern att jag ville ha en flaska öl och jag betalade för flaskan och satte mig vid ett bord. Litet runt bord, ojämn fot. Den mörkbruna bordsskivan vickade fram och tillbaka när jag rörde på mig. Jag drack en klunk öl och spejade lite. Rummet var rätt litet och väggarna gick i svart. Utefter dem hängde svartvita fotografier av jazzlegender, stiliga fotografier. Fler runda små bord var placerade längs väggarna och vid dem satt mystiska män med hatt, en pint öl framför varje gubbe.
En hade solglasögon inomhus, kanske blind, vem vet? Två gubbar satt och viskade diskret. Kanske hade de en upprörd och hetsig diskussion om frygiska skalor, det vet jag inte för de var så diskreta. De flesta rökte, de flesta cigariller. Jag tände en cigarett. Stämningen var tät liksom tobaksröken i lokalen. Fler inredningsdetaljer: ytterligare draperier, pinnstolar utan rygg, stearinljus här och var (i flaskor), askfat av tenn.
Och så plötsligt ett hyschande från alla håll, sedan en tystnad som i andakt. Bandet dök upp på scenen. Pianisten satte sig vid den vackra flygeln, trummis, gitarrist, basist och trumpetare. Basintro och sedan var det igång, flinka fingrar, smidigt och drivande komp, duktigt trumpetspel. Skolboksbra men inte fantastiskt. Gubben med solglasögonen stampade foten till en för mig helt ohörbar takt, men förmodligen var han mer van än jag. Sådär höll det på, och alla spelade solon här och var.
Jazzgubbarna nickade i takt och musikerna nickade mot varandra och någon log. Min flaska öl var slut och cigaretterna var slut och jag gick hem efter ett litet tag.